Jokkmokks marknad

Nästa vecka börjar Jokkmokks marknad, och det är ett tag sedan jag besökte den senast. Jag blev påmind av Norrbottens Kuriren som skickade ut en bilaga idag. Faktiskt en väldigt bra bilaga, med en hel del intressanta artiklar av Ludde Wästfelt. Det var kul läsning, och det hör inte till vanligheten att att bli berörd av lokaltidnigen… Men det är klart, Jokkmokks marknad är speciell, den badar liksom i en mytomspunnen tokkyla.

Det var underbart att läsa om holländaren från storstaden Rotterdam som bosatt sig i det lilla Skabram, det vete gudarna var det är, men någonsstans i Jokkmokkstrakten. Jag gillar folk som är tvärtemot som denne man; jazzmusiker som köper en camping, lär sig allt praktiskt arbete inklusive att bygga, köper kor och får samt får in en fot på den norrbottniska musikscenen. Men att jag gillade texten kanske säger mer om mig än om holländaren, eller textförfattaren….

Bilagan är fylld av jokkmokksbor, både infödda och inflyttade. Som iraniern som råkade köra förbi en gång för många år sedan och inte hittade ett enda matställe utefter storgatan. Han öppnade restaurang, tycker att byborna är så snälla, jobbar 18 timmar om dagen och blev årets företagare 2006. Och så skrattar han hela tiden.

Men hela bilagan är inte bara gull, utan den inledande krönikan behandlar även avigsidorna och byamentaliteten. Så det blir lite balans, och det är bra.

Det som berörde mig mest var artikeln som handlade om konstnären Lars Pirak, i tidningen fanns en intervju med sonen Mikael. Minnen av Piraks årliga marknadsutställning dyker upp. Jag kom ihåg när jag var dit med med min pappa Tore och hälsade på honom. Konstnären satt ner, förmodligen med något arbete i händerna. Lars var en väldigt lugn och försynt man, han hade liksom ett skimmer av lugn omkring sig. Så till och med farsan blev lugn. Jag minns det som om de båda var tysta och hade en ickeverbal kontakt i den där lugna bubblan, men mitt i markadsvimlet. De är nu borta båda två, farsan dog på våren och Lars på hösten under förra året.

Men förmodligen minns jag fel, de pratade nog en hel del med varandra. Pappa köpte mycket konst av Lars Pirak, så det måste de ha gjort. Han respekterade Lars enormt. Så var det med farsan, det var konstnärerna som var hans ideal och föredömen.

Jag minns en gång, förmodligen i början på 90-talet, och jag var på markanden. Då stod jag och fotade ett par äldre samekvinnor som stod i folkvimlet i ett gathörn, de sålde bland annat vävda skoband. En av dem höll i ett band, och en kund höll i andra änden. Och när min blick flyttade sig från kvinnan i full samemundering, utefter skobandet, till kunden; så såg jag att det var farsan som höll i änden. Bland 20 000 människor, så var det såklart han.

Att välja bild

Glöm det första intrycket av Överkalix kommuns hemsida. Jag ids inte ens referera vad där står, allra först. Sidan är ansiktet ut mot världen, och där finns många som förstår svenska. Varför ska man förminska sig själv?

Tänk om en affär skriver i en annons: Liten tv säljes. Nej, jag tror inte det. Det blir nog i så fall; storbilds-tv eller 20 tums tv. Det hör liksom till att folk får räkna ut själva att den på 20 tum inte är så jäkla stor egentligen. Naturligtvis får man marknadsföra dess andra kvalitéer, förmodligen har den väldigt skarp bild och man slipper bryta nacken för att se från den ena sidan till den andra.

Överkalix är en stor och underbart vacker kommun. Det finns plats; alla kan ha varsitt berg eller varsin sandstrand. Här ryms nästan så många turister som helst, som vill stressa av från storstadslivet. Jag personligen har då inte behov att kunna åka till mer än 3800 personer om jag känner mig sugen på kaffe. Egentligen räcker det om man umgås med några hundra.

Detta är Ängesån en sommarnatt.

Stöld, inte konst

Konststudent spelade självmordsbenägen och psykotisk som en del av ett examensarbete. Hon drog igång hela apparaten med hjälp; medmänniskor som höll fast henne på Liljeholmsbron, polisen som kom och hämtade henne samt engagerade personalen på Sankt Görans psykakut.

