Tonåringar

Lyssnade just på de underbara Spanarna i P1. Rekommenderar speciellt Calle Norléns beskrivning (30 okt) om hur vuxna människor tagit efter tonåringarnas axelryckning och uttryck: OCH….! Aktuellt nu i dessa tider med kgb-agenter (Guillou) och PRO:are som konfronterar ICA-handlare. OCH…!

Min favorit-hat teen är i alla fall Vicky Pollard i Little Britain USA. Håll tillgodo. Och det är inte ok att vara teen av denna kaliber efter man fyllt 15.

Allhelgona

Kyrkogården i Grelsbyn är så vacker, speciellt denna helg. Vi gick omkring igår när mörkret lagt sig. Alla ljusen syns så bra i sluttningen. Vi besökte även kyrkogården i Bränna.

Vi tände ljus på pappas grav, samt på mannens pappas, och Annas och Fias gravar; de som en gång bodde här. Såg sedan att det lyste på mormors grav. Jag tycker det är rogivande att vandra på kyrkogården. Jag och kompisen brukar ta en årlig kyrkogårdsvandring på sommaren också.

Pappa saknar jag förstås mest. Det är 1 1/2 år sedan han dog. Den här bilden är tagen 2005 i hans hem, och det är Josef som gör en skolintervju om hur det var förr medan jag tittar på. Pappa berättade om leksakerna. Hans farfar hade täljt en häst till honom, som han lekte med. Det var först efteråt som det gick upp ett ljus för mig; Pojkar lekte med hästar, de var mannens angelägenhet. Bilarna fanns inte på 20-talet. Pappa gjorde även egna leksaker, som exempelvis ”Gustablekt” som var en snurra i kartong med vikta hörn. Den släppte barnen på vinterskaren, och så sprang de efter.

200 miljoner…

…har svenskarna fuskat till sig av Försäkringskassan hittills i år. Lika mycket som de som blev ertappade med under förra året. Mörkertalet kan man bara spekulera om.

Ja vad säger man. Kreativiteten frodas hos svenskarna.

Har det verkligen varit så lätt? Har man kunnat sätta ett kryss på en blankett om föräldrapenning, sjukpenning eller förtidspension, och sedan har pengarna ramlat in på kontot – medan man arbetet. Kanske till och med svartarbetat.

En nyhet idag handlar om neddragning av hemmaföräldrars barns rätt att vara på dagis. En annan om huruvida samhället ska betala blöjor.

Jag har betalat alla mina fyra barns blöjor själv, även tygblöjorna (som jag har kvar!) Jag har inte haft barnen på dagis en minut när jag inte arbetet eller varit på väg från jobbet. Den som var yngst när han började i barnomsorg (hos dagmamma), var 3 1/2. De har aldrig varit heltid i barnomsorg. Jag har tagit ut mellan fem och tio vård-av-barndagar för dem – tillsammans.

Nej jag är inte bitter.

Men jag kommer inte att ha råd att köpa dem dyra julklappar ens i år. Jag har en löjlig framtida pension. Jag har missat många år av karriären.

Nej, jag är inte bitter.

Jag har jättegoa, trygga och sociala ungar. Jag ångrar ingenting.

Folk gör naturligtvis hur de vill med det ena och det andra. Men, fan – fuska till sig pengar – det är skit.

Velig – brukar jag inte vara

Vilket surr om detta vaccin. Strategier för Tyskland, Ryssland, Stockholm, Malmö dras i långbänk. Jag vet varken ut eller in. Det enda jag vet är att jag inte vill bli sjuk, och jag vill inte vaccinera mig. Men å andra sidan, nog kan jag vaccinera mig också – det spelar liksom ingen roll. Det vore onekligen skönt att slippa vänta och se om jag blir sjuk. Fjortonåringen vill inta vaccinera sig, sa hon i förbifarten häromdagen. Jag glömde fråga varför. Typiskt mig. På P1 just nu sitter en myndig basröst och förklarar att det här är en ungdomssjukdom, det är de unga som blir sjuka. Även om jag nu åker iväg och vaccinerar mig, så måste jag ju sen besluta hur jag ska göra med barnen, en 13- och en 14-åring.

