Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Livet på Jorden

Dagens sorgliga nyhet är att massdöden bland honungsbin mest troligt orsakas av ett av våra vanligaste bekämpningsmedel.

Honungsbin är otroligt viktiga för kretsloppet:

Bin samlar honung

Bin pollinerar medan de samlar honung

Växterna överlever och förökar sig när de blir pollinerade

De andra djuren äter växterna

Människan äter växterna och djuren

På en skala; Hur dum är människan som sprider gift i sin gröda? Jag odlar utan gifter och matar grannens bin. Jag har till och med odlat honungsört (tror jag den heter) för att mata dem. Jag fattar att jag behöver bina. För min gröda. För min mat. Jag är smart. Här är beviset:

Åsas och Villes bi

Min grönkål gick hädan

I södra Sverige äter rådjur upp allt i trädgårdarna om inte mördarsniglarna gör det, har jag läst. Men nu har rådjuren tuggat i sig all grönkål och lite kvarlämnad broccoli i mitt land. Det tycker jag är orättvist, för rådjuren finns ju inte ens här i Norrbotten. Nästan.

Jag som tänkte kolla hur länge grönkålen klarade klimatet. Jag såg framför mig, hur jag skulle skotta fram den ur snön till jul.

Och jag hade hellre velat äta rådjuret.

Vinterträdgård

Ordet innebär sannolikt att man kan hämta in pepparmynta trots snö. Eller?

God var den, vi använde den i en slags raita i fredags.

Jag vill ha längre höst

Vad jag kommer att sakna våra egna grönsaker. Jag känner på mig att första frosten kommer inatt, så jag har plockat all frilandsgurka och squash. På sistone har vi ätit och ätit och ätit av vad jorden här ute ger.

En improviserad omelett av grönsaker som låg slängda här på farstubron.

Småtomaterna Suzanne, Ildi och Green grape med mozzarella.

Två varianter av grön tomatsalsa.

Friterad zucchiniblomma.

Alla de små sorterna.

...och så lite grönkålspaj med både västerbottensost och Kvibilles ädel.

Slutspurten

Odlingssäsongen går mot sitt slut.

En bild på mig på fältet. Och på klockan jag köpte när jag sett volleyboll-EM 1989 i Globen. 20 år sedan.

Jag har slagit av potatisblasten.....

.....med lie. Ingen röjsåg. Inget gift att döda blasten med.

En sådan vacker morgon....

.....kommer färjan, kanske någon vill komma till Boheden eller åka härifrån.

Kampen mot skogen har gått bra detta lågkonjunkturår 2009. Asparna jag ringbarkat är så här röda. De andra är gröna än.

Här var det skog förra sommaren.

Renköttsoppa…

… betyder inte att den är ren. Utan att den är gjord med renkött. Jag gillar det norrländska sättet att dra ihop ord. Att slippa slösa hela meningar. Jag gjorde en lilarenköttsoppa igår.

Lilarenköttsoppa = En soppa gjord av renkött som färgats lila av rödkålen, säger man kanske i södra Sverige.

Jag har värmt upp den idag, köttsoppa äter man flera dagar i rad. Det som hänt sedan sist är att potatisen också färgats lila. Ett kulinariskt hem, det är det. Lila potatis. Men så här såg den ut igår:

De andra grönsakerna är också hemodlade. Soppan blev nog inte mindre lila av morötterna vid namn Purple Haze. Jodå, jag köpte fröna bara för att jag tänkte på Jimi Hendrix-låten.

Just så här snygg är rödkålen. Som livets träd. Tilläggas kan, jag gjorde cole slaw av den i fredags. Den blev rosa. För övrigt gillar jag inte lila och rosa något vidare. Jag gillar jordfärger mer. Men gott var det.

Tankar om arbete

Thailändarna strejkar och vill hem. Jobb i 15-20 timmar om dagen. Dåligt med bär i skogen.

Vems är felet? I artiklar i Norrbottens Kuriren anklagar alla varandra. Är det den thailändska regeringen, de svenska bäruppköparna eller de thailändska bemanningsföretagen. Eller är det de svenska ungkarlarna som trampat upp stigen eller är det Mammon?

