Historier i Bredträsk ifall pesten kommer

Inte tänker jag skriva om svininfluensan. Men jag borde nog vandra iväg till Försäkringskassan och anmäla vilken karensdag jag ska ha. Det blir nog det billigaste, 30 dagar. Inte för att jag tror att jag får svininfluensan, jag tror inte att jag blir sjuk alls. Så 30 dagar verkar bra. För är man sjuk längre, då är man verkligen sjuk.

På tal om pandemier. Digerdöden, då först kan man tala om influensor, ja rent utav pest. Jag köpte nyutgåvan av Decamerone förra vintern. I korthet består de två böckerna av en massa noveller. Ett gäng ungdomar åker ut på landet utanför Florens på 1300-talet när digerdöden härjar som värst, för att undvika smitta. Där sitter de i ett hus och berättar historier för varandra. Dessa är sammanställda av Giovanni Boccaccio i Decamerone. De få noveller vi läste på litteraturvetenskapen var både roliga och erotiska, jag kommer speciellt ihåg hur nunnorna förförde en man.

Jag och kusinen ska, ifall svininfluensan kommer till Norrbotten, dra ihop ett gäng och sätta oss i jaktstugan i Bredträsk. Där ska vi berätta alla historier vi kan tänkas ha hört, och sedan får vi väl hitta på egna. Tänk om väggarna i Bredträsk kunde berätta, undrar hur många historier pappa och farbror berättade där egentligen?

Det här är 1968, historieberättaren nummer ett, Tore, var i tidningen med tre av barnen. Lilla Katarina är fem år och har ännu inte börjat arbeta på stället, står det.

Ja visst gör det ont

Karin Boyes dikt ligger i tiden, eller årstiden. Våren. Just denna är väl den mest citerade, så det kanske är därför jag gillar den sista versen mest, jag är less på de första. Eller så är det för att det är den som får droppen att äntligen våga falla, att inte rädas det nya.

Jag tänkte på det här att våga igår. På kvällen samlades vi, ett gäng företagare. Ett jäkla positivt gäng, som alla håller på att expandera inom sin respektive bransch. I den församlingen fanns inte en som såg det eländiga; fattig kommun, glesbygd, avfolkning. Det var bara möjligheter och idéer för hela slanten. Så roligt.

När det gällar att satsa framåt, kan man utöka stegvis. Eller så kan man ta ett jättekliv. Båda sätten kan vara bra, huvudsaken är att det går framåt. Vi behöver fler som vågar; utveckla kommunen och att skapa arbetstillfällen.

Våga släpp taget, våga falla; det är inte så farligt.

Så här är sista versen; och vips så har jag blandat in poesin i företagsutvecklingen…

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen

Kvasidravel

Kvasidravel för att rättfärdiga stöld, tycker Peter Wahlbeck om ”sharing is caring”, angående Pirate Bay-debatten. Han är mer intresserad av konst än att sitta och titta på Youtube, tycker att dåliga inspelningar med mobilkamera inte gör hans uppträdande rättvisa.

Karln är ju komiker, han småskrattar när han orerar om lata människor som sitter i pojkrummet och dricker coca-cola. På frågan om han vill kasta 14-åringar i fängelse, säger han:

-Nej ut och klipp gräsmattan! Gå hem till pensionärer vid långvården och kör ut dem på balkongen! Istället sitter de framför datorskärmen och får ont i ryggen….

Intervjun av Joni Nykänen finns i sin helhet på Norrbottens Kuriren idag.

Säga vad man vill om debatten, men det där om balkongerna var bra. Alla som känner en oemotståndlig lust att ladda ner, borde döva sitt samvete åtminstone: Gå och hälsa på en äldre släkting eller medmänniska. En för varje nedladdning. Så får man en positiv anmärkning i Livets bok, i alla fall.

Sedan bör konstnärerna få välja själva huruvida de vill lägga ut sina alster för gratis nedladdning. Hur blir det förresten om man blir beroende av frivilliga donationer? Hur gör Unni Drougge om det visar sig att ärkefiende Gillou bidrar med den största delen. Men sen…så skriver hon något han inte gillar (kanske inte så svårt), och så står hon där; har nyss investerat med lån och grejer, och så blir hon utan pengar när han drar in bidraget… Men å andra sidan, så är det för alla, det kan hända om man säljer korv som inte är så bra också. Skillnaden idag är att du kan äta korven utan att betala den. Eller äta en mer eller mindre bra korvimitation.

Själv skulle jag kräkas över att sitta och se en hel film av undermålig kvalitét, bara för att ha sett den först. Samma gäller korven. Jag betalar gärna för det som är bra, riktigt bra. Det gäller både mat och vandringskängor. Därför vill jag ha pengar på mitt bankkonto, men det är väl inte någon idé att skriva ut numret. Ni är väl så snåla.

