En favoritfotograf…

… Philippe Halsman. Tänk att engagera sig så i bilderna. Att hålla på och kasta katter, vatten och stolar. Här är hans porträtt av Salvador Dali (Dali Atomicus):

Själv ägnar jag en tusendel av sekund åt bildkomposition.

Österländska gener i Överkalix?

Min österländska kompis har lärt sig en del om skillnader mellan öster- och västerländskt tänkande. Hon påstår att om en österlänning gör något hon själv framkallat skyller hon ifrån sig och börjar svära: Det är kaffekoppens fel, att den föll. Eller kanske; Vem ini …. har ställt koppen här, det är klart att man spiller ut den.

En västerlänning ber bara om ursäkt, vems felet än är.

Jag (och kanske andra Överkalixbor) har nog en del österländska gener, i så fall. För min specialitet är nämligen att svära över döda ting. Och över människor som placerat ut de döda tingen bara för att de ska vara ivägen för mig.

Hördu N, jag har faktsikt en doktorsavhandling som styrker mina österländska rötter, haha. I en 6000 år gammal utgrävning i Lillberget, en mil, norrut, hittas en speciell slags keramik som bara finns österut. Stenåldersmänniskorna handlade med, eller kom själva från det ryska hållet. Förutom kamkeramiken tog de kanske med……svordomar över de döda tingen.

Avhandlingen heter Sedentariness During the Stone Age of Northern Sweden. Av Ove Hallén.

Konst i Överkalix

Konstnär Roland Andersson i Hedensbyn, Överkalix, har kommit en bra bit på vägen med sitt hus. Fast hus är kanske inte det rätta ordet; Konstverk ska det nog vara, det stämmer bättre.

Roland var i ungdomen en av Vifast Björklunds lärjungar. Han guidade honom i konsthantverkets värld, och lärde honom att tro på sig själv. Man ska tro på sin egen stil och kultur.

Om huset, konstverket, säger jag bara; Titta på bilderna.

Roland gör även knivar, såklart av egen design.

80-talet i Norrbotten

I den 28 gradiga värmen fanns igår en samling överkalixbilder att beskåda. Det var faktiskt lite skönt att vara inomhus ett tag.

Fotograf  Thord Nilsson hade vernissage på Överkalix bibliotek. Bilderna är tagna i början av 80-talet. Jag tycker att den tiden är nyss. Men kanske ändå inte,  det är tydligt att det inte är nutid som dokumenterats. Bilderna visar både en otrolig utveckling och avveckling. Där finns skogsarbetare, riktiga skogsarbetare, med motorsåg, hjälm och sådant. Bilderna visar även skolor och poststationer ute i byarna som inte längre finns. Så här dagen efter tänker jag på den gulliga tanten i Jockfall som såg så nöjd ut där hon stod i ladugården bakom sin ko.

Inget regn

Det är ganska sjukt att sitta och kolla på www.yr.no och funderar på om det regnar, istället för att titta ut genom fönstret.

Inte ser det ut att bli något regn vare sig på YR eller ute i real life. Men jag kom i alla fall ihåg en låt från barndomen på 70-talet. Här är José Feliciano:

Den här biografin hittade jag på hans officiella hemsida;

Jose was born blind, to humble beginnings on September 10, 1945, in Lares, Puerto Rico. One of eleven boys, his love affair with music began at the age of three when he first accompanied his uncle on a tin cracker can. When he was five, his family immigrated to New York City. Young Jose learned to play the concertina at age six, using a handful of records as his teacher. At eight, he performed for his classmates at PS 57, and at nine, performed at The Puerto Rican Theater in the Bronx. Venturing beyond the accordion, he taught himself to play the guitar with undaunted determination and again, with nothing but records as his teacher, practicing for as many as 14 hours a day. Exposed to the rock-n-roll of the 50’s, Jose was then inspired to sing.

Det genuina Överkalix

En liten björn har vandrat här. För någon veckan sedan. Ändå känns det pirrigt att se spåren. Björnen är Överkalix kommunvapen.

Hos bekanta finns denna brudkista, målad i den karaktäristiska 1800-tals blomstermålningen från Överkalix.

Att se det roliga

Det håller ju på att dra ihop sig, när det gäller deklarationen.