Själv överlevde jag den förmodade kombinationen Hong kong-lunginflammation-vatten i lungsäcken i slutet av 60-talet. Men inte var det mer. När jag tänker på hur ont det gjorde, när jag som sexåring kände den där knivsmärtan när jag andades har jag faktiskt lust att springa iväg och vaccinera mig direkt. Å andra sidan vet jag inte om jag ids anstränga mig för att ta reda på när jag får komma till vårdcentralen. Men sen är det barnen. Gudskelov litar jag på att 23- och 25-åringen beslutar det där  själva. De är sådana trygga unga män. Jag får väl ringa till dem och fråga hur jag ska göra….

Alla barnen hade kikhosta därför att jag inte vaccinerade dem. I alla fall när de mindre var små fanns det vaccin. Då beslutade jag det utan något velande. Är det för att jag är gammal nu som jag velar så. Har jag bestämt nog under mina första 46 år, så jag är less…och velig. Konstigt, jag har aldrig haft några problem med att bestämma mig. Jag brukar ta snabba beslut. Och för det mesta brukar det bli bra. De gånger det inte blivit bra, har jag snabbt tagit ett annat beslut. Det där velandet skapar bara ångest. Jag tror att Anton och Kalle får bestämma hur det blir med svinvaccinerandet för mig och deras småsyskon.

Förresten är det bara att de vänjer sig. I framtiden ska de ju ta beslut om huruvida de ska söka hemtjänst och äldreboende åt mig.

Själv fick jag förresten det så kallade trippelvaccinet som bebis. Och jag hade visst blivit så sjuk att ingen vågade ge mig de resterande sprutorna. Ja, just, så var det.

Vanlig influensa brukar jag få var femte, var tionde år. Men å andra sidan ska denna nya vara mer smittsam. Hm.

Äntligen slutar svinvaccinsföljetången på P1. Jag trodde nästan att Aftonbladets redaktion intagit radiohuset. Ja kanske ändå; hör här på det nya ämnet: De som dricker alkohol tjänar mer än de som inte dricker alls. Forskaren tror att de som dricker känner sig friskare etc. Men jag har en känsla av att det inte räcker med att dricka mer, för att pengarna ska strömma in. Och det håller nog inte borta influensan heller. Eller?

 

 

Äntligen måndag….

….brukar jag ha som standardfras på ett av mina jobb. Vi jobbade skift, och jag hade av en händelse alla måndagsmornar. Lite kul var det att reta folk, hurtigt, klockan tio i sju.

Jag är morgonpigg. Men bara efter jag tagit det första steget ur sängen. Innan dess är jag medvetslös. Jag vet inte, har det med blodtrycket eller något att göra det där? Att jag måste stiga upp innan jag är säker på att jag lever.

Två minuter efter uppstigandet älskar jag mornar. Det är min pigga tid. Min kreativa, modiga och lustfyllda.

Sent på kvällen har jag bara ångest och gruvar mig för det mesta.

Denna helg har jag gått omkring och tänkt; vilken skön årstid. Man kan vara ledig. Inget arbetsläger på helgerna.

Äntligen hade vi möjlighet att dricka flaskan med Moët & Chandon som vi fick av de gulliga perssons-damerna från andra sidan sjön. Vi åt enligt Systembolagets rekommendationer, en underbar lax. Det var så gott. Champagne ska helt klart intagas till mat. Och vi hade ju väntat i nästan två månader.

Vi arbetade till kl 19 på lördagkväll, roliga förberedelser för nästa sommar. Kom hem blöta och frusna innan matlagandet, som ändå blev så bra.

Jag tycker i alla fall att det är en så skön årstid, med lite arbete. Det gick jag omkring och tänkte på hela söndagen också – medan vi ordnade med nya saker, bar bort gamla, körde traktor, fällde träd och blev blöt i duggregnet.

Men jag gillar den här tiden, det är inte så mycket att göra….jag tror i alla fall att det är mindre…mindre måsten.

Hopp om en god fortsättnig

Det är roligt att gifta sig. Vi kanske inte hade riktigt så här roligt, men ändå.

Liknande anfall har jag haft:

För massor med år sedan på sjukvårdsbiträdeskursen i Kalix när vår lärare föll från armstödet på en snurrstol. Alla slutade skratta efter en stund. Utom jag om en kompis. Vi slutade inte.

