5 månader och 19 dagar…

…..till sommarsolståndet. Och vid det laget har vi redan haft dygnetrunt ljus i nästan två månader. Dagens sol ser ut så här. I Överkalix, Norrbotten. -25°c.

Stenålders gudskelov

Ibland känner jag mig verkligen stenålders. Jag är trots allt uppfostrad av en mormor som var född 1901, och det sätter nog sina spår. Jag fattar inte ett jävla skit av vad som är meningen med:

• Att skjuta med laser mot ambulanshelikoptrar.
• Att attackera polis och brandkår.
• Att sova hela dagen och vara vaken hela natten. (speciellt den här årstiden när det kanske är dagsljus i sex timmar och att då ligga med stängda ögonlock?!)

Mormor föddes som sagt för snart 109 år sedan. Hon slet hela livet. Hon föddes i en bagarstuga i Svartbyn, de hade inte ens ett eget hem. Senare fick de bygga ett hus hos samme markägare. Jag tror att hon hade svimmat om hon fått höra hur någon saboterar samhället hon varit med om att bygga upp. Hon tyckte nog redan på 70-talet att vi hade det lite för bra, om vi som tonåringar sov till 9-10-tiden, sa hon;

- Opp o naden å lig o den! (Uppe på natten och sova på dagen)

Ut på överlevnadsläger i fjällen med laserpekarna, så kanske de inser hur saker hänger ihop. Om inte annat kanske de får en sund dygnsrytmen – nog fan är det lättare att pulsa i djupsnön i dagsljus för att söka mat och skydd, än att treva sig fram i mörkret.

Kristallkulan

Ett mjukt snöfall singlar ner från en himmel som ligger precis över hustaken.

Enligt yr.no ska det sluta snöa ungefär nu. Jag har satt traktorn i värmaren. Nog för att det bara är -11°c, men man ska vara snäll med traktorn. Den är gammal.

Kanske jag ska måla en akvarell? De enda färgerna som behövs för utebilden idag är paynes gray och sepia. Å andra sidan har jag nog av projekt. Det vore ett ämne för ett nyårslöfte; Att koncentrera sig på EN sak som jag blir riktigt bra på. Men det kommer nog inte att hända.

Men ser jag in i kristallkulan, då ser jag detta: Lagom till jag är 92 år tror jag det kommer att börja flyta på riktigt bra; jag får då Nobelpriset i litteratur, min tavlor hamnar på Nationalmuseeum hela bunten. Grönsaksodlingen bringar in miljoner som man kan rulla sig i hela vintern. Jag kommer att få ihop bokföringen med råge, så jag slipper att gå till banken och gnälla över de höga avgifterna de tar ut av företagare. Turisterna vallfärdar mer hit än till Thailand på grund av min eminenta marknadsföring. Hela kommunen får ett lyft, horder av människor inser att detta är paradiset. Det hela slutar med att jag får ett fint rum på Brännagården (äldreboendet) och personalen fjäskar för mig, därför att jag är så rik och berömd.

Men det börjar jag med nästa år. Nu efter jag gjort årets bokföring klar, ska jag ta ut traktorn och skotta. Det är alltid en början.

Vintersolståndet

Nog har vi lite solljus här vid polcirkeln på vintern. Men vilket ljus vi har!

Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Uppåt i dimman

Kära positiva dagbok,

idag har jag namnsdag, har lagt skinkan i saltlake och ser på dimman ute som suddar ut allt det skarpa.

Tidigare hörde jag en dam på 97 år som ringde till Ring P1, det var då den mest postiva jag hört det här halvåret. Hon pratade om åldringsvården som hon gillade skarpt. Jag hann höra att hon fått välja boende, det var så fint, fungerade så bra ifall någon blev sämre, och man betalade efter inkomst och hade man för lite pengar gick samhället in med mellanskillnaden.

Vilken dam, ge henne jobb på radion! För övrigt gillar jag programledaren Alexandra Pascalidou också.

Det ringde också en man som vid 48 mer eller mindre nästan fick en förtidspension kastad över sig. Men han ville inte. Han ville rehabilitera sig efter sin whiplash-skada. Det fick till slut, och nu jobbar han heltid.