Det sådana här gånger som jag kommer på att jag brett ut mig för lite. Herregud, jag som har ångest om jag någon gång måste ringa och störa en som är på jobbet. Jag ursäktar mig alltid och frågar om de har tid. Att uppta så stor del av livsviktiga instanser för ett exemensarbete, är inte min grej. Jag hade ju dåligt samvete bara för att jag någon gång skickade mail till min handledare på universitetet. Det är väl först på senare år som jag insett att just handledning ingick i hans arbete. Jag hade till och med kunnat ringa eller gå dit och störa honom.

Från Svenska Dagbladets nätupplaga idag:

I handfängsel fördes kvinnan till psykakuten vid St: Görans sjukhus. Enligt överläkaren David Eberhard betedde hon sig väldigt aggressivt.

– Hon slog och försökte bita personalen. Hon spottade på vårdarna och utsatte dem för stort obehag. Flera av patienterna var rädda för henne, berättar han.

Kvinnan placerades i bältessäng och gavs tvångsinjektioner med lugnande medel. Under natten medicinerades hon ytterligare två gånger.

Först på morgonen förklarade hon att skådespelet var en del i ett konstprojekt, som är planerat att vara klart till våren.
– Hon visade upp någon form av projektplan. Att tycka att detta är ett konstverk är verkligen patetiskt, säger David Eberhard.

Konst eller inte, hur kan man uppta vårdresurser på detta sätt? Ord står visserligen mot ord. Eleven säger att att hon inte slagits och Eberhard säger att personalen har blåmärken.

Denne överläkare har för övrigt skrivit I trygghetsnarkomanernas land, och efter att ha läst den så förstår jag att han inte är den som glatt sväljer alla nya samhällsfenomen. Det här att ta resurser från de verkligt behövande för ett examensarbete inom konsten är ett nytt grepp. Och det är svårt att se att det hela ska passera, lika lite som om det skulle passera att en sjuksköterskestuderande skulle göra samma sak för att testa hur vården fungerar i verkligheten. Jag tycker att detta är att stjäla resurser, och att stjäla är brottsligt. Hon grundlurade även den människa som försökte hjälpa henne där på bron, och stal dennes förtroende.

Kvinnan är polisanmäld av enhetschefen Fredrik Bengtsson.

Maj månad är det inte…

Manin håller i sig; det är snart vår. Utanför fönstret faller snöflingorna, sådana där små som far ner i kragen bakom nacken. Det är mulet. Men jag tror ändå på våren, så jag tar väl till en slags pornografisk bild… En tidigare vår i livet när jag gav mig ut på Kalixälven:

Snart vår

Våren är här, det är den 26 januari. Hmmm, det blir fortfarande mörkt vid 15-tiden, så optimismen vad det gäller vårens ankomst kanske är överdriven. Men nog känns det i den aktningvärda åldern av 46 år som om vintrarna går fortare än förr. Jag kommer ihåg den här dagen för 25 år sedan, det var då det första barnet föddes. Jag hade talat med mannen som hade kiosken i Bränna tidigare under dagen, det var -36°c. Han sa ”jag har -18 hemma i frysboxen, och nu är det dubbelt så kallt!” Även om det egentligen inte var dubbelt så kallt så gav det ändå en tankeställare. Det är bara omkring -10 idag, så det är inte mycket att bry sig om – man behöver knappt elda.

Jag ringde nyss och gratulerade sonen medan han körde bil på den holländska landsbygden. Han funderade på om det ens är tillåtet att tala i telefon medan man kör där nere, men talade ändå med gamla mor en stund. Eftersom jag varit till Holland vet jag redan hur det ser ut, så jag tänkte inte kolla på Google Maps. Men jag ändrade mig, så jag tittade runt i trakten av Eindhoven. Och en sak säger jag; där finns ingen björksly och inga sälgbuskar.

Här i Norrbotten är det vår….jaja, nästan…så på tal om växtlighet, tittade jag i frökatalogen igår. Det finns underbara växter. Vad sägs om läkesilverax-squawrot som hjälper mot klimakteriebesvär, reumatism och tinnitus. Inte för att jag har har något av det, men det kan vara bra att gardera sig. Sedan finns Mad dog, som är effektiv mot depression, epilepsi, PMS, rabies med mera. Just det där ”med mera” är väl underbart. Och så är det vallört som är bra mot inflammationer och benbrott. Jag har aldrig brutit ett ben, men tänk ifall att. För att inte tala om dårörten som förr användes i svårbemästrade fall, den innehåller ett ämne som används i dagens psykofarmaka. Men just den går inte i vår växtzon, 6, så man får klara sig ändå.

