På spaning efter den tid som är nu, del 2

Fler förvirrade tankar:

Ska jag sluta att använda Firefox

eller ladda hem en ny

Är det den eller jag som är seg

Styrketränat; först blev jag pigg och sedan trött

Kan inte stretcha vare sig fram eller baksidan på vänsterbenet

för knät är svullet

Men jag kan gå och det tar inte ont att bära min egen tyngd

Men morsans kattsand känns i benet,

fast jag tycker att både katten och kattsanden är äckliga

Voj voj vad snön glittrar i solen

Jag är en tant – ser på gråsiskan i fröautomaten

Jag använder Safari, så mycket snabbare

Ska jag skriva kärlekshistorien och skicka till Nafisa

Går den att skriva utan att bli banal

Jag tvivlar

Men jag har tränat bra i veckan

och bara ätit två semlor på tisdag

Undrar vad Anton gör i Riga

och vad Kalle gör

Vad det är synd om alla som inte är i Överkalix idag

Snöglitter i solen

-27° på morgon

-12° kl 12

Solglitter i snön

Ska jag leka ute eller hugga ved i helgen

Leka är nog bättre för knät

Jag bygger nog en igloo

Med den fina drivsnön från förra helgens storm

Lågkonjunktur som fördel

Det blev ett brandtal igår för de temperamentsfullas rätt att existera i landet, närmare bestämt deras rätt att få bli arg. Jag gillar människor med temperament, just därför att de arga många gånger är ovanligt glada och roliga också.

Utan att rangordna temperament allt för mycket, så kommer jag faktiskt överens med de lugna och sansade också. De jag verkligen har svårt med är gnällspikarna och pessimisterna. Vad less man kan bli. Jo, jag vet att det finns människor som är kliniskt deprimerade, och det är ganska stor procent av oss som råkar ut för det någon gång i livet. Det är normalt att drabbas kriser, livet går upp och ned. Håller en depression i sig i veckor och månader ska man såklart söka vård.

Men de andra då? De som ser som sin livsuppgift att gnälla och måla upp domedagsprofetior. Jag undrar hur man orkar, men det kanske blir som en nedåtgående spiral. Likadant som ilska, ångest, glädje – Man kanske fastnar i tillståndet.

Att fastna i euforin låter kul, men det är nog ingen hit speciellt för de anhöriga till maniska personer. Rekommenderar förresten Adams bok, en sann berättelse där Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos skildrar en manodepressivs (Adams) liv. (Bipolär sjukdom heter det förresten nu för tiden). Vi som bara kommer i kontakt med maniska människor en liten stund då och då älskar ofta dessa. Jag blir då glad av folk som med ett brett leende är nästan självlysande.

Av de som räknas som friska gillar jag skarpt optimisterna, de som ser möjligheter där man minsta anar. Jag blev så glad på morgon när jag läste tidningen, där fanns ett reportage om en bonde utanför Piteå som är i färd med att utöka sin mjölkproduktion. Karln ska låna omkring 30 miljoner för att bygga ny ladugård för 320 kor. Jippi! Att jag gillar optimister! Både gnällosarna och pessimisterna tänker nog; 30 miljoner, Norrbottens inland, lågkonjunktur….. Men den mannen, Mats Granberg, 48 år, ser naturligtvis lågkonjunkturen som en fördel – det är lättare att få tag i byggnadsarbetare till billigare pris. Och det är klart, han är nog bara realist, det är nu man ska bygga. Men bara tanken på att utöka en redan lönsam verksamhet visar i alla fall att han är optimist.

Jag har så många idéer till investeringar. Kan någon låna mig pengar?

Temperament

Tuppjuck, är ordet för dagen. Eller att få ur sig ilska och frustration. Lyssnade på P1 som vanligt igår; Kropp och själ handlade om ilska. Intressant ämne, vi med kort stubin borde bilda en förening…. Varför ska inte svenskar få bli arga, men italienare och fransmän som skriker åt varandra anses pittoreska. Herregud, här får man inte ens ha en annan uppfattning ibland, UTAN att höja rösten.

Det finns för all del människor som alltid är sansade, och aldrig höjer rösten. Men jag vägrar att tro att de är snällare. Man blir ju förbannad bara av tanken på att de skulle ha något slags ensamrätt på att vara snälla. Jag läser just nu Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn, och hittills så ser det ut som om han håller med mig. Arg och snäll är inga motsatser. Däremot tycker jag att snäll och elak är motsatser, eller snäll och likgiltig. Att medvetet hitta på elaka saker om andra, det är inte snällt. Att projicera sitt eländiga liv på andra, det är inte snällt. Jag vet att det många gånger är sjukligt, men ändå. Varför måste man förstå dessa hela tiden? Ingen förstår ju oss som skriker och svär för att hammaren är försvunnen eller knät går ur led.

