Sista majdagen

Norrbottens strandblomma

- Kabbelekan

Än finns det saker

på Vippabacken

Jag har faktiskt haft en sådan här cykel på 60-talet. Grannpojken hade en likadan, fast blå.

Telefonförsäljare

Hahaha, en Stockholmare ringde, en telefonförsäljare. Han frågade;

- Aaaah, har jag kommit till xx (sambons andra och efternamn)?

Jag gillar inte att företagstelefonen inte går att nixa, så jag kände inte för att vara hjälpsam och upplysa om sambons riktiga namn, så jag sa:

- Näe.

Klick.

Luren på i örat.

En trevlig en…. Han hade i alla fall betalt för att ringa. Inte är det konstigt om man som norrlänning får jobb nästan kastade efter sig om man söker där nere. Jag som försöker och försöker att vara mindre trevlig. Jag har planerat sedan länge att jag ska säga, när någon frågar efter sambon;

- Jag är hans god man, vad kan jag hjälpa dig med?

Men jag klarar det inte.

På spaning efter den tid som är nu, del 5

Fler ostrukturerade tankar:

Någon tuggar i sig mina solrosor som just kommit upp

Misstänkta; fåglarna

Strategi; fiberduk

Varför; jag satte deras mat i jorden

Vilka muskler man får av;

att köra volvotrakor från 60-talet

Kära barn; om ni ser på traktorn

-som är jämngammal med mig:

måste ni ändå tycka att jag är ganska…

-modern, flashig, inne

Börjat med David Copperfield,

gillar Dickens

Verklighet, realism

Solen kom idag,

imorgon får Överkalix +25

Dagens nyhet;

Kommunen hotar med fängelse för dem som dumpar trädgårdsavfall i naturen

Varför inte säga som det är:

att det alltid är någon som är så korkad att de måste slänga plast i skogen

-därför kan de kan bo i den mörkaste källarhålan

Ingen annan i byn hade ställt ut grovsopor i veckan utom vi

Kanske vill man inte visa att man har skrot

-det är väl skämmigt

Man kan ju slänga det i skogen istället

Vad jag ogillar den falska ytan

Man ska ha så fint

-där folk ser

Man ska vara så bra

-när folk ser

Man måste vara så snygg

-OM folk ser en

Ett gammalt ordspråk från Överkalix;

Better gär skåona rett – En kemb hare slett

(Bättre att gå skorna rätt – Än att kamma håret slätt)

Nu igen….

……hände det sig att folk försvunnit, tre män 30-45 år var spårlöst borta. (förmodligen förhållandevis friska och starka eftersom de ger sig ut på långresa i fjällen).

Jag kommenterade häromdagen (25 maj) att polisen knappt ides söka efter två andra män som försvunnit, varav en hittades död häromdagen. Förmodligen var de mindre viktiga därför att de gått ut frivilligt, och därför att de var sjuka.

De tre nu aktuella männen hade enligt NSD bara avvikit från färdplanen, och därför kostat skattebetalarna uppåt 150000 kronor. De hittades välbehållna av fjällräddningen i en bastu. Besynnerligt vilket pådrag det blev, direkt; tre män, tillsammans, ej ensamna, det stod inget om att de skulle vara sjuka, som också gett sig av frivilligt – verkligen.

Man baxnar. Ja inte över att anhöriga var oroliga. Men varför är vissa mindre viktiga? Helikopter sökte faktiskt efter min bekante, men det tog länge efter att han försvunnit. Närstående anmälde honom försvunnen direkt, på goda grunder.

Dessutom har det nu i ett års tid gått rykten hos sådana som tror allt de hör, efter att någon hittat på, att han är hittad. Så sjukt. Jag förstår inte varför folk som inte har någon relation till en annan ens bryr sig om att skvallra. Det är faktiskt få gånger som jag tycker att denna kommun är en skithåla. Och det är vid sådana här tillfällen. Jag hörde också om en som var död, trodde någon eller så var det en annan från samma by. Men förstår ni. Vad ini helvete, ge fan i att prata om allvarliga saker om personer ni inte ens känner. Jag som känner människorna, för de är och var människor, tar väldigt illa vid mig.

