Ljuset återvänder

Det är ännu -35° klockan halv 12. Kolla in ljuset!

Att fotografera med bara fingertoppar i minus 35 rekommenderas ej.

Kinderna blir kalla, och fastän jag har en tjock ullmössa med foder sprängde kylan i huvudet. Men vackert är det.

Odlingssäsong; inte riktigt än

Så här såg växthuset ut i gryningen. Det är varmare nu; -36.6…. Kan det vara läge att titta i frökatalogerna? Vad jag gillar våra årstider!

Nyårsafton i Norrbotten

Det innebär att drängen äntligen är hemma, så jag slipper ta in ved.

Lite slit och lite mer släp när vi minimerar elräkningen.

All tid som blev över med en dräng i huset, ska jag bland annat använda till att dricka te och spela Monopol med mina teeens.

Gott slut alla!

Dagens outfit 8

Handskar från Wilhelms, en irländsk ulltröja från Arancraft, täckbyxor frå Peak och de underbara lappskorna i renskinn.

Helt otroliga plagg, de är perfekta att springa över gården med i -27, medan man eldar uthyrningsstugan. Barhuvud säger man här i trakten, när man förfinar överkalixmålet lite. Annars bärhäore.

Renskinnsskor är så varma att man måste prova dem innan man tror det. Sedan dras absolut ingen snö in på golvet. De går sedan att sitta inne med, blir absolut inte för varma. De känns som en fluffig socka, både inom- som utomhus. Väldigt lätt när man ska springa och elda i flera hus.

Dagens assessoar är nog denna:

Väldigt närproducerad ved.

Hur är det med björnen egentligen?

Vill man surra, vill man trönska (är det svenska?) vill man träffa folk, kan man alltid ta en lunch på Vippabacken.

Ett av gårdagens ämnen var björnen. Jag och ett par stycken män diskuterade björnen. Det finns tämligen många i skogen i dessa dagar. Det är bara det att man inte ser dem. En av 50+ männen utbrast att det bara är turister som ser björn, själv jobbar han i skogen år efter år, och har aldrig sett någon. Detsamma för mig och den andra 50+ mannen.

Björnen är skygg, alla har vi sett björnspillning, till och med färsk. Så björnen har nog sett oss. Vi funderade på varför den har sådan respekt för människan, alternativt inte bryr sig om oss. En björn kan ju fakiskt slå ner en älg, som är mycket större och farligare än oss. Är vi inget goda, har vi dåligt kött, är det för lite att äta på oss, så det inte lönar sig att äta upp oss? Varför?

Människans matvanor diskuteras också.

Den av männen som är mest anti-sushi i kommunen fick svar av oss rå-fisk ätare, vi som gillar gravad lax, inlagd sill, surströmming etc.

- Men se på björnen, den äter ju rå fisk!

Vi som är runt 160 cm sträckte på oss. Huvudsaken man tror att man är stark som en björn, va?

Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Bo på lantgård

Hos Elsa och Brynolf Henriksson i Hedensbyn, Överkalix, finns som sagt Sveriges snyggaste uthyrningsstuga.

En romantisk weekend rekommenderas.

Vilka möbler va?

Överkalixmål

Här i bygden finns en gammal fornnordisk dialekt. Det är dessvärre färre och färre som talar dialekt i det dagliga livet, och medelåldern bland dem är hög. I min barndoms Överkalix talade alla Överkalixmål. Dock var det precis som bland många andra språkgrupper; de vuxna pratade dialekt med varandra och svenska med barnen.

Det enda undantaget var om mormor blev riktigt irriterad, då sa hon med hög röst:

- Gär äot å gapa din e jer högt undi teke!

Jag var och tankade på OK igår, innan jag åkte till Luleå. Hälsade åt ett gäng glada farbröder som stod vid mackarna där jag parkerat. Medan jag tankade lyssnade jag förstrött, de talade om vädret och andra allmänna saker. Då slog det mig; De talade ju överkalixmål allihopa.

En del av mig är så van att jag inte märker något. Det är ju min barndoms språk.

Men att folk idag använder det som vardagsspråk är så ovanligt.

På kvällen igår hade jag bara så roligt. Jag hade skrivit på Facebook redan kvällen innan:

(Katarina Karlsson) skå at Läol amårja. Det betyder ska till Luleå imorgon. Jag drar till med lite överkalixmål ibland. Jag fick kommentarer, fler och fler. Jag och ett par kompisar började svamla, och det blev roligare och roligare. Det utmynnade i att jag ska på Grand Artic hotel här i Överkalix med en 89-årig mamma till en polare, för att titta på Joe Labero den 24/10, med mera.

Det konstiga är att om man översätter vårt samtal på FB är det inte speciellt roligt. Men det blev vansinnigt roligt på överkalixmål. Tyckte vi själva i alla fall…..

Jag funderar på att starta en blogg på överkalixmål.

På Facebook finns förresten en bra grupp som heter Vi som förstår ÖverkölismaLe oba Änsiktsbåoka.

Landsbygdsutveckling

Dagens tips:

Välkommen till Leader Polaris Vi beviljar projektstöd som utvecklar landsbygden. I det förgångna ligger hembygdens hjärta liksom dess framtid

LeaderPolaris vill stödja och styra utvecklingen inom fyra fokusområden: Kommunikation, Infrastruktur – IT Innovation, Entreprenörskap Upplevelse, Natur – Kultur – Turism Synliggörande, Marknadsföring

Leader Polaris omfattar: Kiruna /Jukkasjärvi församling Gällivare Jokkmokk Överkalix Kalix /norr om E4an.

Slutspurten

Odlingssäsongen går mot sitt slut.

En bild på mig på fältet. Och på klockan jag köpte när jag sett volleyboll-EM 1989 i Globen. 20 år sedan.

Jag har slagit av potatisblasten.....

.....med lie. Ingen röjsåg. Inget gift att döda blasten med.

En sådan vacker morgon....

.....kommer färjan, kanske någon vill komma till Boheden eller åka härifrån.

Kampen mot skogen har gått bra detta lågkonjunkturår 2009. Asparna jag ringbarkat är så här röda. De andra är gröna än.

Här var det skog förra sommaren.