I radioprogrammet ovan togs det fram att svenskar visst kan uttrycka ilska; om det får vara anonyma. De kan nämnligen skriva elaka lappar, det finns en internetsida i ämnet som är helt sanslös: www.argalappen.se

Vad ska man säga om dessa under av kreativa mästerverk i lappform? Kanske bor människorna för nära inpå varandra. Om man bor i samma familj kan man komma över konflikter genom att diskutera konstruktivt, gräla högt eller tiga ihjäl varandra. Själv får jag ångest bara av att tänka på det sista alternativet. Men det är ju olika vilket sätt man har att utse alfahannen där hemma. Då är det där med arga lappar på ett annat plan. Man bor nära en massa människor som man inte känner, det är bäddat för konflikter. Förmodligen för att det inte är normalt för människan att bo inpå och ovanpå varandra, när man inte tillhör samma flock. Och att inte ens veta vem man ska skälla på eller tillrättavisa, det skapar onekligen frustration. Men sidan Arga lappen är i alla fall vansinnigt rolig.

Anonymt skäll i Sverige är många gånger ok. Skäll mellan obekanta är ganska ok. Bråk mellan vänner är tabu. Jag tycker tvärtom. För övrigt är jag på ett osedvanligt bra humör idag; toppenväder, långpromenad, tjänat mycket pengar, betalat studielån och bil (jaaa!), köpt billig mat. Det enda smolket har varit att knät gick ur led när jag satte mig i bilen på Ica-parkeringen. Men efter några svordomar och några tårar känns det ganska bra, det ska nog gå att ta i alla fall en kortare promenad imorgon. Jag tror tuppjucken hjälper att kompensera knän utan korsband och mycket mycket mera.

Många små snöflingor

Snön vräker ner, det har den gjort sedan förra natten. Snöflingorna är inte stora, men de är många till antalet. De yr och blåser runt knutar och drivor. Jag behövde frisk luft, så jag var just ut och skottade fram åtta dörrar. Skönt!

Men onekligen glider tankarna in på Linda Skugge – Ebba von Sydow-debatten. Om vad som är ett problem och inte. Jag kommer ihåg när jag var enstående med barn och hus; Kom hem efter jobbet och hämtning av gossarna, kom inte in på gården för att snötäcket var flera decimeter, alla utom jag var hungriga (tappat matlusten av restaurangjobb och stress), visste inte om jag skulle skotta eller börja med maten, började grina, det hjälpte inte, eller så gjorde det.

Men idag har jag tid, och det är så skönt att skotta istället för att sitta vid kräkdatorn.

Här är dagens grymmaste pajkastning:

http://www.amelia.se/blogg/linda-skugge/

Matlagning gjorde oss till människor

Det stora vetenskapsmötet AAAS har detta år hållits i Chicago enligt DN. Människans utveckling diskuterades. Våra föregångare Homo hablis, den händiga människan, skiljer sig på flera punkter från den mer apliknande människan Australopithecus. Hablis var, tror forskarna, mer upprättgående, hade bättre fungerande händer och fötter, mindre tänder och större hjärna. Det finns belägg för att de var asätare, de åt av det som de stora kattdjuren lämnat; som fet märg och fet hjärna.

För omkring 1,8 miljoner år sedan kom Homo erectus. De liknade oss ännu mer, var nästan lika långa med nästan lika stor hjärna och kunde gå ungefär en mil om dagen. Det var troligen de som tämjde elden. Antropologen Robert Wrangham har skrivit en bok som handlar just om dessa människors användning av elden och konsten att syra och jäsa livsmedel. Han tror att konsten att laga mat är nyckeln till vår evolution. Vi kan enligt undersökningar tillgodogöra oss fler kalorier av lagad mat.

Men, enligt Wrangham ligger livsmedelsindustrins processande av maten bakom en stor del av fetmaepidemin i världen.

I så fall kan jag konstatera att lagandet av mat har slagit slint. Om nu matlagning var det som bidrog till vår utveckling och skiljde oss från aporna, undrar man vad som blir nästa steg? Det är ofrånkomligt att många inte lagar mat. Blir de då apor igen?

Ätandet håller kanske på att dela in människor i ett A- och ett B-lag. De som lagar mat, alternativt kan urskilja den färdiglagade som inte är för hårt processad. Och så de som inte lagar mat, utan köper det som är lättast att sätta i munnen. De har i åratal funnits undersökningar, som visar att låginkomstagare och lågutbildade äter mer skräpmat som chips, kakor och godis. Och att de drabbas av fetma.

Förr var det tvärtom; Rik = fet eller Fattig = mager. Men i I-länderna är det ofta det omvända som gäller. Men det kanske också är ett led av evolutionen, de som har kapacitet att räkna ut vad man ska äta för hälsans skull överlever. Vad hemskt det låter. Men och andra sidan är det så redan idag, de som är för överviktiga har svårare att föröka sig på grund av ojämn hormonbalans. Jag har en känsla av att evolutionen galopperar jäkligt fort i vår tid. Har vi det för bra?