På lärardagar (vad hade vi där att göra?) när vi jobbade på skola för asylsökande. Jag och kusinen kände oss väl malplacerade med de andra lärarna. Jag gjorde en teckning av skolverkets representant, och på den vägen var det. Vi satt nästan längst fram, så vi kunde inte bara gå ut, dörren var bakåt. Våra jobbarkompisar tyckte nog vi var pinsamma, den ena sa till den andra; Titta inte på dom, titta inte på dom! Stackarna, de fick nog skämmas.

Skola och särskola

Vad grymt, och varför?

Uppdrag granskning igår handlade om hur fullt ”normala” barn sätts i särskola.

Vad har vi för skola i Sverige egentligen? Spridda undersökningar visar att de svenska eleverna har dåliga resultat. Och ökningen av antalet elever i särskola är 100% på några år.

Jonathan som programmet igår handlade om är som synes en normalbegåvad och lugn pojke. Han bodde i Canada med familjen under två år, fick godkänt och väl godkänt i alla ämnen, till och med i engelska och franska. Han trivdes och var motiverad.

Hans mamma säger att det var annan ordning där, lugnare och så. När han kom hem i åttonde klass gick ingenting som det skulle, och han blev mobbad. En psykolog gjorde ett IQ-test och han sattes i särskola. I 9:an!

Detta hade jag kunnat skriva hela dagen om, men tiden räcker inte. Men frågorna hopar sig i huvudet:

Får en lugn pojk inte plats i en ”normalstökig” svensk klass?

Jag fick lära mig under mina psykologistudier att IQ-test inte är tillförlitliga av en mängd olika anledningar. Varför kan ingen ens titta på pojken och titta på resultatet, och undra hur det går ihop?

Varför kommer ingen på att göra IQ-test eller andra test på dem som mobbar? (Nä, det där var elakt)

Varför kan länder som Canada, USA och Storbrittannien ha en skola för alla, ingen särskola alltså?

Varför behåller vi särskolan?

Hur kan man, förmodligen normalbegåvade lärare och skolledning, övertala föräldrarna – mer eller mindre genom hot om indraget stöd till pojken?

Alla som har lite insyn, vet väl förövrigt att det inte finns någon gräns mellan normalbegåvade och de som inte är det. Varför vill man stoppa undan de som ses som mindre begåvade, när man vet att det får förödande konsekvenser för den enskilda människan i fråga om utslagning från vuxenliv innan det ens har börjat?

Och varför vill man stoppa undan normalbegåvade? För att de blir mobbade?

Vem kom på att det alls var något fel på pojkens begåvning?

Varför har inte lärare och skolledning mer psykologiutbildning?

Varför vet inga svenskar vad psykologi är?

Hur kan psykologer komma fram till precis motsatta resultat?

Titta på programmet och försök att föreställa dig själv som 15-åring, att du blir tvingad att gå ut på rasterna med särskolan. Och du sitter på en bänk med huvan uppdragen, rädd att dina gamla ”kamrater” ska se dig.

Lite efter

Jag har äntligen tagit itu med sommarpratarna. Förra året satt jag på hösten och lyssnade och hittade så många bra. Men i år är jag inte imponerad så här långt. Lite mer hybris så här på morgonen, och jag hade sagt; jag hade gjort det bättre själv.

Men PO Enquist hade såklart en del att säga. Åtminstone hans hund Pelle, så här sa den på en direkt fråga om meningen med livet:

PO, lägg av, vi ska alla dö en dag. Men alla andra dagar ska vi leva….

Det är därför författarna finns. De kan tolka……ja, hundarna till exempel. Jag gillar PO.

Kast med liten kärring

Håhåjaja, ni ser hur man har det. Hahahaha!

”en liten elak spolformad kärring”.

Frihet á la Sverige

Läs gärna ledaren i gårdagens DN.

Jag gillar verkligen bilden. Vi får ju faktiskt välja vilken grill vi vill ha… Och så alla likadana skjortor, haha, det är ungefär det jag menade i min Antimodeblogg förra veckan.

Här är ett utkast:

Att arbeta i sitt anletes svett har framstått som viktigare än egen försörjning. Det är ingen frihetlig linje. Arbetsplikt hörde hemma i Sovjetunionen.

Valet mellan materiell standard och fri tid bör vara individens eget. För frihet kan lika gärna handla om att arbeta mindre som att arbeta mer – som DN:s Insidan visat i en serie reportage under veckan.