Optimisterna från 20-talet

Snart är alla pappas gamla kompisar borta. Det känns ledsamt, men såklart naturligt att den generationen försvinner. Jag läser Alriks minnesord i dagens tidning. En levnadsglad människa och stor optimist, står det. Han hade liksom pappa en stor tilltro till sig själv och sin förmåga.

Jag hittade ett gratulationskort som pappa fått på sin födelsedag av en annan polare. Det var från Helge i Jokkfall; Underliga år i år, när unga pojkar fyller 75 år. Väldigt träffsäkert skaldat av Helge.

Varifrån kom denna levnadsglädje? De började jobba i 11, 12-årsåldern under depressionen på 1930-talet. Det hade ju kunnat bli tvärtom, att de kom ut allt för tidigt i en hård värld. Men tydligen inverkade det positivt att se hur allt blev bättre.

Det var nog sådana som pappa och Alrik och deras gelikar som drev depressionen på flykten. Och det är nog det vi kvarvarande ska göra nu.

Alrik tyckte enligt utsago att det omöjliga bara tog lite längre tid.

Vad jag saknar dessa optimister.

Första skörden

Grönkålspaj finns magen, det var gott. Det var den första maten av egen odling för säsongen. Men lite fusk var det, både västerbottensosten och de svarta oliverna kom från söderlandet.

+31°c

Den inbyggda klockan fungerar, jag vaknar i tid för att öppna växthuset. Igår öppnade jag allt som gick att öppna, samt skuggade allt som gick – men det var ändå +38 som mest. Chilin såg lite förvånad ut.

Och mycket vattnande blir det, och kålodlingen ska skötas om. Tur att det är nära att kasta sig i vattnet. Båtar ska ses över. Och ännu mer planteringar. Jord ska flyttas. Slangar ska flyttas.

När värmen var som värst på eftermiddagen, kom jag att tänka på min gamle numera avlidna polare. Han gillade inte värme, och tyckte bara att det var en plåga. När det var varmt brukade han enligt egen utsago ligga och trycka som en hund under en sval timring.

Jag tänkte att han hade nog rätt, igår, när jag skulle skotta den sista jorden från traktorskopan. Det gick inget mer, jag kastade mig bakom en enbuske medan mannen fick göra arbetet färdig.

Men det är skönt med värme. Dessa ljumma kvällar. I natt skulle vi dricka kaffe kl.01. Jag sattte mig ute först, men då ändrade jag mig. Det var nog med uteliv för idag.

80-talet i Norrbotten

I den 28 gradiga värmen fanns igår en samling överkalixbilder att beskåda. Det var faktiskt lite skönt att vara inomhus ett tag.

Fotograf  Thord Nilsson hade vernissage på Överkalix bibliotek. Bilderna är tagna i början av 80-talet. Jag tycker att den tiden är nyss. Men kanske ändå inte,  det är tydligt att det inte är nutid som dokumenterats. Bilderna visar både en otrolig utveckling och avveckling. Där finns skogsarbetare, riktiga skogsarbetare, med motorsåg, hjälm och sådant. Bilderna visar även skolor och poststationer ute i byarna som inte längre finns. Så här dagen efter tänker jag på den gulliga tanten i Jockfall som såg så nöjd ut där hon stod i ladugården bakom sin ko.

Healing, eller?

”De saker som faktiskt visat sig få människor att må bättre kostar inga pengar. Så för majoriteten av oss hjälper det att dansa och njuta av livet. Prata med folk på stan. Den makten har vi alla, skriver David Eberhard, rikskänd psykiatriker efter vårens Odell-skräll.”

….om någon vill veta mer finns hela Eberhards inlägg här.

Själv undrar jag, om jag är korkad som inte inser vad vilket marknadsföringsgeni konsteleven är. Jag är på tok för mesig. Förmodligen, eftersom jag arbetat i vården skulle jag inte drömma om att uppta tid för de verkligt sjuka. Så en mes är jag. Som får försöka skaffa mig arbete på andra sätt.

Eberhard gillar jag, han är så jäkla rak.

”De saker som faktiskt visat sig få människor att må bättre kostar inga pengar.”

Det är bara att kasta sig Djupträsket igen då. Nog för att jag mår bra, som det är. En ny affärsidé vore kanske att starta healing-turer på träsket….hmmm.