Jag är inte uppväxt med skvaller, att man talar och spekulerar om folk man inte känner. Jag bryr mig om folk som jag har en relation till. Jag bryr mig om någon jag känner har gift sig, skilt sig, är gravid, ska flytta, har fått nytt jobb, är sjuk, har det besvärligt eller är glad. Och det är många, väldigt många. Så jag kan omöjligt se det som nödvändigt att hålla reda på folk jag inte känner, aldrig har träffat, aldrig har jobbat med eller inte är mina släktingar.

Jag vet att gränsdragningen kan vara svår till vilka som är bekanta, i en trakt där i alla fall jag känner människor i tusental. Men tre bra regler är att tänka:

Hur vet denna som ”vet” detta det?

Vem sa det?

Och angår det mig?

En toksliten klyscha till de som känner en oemotståndlig lust att tala om folk ni inte känner; Skaffa er ett liv!

Resonemanget spårade nu ur; från att ha handlat om polisens prioriteringar till rent skvaller. Men ska jag knyta ihop detta som som egentligen inte har med varandra att göra, jag är bra på att se samband…. Man kan som proffessionell inte höra på rykten, och utifrån det bedöma situationer. Är en människa försvunnen, så letar man oavsett vem det är.

Det genuina Överkalix

En liten björn har vandrat här. För någon veckan sedan. Ändå känns det pirrigt att se spåren. Björnen är Överkalix kommunvapen.

Hos bekanta finns denna brudkista, målad i den karaktäristiska 1800-tals blomstermålningen från Överkalix.

Faster Anna

Det här är farfar Antons syster Anna. Hon föddes 1889 i Grelsbyn, och gifte sig med Johan i Kukasjärvi. När det nionde barnet var två månader gammalt dog mannen, det äldsta barnet var 16 år. Jag och kusinen hälsade på den yngste, Ture och hans fru Kerstin, idag. Han är pappas kusin, och är nu 80 år.

Faster Anna, som vi kallade henne även om hon var pappas faster, tog hand om de nio barnen, skötte byns post, så även telefonstation och jordbruket. Inte är det utan att jag känner mig lite lat.

Anna var över 90 år när hon dog.

Johan och Anna

Jag och kusinen tycker att hon är lik min kusin Siv och farbror Rulle. Mannen min tycker att hon är lik mig.

Louise, Kerstin och Ture har inte träffat varandra sedan början på 70-talet. Ture och hans syskon, som är i nittioårsåldern, är de sista i pappas familj i den generationen, tillsammans med faster Torborg.

Ett människoliv

Jag ser i NSD att anhöriga tycker att polisen inte tagit ett försvinnande förra sommaren på allvar. En man hittades död i Gällivare häromdagen. Han var flykting, och depressiv. Vare sig polis eller tidningar fann det nödvändigt att gå ut med bild och signalement, samt att leta ordentligt.

Tankarna går till min polare på 70+ som försvann för ett år sedan. Då var det likadant; Han brukar ju vara borta, sa polisen, för det hade de hört på byn…. Jag och de anhöriga fick ringa till tidningarna och tjata för att de skulle sätta ut en efterlysning. Polisen misstänkte inte brott, hur det nu kunde ha någon åsikt om det. Varje dag anhöriga ringde till polisen, lät det ungefär så här; Jaha, ja de visste vi inte att någon är försvunnen. Journalist frågade anhörig vad hon har för motiv att gå ut i pressen!….?

Vad jag kan förstå är det skillnad på folk och folk. Somliga letas efter direkt, av polis och med hjälp av pressen. En del är inte så viktiga, verkar det som. Position i samhället och sjukdomsbild, verkar vara viktiga faktorer för om du är värd att letas efter.

Jag tänkte på Bert-Ove när vi letade och hittade björnspåret inatt. Det var vid den här årstiden han försvann. Han var väldigt intresserad av naturen. Inte var det underligt, det är så vackert här i trakten. Igår efter klockan 23 gick kom midnattssolen fram efter en regnig dag och det var så fint. En otrolig tid, allt sjuder av liv.