Det känns ändå lite skönt att tillhöra växtzon 6, det finns inte så stora valmöjligheter. Och efter att ha sett satellitbilden över Holland tror jag inte att jag ska flytta dit heller. Det ser inte ut som om jag ryms. Sedan tror jag att livet skulle bli tomt utan den ständiga kampen mot björksly, sälgsly och aspens rotskott. Det är en slags trygghet.

Barnet, han är trygg i alla fall. Ett par timmar innan flyget gick igår visste han inte till vilken del av Holland han skulle. Han tyckte att det räckte med att veta att han ska landa i Düsseldorf, och att han vet att det är i Tyskland.

Han är ett tryggt barn, 25-åringen. Grattis Anton!

Inget drömjobb än

Jag känner mig bitter idag, och avundsjuk. Orsaken till detta är att jag hade velat vara Bo Hagström. Om jag skaffar mig tillräckligt bra karma i detta liv, så kanske jag blir reinkarnerad som Bo Hagström i nästa.

För dem som undrar vem i hela friden denne Hagström är så kan jag meddela att det är han som har världens bästa jobb; Han åker runt i Italien och äter, år efter år, så bara äter han. Det är alltså han som gör TV-programmet Solens mat i svt.

Om någon som överhuvudtaget har något att säga till om inom vadsomhelst för slags media, absolut inte vet vad de ska fylla innehållet med då vet jag: Du, skickar mig, runt i världen för att äta. Jag skulle vara verkligen bra på det, jag vet faktiskt inte vad jag skulle lyckas bättre med….

I Italien med sin delikata mat har nog Hagström redan pinkat in reviret, men jag kan åka var som helst. Det är nog lika bra, eftersom jag knappt kan ett ord italienska. Men jag kan franska, så jag åker gärna runt där och äter och äter och äter. Sedan kan jag skriva reportage som luktar fantastiskt!

Eller så åker jag runt i Sverige och äter. Eller så kuskar jag runt Norrbotten och äter. Annars kan jag åka runt i Överkalix och äta, men det lär inte ta flera år utan det går nog ganska snabbt. Men till och med länspressen är väl för snål för att finansiera mitt ätande, synd för dem för det är nog nästan min bästa gren.

Hemma vid köksbordet blir det i alla fall citron- och ingefärskryddad renstek ikväll. Hoppas att ni på redaktionerna ska äta isterband med spypotatis så här på fredagkvällen. Nej, jag är inte bitter.

Norrbotten är bäst

Charlotte Kalla fick Jerringpriset samt pris för årets prestation på Idrottsgalan igår. Det var inte helt oväntat förstås, hon hade ju en riktig konkurrent i den otroliga idrottskvinnan Sanna Kallur. Men det var den där backen i Tour de Ski, det var nog den som är anledningen till priset. Det är svårt att föreställa sig hur brant den egentligen är. Förmodligen skulle vi vanliga dödliga knappt ta oss upp till fots.

Jag blev så varm i hjärtat när jag såg de supertrevliga, ambitiösa och duktiga ungdomarna från grannbyarna: Både Markus Fagervall och Charlotte glänste på galan. Vad stolt jag är. Och inte bara å de redan nämndas vägnar, jag vet ju att finns massor av helt suveräna ungdomar fostrade här i östra Norrbotten. Eftersom de är i de egna sönernas ålder har jag ju ganska bra koll, på alla superduktiga ynglingar.

Vad det är skönt att bara skryta! Norrbotten är så jäkla bra! Men…..är någon i södra Sverige tacksam över alla duktiga, färdiguppfostrade och med skolpengen skolade i våra fattiga kommuner, som vi exporterar ner dit varje år? Nej, förmodligen inte – stereotypen av oss som tärande är just en stereotyp, alltså svår att bli av med. Men vem bryr sig om det. Här finns faktiskt än både ungdomar och andra. Och vi vet ju själva hur bra vi är för Sverige.

Just det, detta är det mest äckligt skrytiga blogginlägget i hela Sveriges land idag; Ännu ett pris?

Och Charlotte Kalla var den bästa idrottaren i Sverige förra året – Tycker den största delen av svenska folket. Vi är från Norrbotten. En uppförsbacke; vad är det? Utsikten blir bara bättre när man kommit upp.

Tangentbordsneggon

Blogghat är ett nytt fenomen för vår tid. Det dök upp på två ställen under min snabbgenomgång av nyheter på morgon. I dagens DN berättar den unge bloggaren Dennis om hur han blivit attackerad i helgen på grund av sin blogg, dennism.se. Och det är inte det enda, han får drösvis med taskiga mejl varje dag.