Jag tycker så synd om thailändarna som tagit stora lån i hemlandet, pantsatt det lilla de äger för ett desperat försök att tjäna pengar. Vad driver någon att lämna familjen under dessa omständigheter, att resa till andra sidan jordklotet och ta ett jobb som inga svenskar vill ha? Förmodligen fattigdom.

På något sätt kanske vi svenskar får upp ögonen:

Thailändare står inte bara och ler vid stranden åt oss rika nordbor. De lever många gånger under vidriga förhållanden. Med ett styre av landet som inte är vad vi skulle vilja ha i Sverige. Den intresserade kan läsa Amnestys rapport från 2008.

De kommer till Sverige för att fly fattigdomen. Somliga får det bra. Andra inte. Thailändska kvinnor är den etniska grupp förutom den svenska som har flest besök på landets kvinnojourer.

Redan innan detta med strejken har jag varit förundrad över hur det kan löna sig att resa från andra sidan jordklotet för att plocka bär. Redan då människor från baltänderna och Vitryssland kommer undrar jag; Går det ihop? Bensinen kostar ju för dem också. Det är klart, man ser ju att alla bärplockarna har långa arbetsdagar, och de är fem stycken i bilen. Är det så att vi svenskar är för lata? På gott och ont lever vi faktiskt i ett land där man kan få pengar för att göra ingenting.

Är vi för snåla? Kanske vi västerlänningar måste börja betala för syltburken vad den egentligen är värd? Vi måste nog definitivt uppvärdera de norrbottniska bären. De är h-v-s mycket godare än andra bär. En norrlandsplockad bärburk ska naturligtvis, likväl som en norrlandskörd bil, kosta mer.

Personligen är jag skeptisk emot att köra mat över hela världen i onödan. Likaså arbetskraft.

På Konsum är ärtskidorna, även om de heter sugarsnaps, från Kenya. Mina sockerärtor som jag sålde igår är billigare, och godare. Jag ser ju att det tar tid att plocka. Tid är det inte lönsamt att avsätta i detta land, som betalar folk för att vara lediga.

Inte missunnar jag kenyanerna sin inkomst. Men jag tycker att det räcker om man importerar ärter på vintern. Under vår korta sommar borde det finnas någon som kan plocka ärtskidor, någon som sitter hemma och inget hellre vill än att komma ut i arbete.

Om jag plöjer upp en ärt- och bönodling på några hektar. Skulle jag då vara tvungen att importera arbetskraft? Eller skulle svenskarna vilja betala vad de kostar? Jag kan meddela att de kenyanska sugarsnapsen kostar runt 140 kronor/kg, inte är de billiga. Thailändarna får omkring 15 kr/kg för blåbären. Om jag betalade någon 15 kr för att plocka ärterna. Det måste väl löna sig? Nog är bönorna mer snabbplockade. Och lättare att hitta…till en rimligare bensinkostnad.

Nästan blött

Sitter med datorn ute, det är varmt fastän det är mulet och regnet hänger i luften och klockan är åtta på kvällen. Det har regnat mindre än två cm här den senaste månaden. I grannbyn kom det över 90 mm igår. Men inte här. Mina grönsaker!

Men blåklockorna frodas på gammal torr vall.

Toppenväder

Ännu en dag av toppenväder i Östra Norrbotten. Mitt kontor vill att jag sitter med administrativa uppgifter. Jag i färd med att lägga ut krokar inför vintern. Samt bokföra.

Som månskensbonde vill jag ha regn. Ingen minns längre när det regnade sist i Överkalix. Så nu vattnar jag kålen, samtidigt som jag sitter vid datorn. Har en träff ikväll, med en fiiin middag. Och ett vernissage.

Och så ska jag försöka övertala kompisen om att det är nu, och ingen annan tid på året, som vi ska simma över Djupträsket. Det är cirka en kilometer. Vid vår ålder behöver vi nog en följebåt. Så då måste tidsplaneringen stämma med andra också. Men jag känner att jag har koll på dagens struktur, bara jag nu slutar svamla.