Men gå då åtminstone och hälsa på en gammal släkting eller granne eller bekant idag, därför att ni sitter här och läser gratis. Stor litteratur. Tur att det bara tog en kvart att skriva.

Det är synd om människan…

…eller en seriös betraktelse över avsaknaden av storspovar i huvudstaden.

Det är synd om människor som inte hör storspoven. De i Fjollträsket och andra stackare. Jag och kusinen har nyss beklagat Andreas på Facebook. Jag tycker att han kan ta sina kompisar och flytta hit. Vadå, här kan man väl också klättra i berg och jobba vid datorn.

Sonen den äldre, Anton, har solat i Tantolunden i helgen. Och tappat börsen från shorts-fickan.

-Den var borta direkt, det var väl någon som behövde den…

Jag blev orolig och frågade om han spärrat kortet, och såklart har han koll på läget.

- Jo, det var klart efter fem minuter, jag hade ju företagskortet också, med obegränsad kredit.

Men, vadå, sitta i Tantolunden. Nog låter det ut lite ”knapsu”. Han hade ju kunnat vara här på Djupträsket och pimpla, och inte hade någon tagit börsen direkt den fallit ur fickan. Ja, utom jag förstås, jag funderar på om jag ska byta bana och bli kriminell. Moähähä. Obegränsad kredit, för en fattig kulturarbetare. Det ni.

Och även om jag är fattig, så har jag storspovar som flyger omkring huvudet så fort jag går ut. Jag ska bara fundera på hur de kan hjälpa till med försörjningen.

Nä, kom nu hem från Fjollträsket allihopa. Vi kan väl göra industri av storspoven? Marknadsföra oss ute i Europa; Listen to the curlew.

Men nog är det synd om människor som sitter i parker. Är det inte lite som när man sätter ut en hund i hundhagen?

Om man både vill sitta ute och klättra, kan man göra en Two-in-one; klättra i Torborgs björk.

Vuxen

Reklamen i brevlådan, den gillar jag inte. Då jag bestämt själv har jag haft ”nej tack” i många år.

Men. Jag bläddrar ibland igenom reklamen innan jag slänger den. Mycket slänger jag innan någon sett den. Men så läste jag hastigt Kalix-bladet, och hittade en helsida med en text, som jag läste ordentligt. Den berörde mig verkligen, den handlar om ungas alkoholvanor. En tjej på medieprogrammet, Wiktoria Engman, har skrivit texten.

Idyllen krackelerar, heter den. Och att säga att den handlar om ungas alkoholvanor är egentligen inte sant. Den handlar som jag ser det om vuxnas tillkortakommanden som föräldrar. Föräldrars feghet, likgiltighet eller dumhet. Och möjligen det övriga samhällets brist på engagemang, speciellt när somliga föräldrar inte orkar, kan, vill eller har förmågan att förstå.

”På de flesta andra ställen har de poliser, de har Föräldrar på stan, de har människor som törs och vill ta ansvaret”, skriver Wikoria. Hon tycker inte att det räcker att växa upp i en kommun som är en vacker idyll till det yttre. Hon vill att föräldrar ska reagera och ta itu med sina barn som exempelvis super sig redlösa som 13-åringar.

Det är länge sedan jag jag blev så berörd av en text, sedan jag hörde så kloka ord av en 18-åring och sedan jag kände igen den egna kommunens tillkortakommanden så tydligt. Det finns många exempel på att det är just så här. Nackdelen med en liten kommun är kanske att man inte vill stöta sig, sticka ut eller helt enkelt våga. Ibland tycker man att det ”dåliga”, slappheten och likgiltigheten tar överhanden.

Just det där; att supa sig sig full innan man ens är 15. Man baxnar! Jag såg häromdagen en 15-åring röka, mest troligt med föräldrarnas goda minne. Bara det gör mig nästan galen. Vad säger man då; Här har du veckopengen Lillpelle, köp dig nu nå´cigaretter! Just det, man måste ju vara 18 för att köpa tobak. Köper föräldrarna ut cigaretter? Hur har de råd? Varför betalar man för att försämra hälsan, gräva hål i ekonomin och underminera rikets lagar inför barnet?

Att tjuvröka någon gång är dumt, speciellt idag när man vet hur farligt det är. Och att barn kanske inte gör som föräldrar och lagen föreskriver, så är det. Men när man som vuxen tycker att det är ok, att supa sig full eller röka som 14-åring, det är då det blir ett problem. Eller för den delen som 16-17-åring också.