Jag kan konstatera efter en titt att hans blogg nog kan kategoriseras som ungdomlig modeblogg. En sak kan jag också säga; att det är inte en blogg som jag skulle läsa varje dag. Inte för att jag har något personligt agg mot pojkstackarn, utan därför att jag helt enkelt inte är intresserad. Varför han blev överfallen finns det nog flera svar på; läsaren tycker inte om mode, eller har åsikter om bloggarens sexuella lägging, eller tycker inte om ungdomar eller människor överhuvudtaget. Förmodligen är han galen, läsaren alltså. Han hade ju en pitbullterrier och….say no more.

En av mina före detta studiekamrater har en blogg om sitt nya hälsosamma liv; Lotta på NSD.se. Hon träffade en bekant kvinna på stan som hade negativa åsikter om både bloggarens liv och blogg – som hon läste varje dag! Det är det som jag inte förstår; hur kan man vara så intresserad och engagerad i en människa som man uppenbarligen inte tycker om, eller åtminstone vars åsikter man ogillar?

Jo, jag förstår att människor som mår dåligt hackar och hugger. Istället för att ta itu med sig själv och fundera på vad man ska göra åt sina egna problem, så kritiserar man andra. Ungefär så tror jag att Lotta resonerar också. Jag är väl naiv; jag tycker att det är skitroligt med människor som försöker börja om med sundare vanor, förbättra sin hälsa och bara vara positiva.

Det finns ju massor av saker att göra, om man gillar det; läsa bra böcker, se på bra film, umgås med dem som får en att må bra, sticka varma sockor, såga till fina saker av ett renhorn eller laga till god mat. Varför ska man lägga energi på att vara negativ till andra. Är det inte lättare att skita i det och dem man upprörs över.

Det är bra Lotta och Dennis; säg ifrån. Det ska inte vara accepterat att bli kritiserad för att man är positiv. En blogg och en undersökande journalisttext är inte samma sak, det vore kanske föremål för en annan diskussion. På småställen skjuter man ofta på budbäraren av negativa nyheter, men det beror nog mycket på okunskap. Folk har inte tänkt sig för, jag tror inte att någons ideal idag är gamla Pravda. För ungdomar som inte upplevt gamla Sovjet kan jag meddela att allt var så bra enligt nämnda nyhetstidning och det hände aldrig några olyckor i landet etc. Vi lever idag i ett land där man får tycka nästan vad som helst, och folk gör det också – så var och en måste sålla bort det allra mesta.

Men för att övergå till bloggarna; jag är inte intresserad av Dennis blogg, så då läser jag den inte. Och den som tycker att det är bara svammel som Lotta håller på med; läs då inte hennes blogg för guds skull. Men det kanske är så att hela neggons (ett nytt ord?) världsbild rasar om Lotta blir pigg och smal. Det är tufft.

Jag är gnällig nu. Men man behöver inte ta åt sig av kritik som man anser obefogad. Sedan kan man naturligtvis ha andra åsikter utan gå till personangrepp. Men nog är det slöseri till och med på ett neggos energi att läsa och göra sådant man inte gillar. Eller så är det där de får påfyllning på sitt gift.

Nä, heja Dennis och Lotta! De är jätteroligt att ni brinner för något, vare sig jag delar ert specifika intresse eller inte.

Ella Wheeler Wilcox

Laugh, and the world laughs with you;
Weep, and you weep alone.
For the sad old earth must borrow it’s mirth,
But has trouble enough of its own.
Sing, and the hills will answer;
Sigh, it is lost on the air.
The echoes bound to a joyful sound,
But shrink from voicing care.

Detta är den första versen i Ella Wheeler Wilcox dikt Solitude, och den kommer jag ihåg ifrån en kursbok i engelska för många år sedan. Om poeten vet jag inte mycket mer än att hon föddes i USA 1850.

Renhårigt

Det bästa skorna vid -27°c. Ingen snö fastnar, de är lika lagom varma inne som ute. Gör vem som helst lätt på foten.

Helst suveräna lappskor i äkta renskinn. Vi hade strömavbrott på morgon i några timmar. Då ligger man inte kvar i sängen vid närmare 30 minusgrader om man har norrländsk genuppsättning, utan snabbt upp för att elda. Göra upp eld inne och i uthuset, hämta ved, elda mer, springa in och ut och in och ut. Och då är lappskorna bra.

Är det såna här gånger man kan få pengar för att man gör reklam i bloggen…? Dessvärre har nog inte tanten som sålde dem så mycket pengar i reklamkontot.