Jag funderade medan vi letade spåret; på hur många gånger kompisen vandrat efter Grundträskvägen. Och hur många björnspår han sett. Och jag tänkte återigen; Undrar var han är?

Björnspår

Denna tass såg vi några kilometer hemifrån på söndagkväll.

Läskiga skogen

Åh, skogen runt Överkalix i Norrbotten, är som eljest. Och då ska ni veta att dessa bilder är tagna med vilken amatörkamera som helst. Om någon vill köpa mig en systemkamera går det bra….helst Nikon, så kanske jag kan använda mina gamla objektiv….

Tänk vad man kan få se bara man tar cykeln och drar i väg.

Schizofreni och missbruk

Det har i dagarna kommit en ny stor svensk studie som handlar om schizofreni och våldsbrott. Den visar att missbruk är en mycket större faktor vid våld än schizofrenin i sig. Sambandet mellan missbruk och våld är helt enkelt mycket större än väntat.

I P1-morgon satt även Anders Milton, han tyckte ungefär att det nya rönen speglade vad han redan visste. Men mediebilden visar däremot på ett kraftigt fokus på sjukdomen; Det har de senaste åren varit mycket skriverier om våld och psykisk sjukdom, medan de egentligen många gånger varit missbruk som utlöst det. Milton själv, blev huvudpersonen när det gällde att se över psykiatrin efter Anna Lind-mordet.

Egentligen skulle tidningsrubrikerna skrika ut Fyllo slog ihjäl, Full misshandlade, Alkoholmissbruk förde med sig att. Knarket inblandat när X blev slagen sönder och samman.

För så ser verkligheten ut.

Däremot inte sagt att alla missbrukare är våldsamma, det finns de som inte gjort annat än supit de senaste trettio åren och aldrig gjort en fluga förnär.

Men många gånger kan alkohol och narkotika vara en slags självmedicinering mot psykisk sjukdom, det är inget nytt.

Det är med de unga det börjar. Varningsklockorna borde ringa högre när skolbarn missbrukar, begår brott m.m. Alla vuxna missbrukare och psykisk sjuka har varit barn, där är nog alla överens. Dagens diagnoser bland unga präglas framför allt av ADHD, men även andra. Ibland tror jag att man sätter diagnosen ADHD när man inte vet varför detta barn inte fungerar: Det är enklare än att ta reda på vad som egentligen är problemet, som kan vara allt mellan omognad, social misär eller begynnande psykisk sjukdom. Sedan jag fick barn för 25 år sedan har diagnosen bytt namn från MBD till Damp till ADHD. Det är inte många år sedan (omkring år 2000) jag var på föreläsning med Dampens förgrundsfigur professor Gillberg. Jag läste hans bok innan, och fann att jag uppfyllde en massa av Damp-kriterierna, ja nästan alla… Allvarligt talat var många av kännetecknen, som jag ser det, helt normala på barn.

Det som jag tänker på när det gäller dessa moderna diagnoser är: Många kanske helt enkelt inte får hjälp med grundproblemet. Och jag funderar också på; Det är som om ingen; skola, skolsjukvård, primärvård, psykiatrisk vård eller föräldrar tänker sig att; I dagens skolklasser finns faktiskt barn med begynnande psykisk sjukdom, exempelvis schizofreni.

Jag tror i alla fall inte att schizofrenin eller vad det kan vara dyker upp som en blixt från klar himmel när den unga är 22 eller 25 eller 28. Och då har många tåg redan gått, när denna hade kunnat få adekvat hjälp.

Och då har många av dessa redan hemfallit åt missbruk. Och det är där den största risken finns för att begå eller utsättas för våld. Än en gång; risken för våldsamheter är inte sjukdomen i sig, utan missbruket.

Ett av mina drömreportage för närvarande är att undersöka om och hur Miltonpengarna gjorde psykiatrin bättre. En sann anekdot; En på kommunens sociala avdelning säger till en anhörig, som påpekar att Miltonprojektet ska ju befrämja samarbetet emellan kommuner och landsting:

- Men Miltonprojektet är ju slut….

Men jag tror och vill hoppas på att det var en groda som råkade hoppa. Eller är det så i Sverige? Vi har ett projekt. Och sedan händer ingenting