På tal om sjukskrivningar; Det lutar nu åt att svårt sjuka inte ska behöva kämpa för att söka jobb. Jippi, kanske blir det en sund nivå på sjukskrivningarna till slut. Jag vägrar att tro att vi ska behöva vara sjukast i världen.

Hade jag fel på öronen när jag hörde radion på morgon, det var mer positivt; ROT-avdraget har blivit succé, staten får nu in mer pengar än vad det kostar, arbetstillfällen ökar, den vita arbetskraften ökar och mer ska det bli innan projektet är slut, jippi!

Arne Naess

Tittade med ena ögat på tv-programmet om den då 96-årige filosofen igår. Jag borde läsa om boken jag har någonstans; Livsfilosofi.

Tänk, att vara 96 år, och göra sin premiärtur med luftballong. Bara en sådan sak. Och vilken driva med böcker den mannen skrivit. Vilken man.

Arne som själv visste att han var glömsk, eller dement, gjorde sig bra i TV. Bara det att han är så medveten om att den egna intellektuella förmågan är på tillbakagång. Det är så hoppfullt, positivt, sorgligt, mänskligt – nej jag hittar inte ordet. När han mest troligt för sista gången åker iväg med tåget till sin älskade fjällstuga, då säger han ungefär så här:

- Det är en fördel med att inte minnas. Jag får ju uppleva nya saker, som jag tror, för första gången. Som när jag sitter här och tittar ut genom tågfönstret. Det är så vackert, och jag tror att jag ser det för första gången. Men jag vet ju att jag rimligtvis borde ha sett den här utsikten massor av gånger, eftersom vi ska till stugan.

Och Arne åker skoter den sista biten. Det är så gulligt när 96-åringen sitter där bak med sin stickade luva och klamrar sig fast vid han som kör.

Arne Naess dog i januari i år.

Han blev professor 1939, 27 år gammal. Det ni.

Norrlands-skryt

Vandrade i månens sken igår kväll. Snön glittrade och knarrade under fötterna. Skarpa skuggor, som en sommardag. När man stod stilla var allt tyst.

Det har varit -17°c i natt.

Menskopp

Jag lovar, när jag ser reklam för tamponger och dambindor håller jag på att skratta ihjäl mig. Skulle de vara billiga, säkra, inte kännas?

Jag säger bara menskopp! Gratis (efter man köpt den) och bekvämt. Man kan ligga ner utan det rinner åt det hållet, eller dit. Så särdeles bra på natten. Och det allra bästa. Man kan bada på sommaren. Inga tampongsjukor. Inget ludd om man har lite mens. Jag har nu provet ett år, och det enda jag tycker är synd är att det tog så många år innan jag fick reda på denna uppfinning (inte speciellt ny, har funnits länge i utlandet).

Finns att köpa på nätet, och kostar 200 till 300 kr.

Till exempel här, på Rena smörjan. På denna webshop finns till och med tygblöjor, det trodde jag inte fanns nu för tiden. Inte illa för en miljömupp som mig – jag hade tygblöjor åt de två minsta. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på det.

Menskoppen har jag i alla fall mest av egoistiska skäl; man behöver inte gå till affären, bekvämt, billigt. Men så är det ju miljövänligt också.

Positivt med det blöta mörkret

Så är det barmark igen. Jag bor trots alls i Norrbotten, så jag vet att snön kommer – Det gör den. Och det går förstås att se detta blöta mörker positivt:

Röjsågen kan jag använda till att röja sly. Det fanns inte en chans att hinna med det i vår eller sommar. Bra för oss gamlingar att ha fast mark under fötter – och knän. Skönt att slippa djup snö att pulsa i.

Jag kunde förstås ta en ordentlig vallning av skidorna. Har inte ens fixat ett vallningsställ än. Jag borde snickra ett likadant som finns i Lappberget. Helst hoppas jag att någon ringer och säger att de har ett över, som jag kan få.

Jag kan ta igen litteraturkonsumtionen som försummades i sommar. Det räckte inte med de där 20 minuterna som jag tvingade mig själv att sitta i solstolen.

Jag kan tända ljus. Och sitta inne hela helgen. Där ute i mörkret finns inga måsten. Speciellt inte nu, när det inte finns någon snö att skotta. Tänk bara på alla hus man slipper måla. Och alla båtar man slipper kolla så de inte blir offer för vare sig hög- eller lågvatten.