I dagens NSD finns ett reportage om en ung kvinna från Norrbotten som dog av knark, jag tror det var som 24-åring. Då hade hon druckit och knarkat i tio år! Det hade börjat med att hon hittats redlöst berusad som 14-åring. För helvete, man är ju ett barn som 14-åring! Om inte föräldrarna klarar av att hålla barnet ifrån det livet, var är de andra vuxna då?

När äldste sonen slutade nian, ringde jag till några andra föräldrar. En hade köpt ut cider till sin son. Jag sa att det gör jag INTE. Jag såg två eller tre andra föräldrar ute, ungdomarna grillade korv. Det var jag som yngsta förälder som fick vara den töntigaste mamman. Men det kunde jag ta. Och barnet kunde ju inte rå för att han hade mig som förälder.

Men nog är det synd om de skötsamma barnen ibland. Det är svårt att som tönt, nörd och kanske 14, 15, 16 år, att stå emot ”tuffa gänget”. Speciellt dem som har stöd hemifrån när det gäller att inte följa allehanda åldersgränser. Och lagar.

Det finns som sagt laglydiga barn och vuxna. Men de gör inte så stort väsen av sig. Och å barnens vägnar förstår jag det, det är inte lätt att vara ”tönt”. När det gäller de vuxna, håller jag med Wiktoria Engman; Var är de? Tack, Wiktoria, 18 år, för en tänkvärd text, tack för att du vågar. Och framför allt tack för att du visar att det finns förståndiga tänkande unga.

Ibland blir man förvånad, reklambladen kan överraska.

Färjan

Jehepp, då är det till att börja passa tiden. Oj, det där låter som en direkt översättning från överkalixmål. I vilket fall som helst, så öppnade färjleden idag. Vi körde på en isväg igår , som var helt ok. Men det är klart, idag har det varit +15°c, så det är nog läge för sommartrafik.

And behind the ferry; the famous Grelsby mountain!

Storspoven

Äntligen! Jag låg i sängen klockan sju, och då hörde jag storspoven! Årets höjdpunkt. Lyssna på spoven här!

Storspoven är på något sätt fåglarnas fågel. Den är min favorit.

Vårfågeln

Snartsommarfågeln

Barmarksfågeln

Den här tiden; de första bara fläckarna, våren, den första värmen, spoven och islossning hör ihop. Min absoluta favoritårstid.

Samtal

Debatt på TV kan vara intressant. Folkpartisten Johan Pehrsson, och kriminologen Sarnecki skrek lite i munnen på varandra igår. Så det var som som det brukar, en dag på jobbet för Janne Josefsson.

Ämnet de diskuterade var ungdomsbrottslighet, och vad man egentligen ska göra med unga som begår brott. Somliga, vill att åldern för att vara straffmyndig ska sänkas. Egentligen vet jag inte vad Pehrsson ansåg om det. Sarnecki ville det då definitivt inte. Så då gormade de på ett tag. Pehrsson hade, vad jag tycker, rätt i att sociala borde få bättre möjligheter att ta itu med problemungdomar. Han påstod att föräldrar vid samtal bara kan säga; Vi har inga problem. Och då händer inget mer. Är det sant? I så fall håller jag med; det borde finnas hjälp att få mitt i mellan att göra ingenting och tvångsomhändertagande.

Men båda var eniga om att familjer ska få hjälp tidigare. Dagis. BVC. Naturligtvis. Visst märks det på många barn redan på dagis, att de inte mår bra. Alla borde få en chans. Även de som inte har föräldrar som kan ta tillvara på deras intressen, fostra, vårda, vägleda.

Jerzy Sarnecki är förresten kul. Jag och kusinen träffade honom en gång i tiden på en mässa i Piteå. Vi satt och fantiserade om hur det skulle gå om vi blev ensamna kvar på jorden efter en stor katastrof. Och någon från buschen, kanske ett naturfolk, dök upp och vi hade ansvaret att förklara hur all teknik som funnits fungerat. Vi ansåg oss ganska körda på det området. Till och med när det gäller en så pass omodern sak som en fax: Jo, få se, det är en maskin där man sätter ett papper, sedan går det genom en telefontråd, och så kommer det ut ett papper i ändra änden…

Detta trevliga samtal berodde på att wienerbröden var slut. Det fanns bara ett kvar. På golvet. Uppochnervänt. Och vi stod alla tre och såg på det, och funderade på huruvida vi skulle ta upp det.

Vid polcirkeln

Ännu en vårbild. Så här ser det ut nu hos Innat i Rödupp, alltså hos Henrikssons handelsträdgård. Plantering och vårbruk pågår för fullt. På bara någon vecka exploderar allt, och de gulliga penséerna får sällskap av allehanda sorters blomster.

Vårvindar