Säger man så på svenska förresten? Jag har nyss suttit och skrivit på Facebooks grupp med Överkalixmål. Det för med sig att jag förutom att ändra själva orden, även är tvungen att ändra uttryckssätt och ordföljd. Så nu vet jag inte vad man säger och inte säger på svenska.

Men det börjar att dra ihop sig. När det gäller deklarationen.

Vid en närläsning av Skatteverkets broschyr Bokföring, bokslut och deklaration del 2, närmare bestämt i avsnittet om deklarationsanvisningar NE-blanketten, så började jag skratta:

Det finns faktiskt en alldeles egen ruta i deklarationsblanketten som handlar om underskott i aktiv konstnärlig eller litterär verksamhet. Ja inte är det något att skratta åt egentligen, att så många inte får ihop resultatet i sin konstnärliga och litterära verksamhet, att vi fått en egen ruta i blanketten.

Men sedan började jag skratta ännu mer därför att jag såg det roliga i att bli road av Skatteverkets deklarationsanvisning. Det är roligare att vara fattig och lättroad än fattig och bitter!

Intresse för konsten

Denna tavla målade pappa Tore omkring 1950. Otroligt fin, tycker jag.

En bondpojke från Överkalix, som intresserade sig för konst, det var min pappa. Han målade en del, som ung vuxen och senare som pensionär. Var kom detta intresse för konsten ifrån? Han växte upp i en tid av självhushåll, det var ett slit för att överleva.

Pappa beundrade folk som var duktiga inom olika ämnen under hela livet. Men konstnärerna gillade han nog mest. Och han älskade vackra saker, vare sig de var gamla eller nya. Det gamla och det handgjorda samlade han medan de flesta brände upp exempelvis gamla blomstermålade möbler. Men han sparade även små saker, som dekorerade smöraskar i trä.

En man i Grelsbyn berättade nyligen hur en av de äldre släktingarna kommenterat pappas målande. Han var tillsammans med konstnärinnan Montana, en grupp hade målarkurs på Rådjern vid Smess gård. Den gamla Smesskvinnan gillade inte, och hon var förmodligen inte ensam, att pappa hade lämnat farfar Anton ensam med höbärgningen. Så hon sa;

Hä i säijt hin en håla, avfellingen din! Har ni sett hur avfällningen där håller på…

Enligt berättaren gillade Smessmoran och pappa varandra, så det var nog inte så allvarligt menat. Fast det är klart, att måla tavlor under höbärgningen, det var nog lite på gränsen att vara den tidens värsting.

Boston Big Picture

Min vän skickade denna länk från Boston Big Picture;

http://www.boston.com/bigpicture/2009/03/signs_of_spring.html

Det är helt underbara vårbilder. Sådana här gånger ångrar jag att jag inte blev fotograf, och inget annat. Det tänkte jag faktisk när jag i nian skulle söka skola efter högstadiet. Det var en ganska roligt anekdot, för yrkesvalsläraren (så hette de förr) sa ungefär;

-Vilket svammel, nä du har ju så bra betyg, du ska gå humanistisk.

På den tiden fogade jag mig. Inte vet jag vad som hänt om jag varit en tuffing och sagt; Det ska jag inte. Jag hade inte det självförtroendet. För övrigt slutade jag på humanisktisk efter två veckor. Jag var nog lite av en missanpassad high school-dropout hela jag. Men yrkesvalsläraren hade nog inte så fel han heller. Visst är jag humanist. Men hur jag än skriver, så finns bilderna alltid med mig.

Men det är ganska kul egentligen, så här efteråt. Inte var det tal om att ta vara på barns kreativa sida på den tiden… Det är det jag gör nu, med svälten i hasorna, haha.

Bra lagarbete!

Jag har burit ett par ton hård, tung drivsnö. Min partner är ett under, han står ut med konstruktivt, tålamodsprövande och uthålligt arbete. Jag är bara fysiskt stark, men med gott om sjuka idéer som gärna andra kan realisera. Han är ordentlig och noggrann, en bra iglookonstruktör. Jag har bråttom. Så jag kan såga snöblock med en himla fart, och bära och bära. Jag har ont i hela kroppen, utom i knät. Bra för både stora och små benmuskler att trampa i lössnö! Vad det är skönt att ha träningsvärk. Då känns det att man gjort något!

Detta är vår igloo 2009.

Förra natten var tre älgar och trampade precis bredvid och tuggade på enbuskarna.