Antropologen William Leonard har undersökt matvanor över hela jorden, och upptäckt att en del folk mår bra av att äta hälften med proteiner från kött medan andra folk som får en stor del av födan av frystorkad potatis, också är friska av sitt kolhydratätande. Men då är det förstås folk som lever nära naturen, och förmodlingen inte har någon del av den moderna människans ätande av industriprocessad mat.

Leonard tycker för övrigt att den moderna människan ska gå uppåt en mil om dagen, det är det normala för jägar- och samlarfolk. Flexibilitet hos människan tror han även på.

Sammanfattning av mig; Ät naturligt och oprocessat, använd benen att gå med och hjärnan att tänka med. Och laga mat – Det är ju gott! Var flexibel; Finns det naturligt fett, så ät det. Finns det ätliga växter, ät det.

Glöm inte den syrade maten. Och glöm framför allt inte den jästa maten, alltså surströmmingen!

Om ni vill läsa hela artikeln, klicka här.

Opersonlig ton

Jag älskar Kuriren för 100 år sedan. Idag finns det bland annat en notis som är genomsyrad av en lättnadens suck. Äntligen har silltransporterna kommit igång igen, sex vagnar med sill anlände till tågstationen i Morjärv. Sedan frystes den och transporterades på landsväg till Torneå, för vidare befordran till Petersburg.

Notisen avslutas med; I dessa arbetsbristens dagar ha de betydande silltransporterna via Morjärv gifvit sysselsättning åt många, som annars kanske fallit fattigvården och kommunen till last.

Och; Försummad snöplogning kostade tvänne personer hvar sin tia….! Det måste ju varit en förmögenhet på den tiden.

Var tog den uppfostrande och moraliska tonen vägen?

Jag minns en notis för några år sedan. Det handlade om att elever i centrala Överkalix strejkat från en slöjdskola, och det var en del turer hit och dit innan de återgick till undervisningen. Jag älskar slutet på den artikeln;

”Det måtte fattas björkris i Bränna!”

Tänk om det var så nu. Exempelvis när någon vandaliserat en skola eller stulit en bil. Och tidningsartiklarna avslutades med moraliska pekpinnar….

På spaning efter den tid som är nu

Handskrivna tankar medan jag äter köttsoppa och kollar datorn:

Security update

Ska jag ta av mig täckbyxorna innan jag duschar?

Saknar träningskompisarna fastän jag nyss kom från träningen.

Renköttsoppa har jag ätit nästan hela veckan.

Alla uppdrag i föreningarna avvecklade, tills en ny styrelse dök upp.

Om lågkonjunkturen sjunker djupare kanske jag hämtar in renfettet jag hängt upp åt fåglarna.

Programvaran kräver att jag startar om datorn; Den är då den enda som har krav på mig.

Lycka är att gå och se på purjolöken som tittar upp ur plantlådan.

Startar Mac Os X , säger datorn.

Vem gör det? Ett påstående med utelämnat subjekt.

Kan det finnas något nyttigt i de ekologiska torkade aprikoserna från Saltå kvarn, eller innehåller det bara socker?

Kan Marcel Proust ha varit galen?

Kalle påstod tidigare att alla författare varit galna.

Jag borde läsa mer av På spaning efter den tid som flytt;

À la recherche du temps perdu heter boken, alltså A la reschärch dy tamps pärdy.

Jag var säkert 40 år innan jag visste att Virginia Woolf tagit livet av sig.

- Vad var det jag sa, sa Kalle.

Han var väl typ 17 då.

Kejsaren av Portugallien

Vi, några damer, ska snart ha bokcirkel. Det är jag som valt boken, jag är ju svag för klassiker, så jag valde Kejsaren av Portugallien. Lite av ett Lagerlöf-fan är jag.

Jag kommer så väl ihåg när vi läste den på Litteraturvetenskapen; jag hade verkligen sett fram emot diskussionen av boken. Vi hade toppenläraren Erik Johannesson på Luleå tekniska universitet. Vad han ansåg om boken vet jag fortfarande inte. För just när vi skulle börja hördes en pipande signal. Vi fortsatte efter att tittat oss förvånat runt. Sedan pep det mer. Och ännu mer. Någon sa att det kanske är brandlarmet. Men vi satt kvar, både vi och läraren var lite obekanta just i detta hus.

- Det luktar rök, sa jag efter en stund. Det är alltid jag som känner det först.

Jag tittade ut genom fönstret, och där var bara en liten bakgård, omgiven av huset på alla sidor. En man öppnade dörren, och sa att det brinner, att vi nog måste gå ut. När vi kom ut i korridoren var den ganska rökfylld. Brandbilen kom. Det brann på taket på grund av renoveringsarbete.

