Det här är en typisk allmogemålning från min hemtrakt, Överkalix.
Och denna målning hittade jag i en kyrka i Rom. Är det romarna som inspirerats av överkalixborna, eller tvärtom, tror ni? 
Kartan.
Kupolen rakt nerifrån.
Uppifrån kupolen.
Det vackra fönstret.
Statyerna uppe på taket.
Utsikten från kupolen. Ser ni samma statyer där nere.
Där upp var vi, ser ni människorna?
Jo, där uppe, var vi. Hela Peterskyrkan.
Kom ihåg, föreläsnineng med Jögge – en av våra proffsiga kursledare till Hantverksveckan i augusti.
…. var det med gårdagens bloggrekord, inte om man tänker på omständigheterna.
Jag är som sagt bra på att vara arg. Är det någon som behöver en galen debattör, så hör av er.
Förra veckan var jag inne på linjen att jag skulle skriva en lista på vad som irriterar mig, eller rättare sagt gör mig förbannad. Den hade blivit ganska kul. Och man behöver inte gå långt för att få inspiration. Den största galningen förra veckan höll jag på att skratta ihjäl mig åt, så jag hade väl inte varit så bra på att skriva något debattinlägg om saken. Men så kom jag på att man kanske inte skulle skratta åt eländet – personen i fråga sitter ju på en verkligt viktig post. Folkvald. Och vad säger det om urvalet. Så ska man skratta eller gråta?
Men överlag har jag så mycket med positiva saker att göra, att jag inte ids hålla på att gorma om knäppgökar. Fast å andra sidan skulle det vara vansinnigt kul att göra en lista då och då, på saker som får ledningarna att brinna – och så kan man ju spetsa till det lite. För kreativ är jag.
Mitt bidrag om tårtjäveln, den där fula, som någon hade gjort igår, har jag inga andra åsikter om än att den var ful. Innan de åt upp den. Och bjöd någon mig på den skulle jag fundera på om de inte hade annat att göra, den som bakade den. Och så skulle jag väl ta mig en bit ifall jag för tillfället åt kolhydrater. Om jag vågade lita på hur det var med livsmedelshygienen och så – för det är oartigt att tacka nej. Om jag inte åt kolhydrater skulle jag tacka nej. Fast det är väl inte att troligt att jag skulle råkas vara i närheten av ett sådant bakverk. Mina bekanta bakar vanliga kanelbullar. Det blir väl lite ”guilt by association” som ministern var med om. Fast jag har inte gått in djupare i debatten, fattar ingenting om tårtjäveln. Om jag ska misskreditera kommunalrådet i Överkalix kan jag ju baka en som som ser ut som ett förtäckt hakkors. Hon skulle väl mest troligt bara fundera om jag blivit ännu galnare än vanligt och ta sig en bit. Men det är mer troligt att hon skulle få en kanelbulle om hon kom hit (om inte Sture hunnit äta upp dem).
Detta skrev jag på Twitter igår:
Funderar på att göra en tårta liknande en blek, typ finsk mans kuk. Fast jag har väl annat att göra, å andra sidan.
Men jag vet inte vad man skulle väcka för debatt med det; stereotyper om den finske mannen kanske. Men då måste det nog till en flaska Koskenkorva också. Jag får konsultera Levengood, han brukar vara bra på det där – även om han inte är blek.
Kolla in detta reportage från gårdagens Kuriren. Wow, vad fint.
Och så har Jögge Sundqvist designat om sin sida. Kolla här, så fin.
Och det bästa av allt, han har lagt ut info om kursen i aug. Nu närmar sig hantverksveckan; 6-10 aug i Överkalix.
… ska vi höra, när vi sitter i Rom och puttar frikadeller åt varandra – jag och min älskade. Romantiskt så det förslår, men jag tänker mest på mitt favoritcitat:
/ Life of Brian, en av världens höjdarfilmer, ever.
Ydre-Tranåstrakten vimlar av driftiga kvinnor, förutom de i de förra inläggen. Det kommer fler, håll i er;
Emma Sjödin med firman KD Konstig Design, en bild från hennes hemsida. Jag köpte hennes vackra skärbräda pelargon.
Och så finns ju Brostorps ost, som startades av Anita Ydrestrand, när inte hennes leder orkade med arbetet i ladugården mer. Nu tar dottern Camilla över företaget, och lämnar därmed rektorsjobbet. De hyr även ut farföräldrarnas våning, för matupplevelser för turister. Och ostkakan är den godaste jag någonsin ätit.
Och inte minst; en så snygg kakelaffär mitt ute i landsbygden; Camilla Kall på Råås gård startade affär hemma i vagnslidret – och bra går det för henne!
….i Humprey Bogart. Jag har faktiskt inte sett Casablanca förrän igår. En riktigt bra film. 70 år gammal, det kan man inte tänka sig.
Vi funderade på hur de burit sig åt för att spela in en sådan där film under brinnande krig. Och då menar jag inte fysiskt, det var väl mycket studio. Jag menar annars. Vad jag snabbt kommit fram till var att den delvis blev censurerad i Sverige. Varför då, för att vi skulle ställa oss in hos tyskarna, fega, eller?
Nog var den minst sagt en film om samtiden, när den var ny. Tala om att den var aktuell.
Det var himla trevligt med de holländska stuggästerna. En kul grej, är att jag faktiskt varit på en resa till Holland i mellanstadieåldern. Ett av mina minnen därifrån, var en enorm målning; man gick uppför en trappa och tittade ut i ett helt runt rum, jag ville minnas att det var i Haag.
Och mycket riktigt, E berättade att det heter Panorama Mesdag, och den finns mycket riktigt i Den Haag.
Kolla här på Hollands största målning; 14 x 120 meter.
Jag visste väl att jag skulle hitta igen platsen till slut.