Water water everywhere

Jag satt på Djupträsket igårkväll och tänkte. På nyårsaftonen när det var storm, snön yrde, vi kunde stå jättemycket framåtlutade utan att falla och det verkligen var svårt att hålla balansen när man vände sig. Och jag var allvarligt rädd att ungarna skulle blåsa bort.

I januari, kolla på den månaden i bloggen, så var hela Djupträsket som en frusen maräng och det var omkring -30°.

I februari åkte vi skidor här förbi, då var snötäcket djupt.

Men igårkväll var det så här. Ungarna badade och badade, och jag tog mig också ett dopp.

Vad jag gillar våra årstider i Norrbotten. Jag gillar faktiskt alla, men sommaren är speciell.

Rubriken är från The Rhyme of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge.

…as idle as a painted ship. Upon a painted ocean…..

+27°c

Om jag nu ska leka dagbok, så har jag varit förkyld i snart en vecka. Jag har börjat känna av bihålorna och lungorna i ett par dagar, halsontet börjar ge sig. Men det är bara att slita på fältet, och vattenbristen är ju inte i klass med Sahara än. Det är tungt, på febergränsen, att vara ute och jobba i +27. Lite komiskt, jag har inte varit en gnutta förkyld på hela vintern.

Men jag är optimist:

Jag försökte kurera mig igår genom att slänga mig i Djupträsket. Jag trodde ett tag att jag blev bättre, men inte. Vad skönt att vara 46, man får i alla fall får bada när man är förkyld. Mamma (84) vet inget….

När man är sjuk, får man vänja sig med att gå sakta och planera stegen. Det man inte har i huvudet, får man ha i benen – fast tvärtom.

Hatt: suveränt mot solen. Jag har blivit beroende av Robinson-Björns skinnhatt från Australien. Lika bra i regn.

Jag tror fortfarande på bad i sjön. Måste bli bra. Jag ska snart göra ett till försök, när jag nu varit inne och vilat.

Sinova, naturläkemedel från Apoteket, hjälper mot besvär i bihålorna. Om man tror.

Ingen Ipren. Även om jag lätt får värk i leder, tror jag inte på febernedsättande. Jag tror att det är meningen att kroppen ska vara varm för att man ska bli frisk. Undantag för olidligt hög feber; vid exempelvis lunginflammation eller halsfluss.

Det här med värme och kyla är komplicerat. Om jag har hög feber, håller jag för det mesta på att frysa ihjäl. Men nu är jag inte tillräckligt sjuk, så då blir det Djupträsket.

Förr hade de kall- och varmbad till allehanda tokiga människor; så jag kanske också blir normal. Är man riktigt optimist kan man nog bli av med både fysiska och psykiska defekter.

Det är få gånger jag mår så bra som när jag får sitta och självtorka i solen efter ett dopp. Speciellt när jag doppat huvudet i älven. För där luktar det så…..älv.

Luktgräs

Jag kände en doft vid en strand jag kom till.

Nästa försommar kände jag samma sak.

Och nästa.

En dag såg jag luktgräset.

Det var väl något som gjorde att jag hade tid att se mig omkring.

Sommarsolståndets firande

En av mina kusiner fyllde 60 förra sommaren, så det blev naturligt att prata om våra föräldrar. De var fyra viljestarka personer, Käll-syskonen. Det förekom många diskussioner, och de nästan skrämde de barn och andra vuxna som inte var vana med att folk argumenterade högljutt.

När dagens ämnen lagts till handlingarna, slutade det visst alltid på samma sätt: pappa, faster och farbröderna slöt fred och begav sig upp på ett berg.

Vi kusiner försöker hålla fast vid traditionen att sitta på ett berg och se på utsikten, och så argumenterar vi där om det behövs. Och tro mig; det finns så otroligt många berg i Överkalix, med klippor, hällar, klapperstensfält och vidunderlig utsikt. Och det finns många åsikter. Här är Kattisberget vid Ängesån. Mitt i natten:

Jag vill ha sill…nu!

I vår släkt har vi en särskilt utvecklad råfisk-gen. Alla är som tokiga i inlagd sill, gravad lax och surströmming.

Idag har jag gjort en ny variant, från boken Italienska bufféer; Inkokt strömming med vitt vin, citron, chili med mera. Dessvärre vet jag inte hur det smakar. Än.

Från samma bok, till buffén, gjorde mannen sallad med mozzarella, rostad cocktailtomat, kapris, rödlök. Den vet jag är god, även om det inte är en gnutta rå fisk i den.