Så jag blev blåst på diskussionen om boken, genomgången jag verkligen ville vara med om.

När jag delade ut boken vid förra cirkeln, sa en av damerna som är gymnasielärare i svenska; Ja bara du inte har en tjock bok, för jag ska läsa Kejsaren av Portugallien med eleverna. Hehe, sa jag, här har du.

-34,9°c

Den digitala termometern stannade inatt på närmare -35°c. Årets, och även förra årets kallaste temperatur.

Det finns en kul Facebookgrupp förresten, den heter; Norrlänningar har ALLTID rätt. Här är beskrivningen;

+15°C Det blir inte varmare än så här i Norrland, så vi börjar här:

När det är +15°C tar Stockholmarna på sig mössor, vinterjackor & halsduk.
Norrläningen solar.

+10°C
Göteborgarna försöker förgäves starta upp centralvärmen i sina hus.
Norrlänningen planterar blommor i trädgården eller sätter potatis i
landet.

+5°C
Malmöbornas bilar vägrar starta.
Norrlänningen cruisar i Volvo 240, alternativt 740

0°C
Destilerat vatten fryser i söder.
Vattnet i Torneälv blir lite tjockare.

-5°C
Folket i Skåne håller på att förfrysa.
Norrläningen kör sista grillfesten innan vintern.

-10°C
Gävleborna slår på värmen i sina hus.
Norrlänningen tar på sig en långärmad tröja.

-20°C
Stockholmarna flyr utomlands till solstränderna.
Norrlänningen slutar fira midsommar, hösten har kommit.

-30°C
Folk i Malmö dör av kyla & försvinner från jordens yta.
Norrlänningen börjar torka tvätten inomhus.

-40°C
Stockholmarna krackelerar sönder i kylan.
Norrlänningen köar vid den lokala hembrännaren.

-50°C
Isbjörnarna påbörjar evakuering av nordpolen.
Norrlands Dragonerna vid K4 senarelägger sin vinteröverlevnadskurs i väntan
på bättre väder & behagligare temperatur.

-60°C
Torneälven bottenfryser.
Norrläningen hyr video & tar hemmakväll.

-70°C
Den falska norrlänningen flyr söderut.
Norrläningen blir frusterad eftersom det inte går att lagra brännvinet
utomhus.
Norrlands Dragonerna drar ut på vinteröverlevnadskurs/övning.

-183°C
Mikroberna i maten överlever inte.
Samernas renar klagar över att kraftfodret börjar stelna.

-273°C
All atombaserad rörelse upphör.
Norrlänningarna börjar gasta till varandra på kvällsrasten med hunden
”Helvete, vad det känns kallt ute idag ”.

-300°C
Helvetet fryser till is.
Norrläningarna börjar bli rastlösa i ensamheten.

En romantisk skidtur från helgen, på den tiden det var varmt, omkring -15.

Inte några syrsor ute precis.

Jag var på ett möte igårkväll. Och alla var optimister, i 30 graders kyla. Fastän det står på tidningen att invånarna är färre än någonsin (3715 st), så finns det optimister. Det är väl underbart! Efter mötet gick alla ut och startade sina bilar på Folkets Hus-parkeringen. Som ingenting.

Geronimo

Morgonen blev en splittrad upplevelse i och med att termometern visade -29°c. Det var bara att rusa ut i vedbon direkt. Eftersom jag då tappade koncentrationen i nyhetsläsningen vet jag inte mycket som hänt. Det bestående minnet av morgontidningen är att apachen Geronimo dog för precis hundra år sedan. Jag har en känsla av att det inte är den viktigste nyheten idag. Eller så är det så.

När jag var liten läste jag massor av indianböcker och jag visste det mesta värt att veta om det folket. Sitting Bull, Geronimo och Cochise, det var mina kompisar. Jag läste Den sista Mohikanen när jag inte varit läskunnig speciellt länge, jag minns den som fruktansvärt tung och tjock bok.

Så i mina läsupplevelser i ungdomen var mycken tragik. Berättelsen började med att alla levde lyckliga, i fred och som ett med naturen. Sedan kom den vite mannen. Och sent gick allt utför med den harmoniska indianska byn. Vad var då vitsen med att som barn frossa i elände? Kanske fick man en tankeställare; det finns de som inte är så lyckligt lottade att de växer upp i ett fredligt land. Kanske var det där jag lärde mig att ta parti för de svaga? Kanske var det där som jag insåg naturens betydelse, att vi människor är ett med det ekologiska systemet?

När jag var liten ville jag vara indian. Trots allt.

Indianer och vita. Lekte barnen förr. Vad leker barnen idag; judar och palestinier?

Gunnar Sjöberg skrev en intressant krönika om…ja titta själv:HÄR