…. är en nyutkommen bok på Hjalmarsson & Högbergs förlag. Den är skriven av den tidigare spionmisstänkta Sanfrid Erikssons hustru Karin.
Lendi-Sanfrid greps 1976 och satt anhållen i ungefär en månad, innan rättsväsendet insåg att det inte fanns någon substans i spionmisstankarna. Jag minns svagt händelsen, och att han var oskyldig – Jag var då 13 år.
Boken är välskriven, den skildrar Sanfrid och familjens liv men inte minst tidsandan. Den liksom andas 60-70-tal, kalla kriget och konsumtionssamhälet som kommit en bra bit på vägen vi det laget. Inte minst känner man igen byamentaliteten; hur det är på små orter och byaskvallret när det är som värst.
Det som berör mig, är att jag ser en hel del av min egen pappa i Sanfrid; Som det där att gå sin egen väg, göra det man tror på, mångsysslandet, kreativiteten, att ligga något steg före – och inte minst de fantasifulla historierna.
Sanfrid upptäckte att han var bevakad, det var han i 20 år (!). Så han konfronterade Säpo-männen flera gånger; han sa bland annat att de skulle ”gå hem, kriget är slut”. När inte det hjälpte började han driva med dem, låtsades göra mystiska saker. Och med de han inte gillade av ortsbor, de missunnsamma och inskränkta, kunde han skryta och dra historier inför. Så på så sätt fördes de vidare till Säpo – som tecknade ner detta tillsammans med byaskvaller helt taget ur luften i de 2000 sidorna om Sanfrid.
Farsan gjorde likadant, han drog någon vals och kryddad historia åt de inskränkta eller nyfikna, men även åt turister som frågade konstiga saker. Som om någon frågat ”finns det isbjörnar här”, då skulle farsan sagt ”nä, men vanliga, jag sköt en på morgon på väg till jobbet”. För övrigt ljög han inte.
Det fascinerande med historien är hur det kunde bli sådant pådrag hos Säpo för ingenting. Naturligtvis var det en annan tid, ryss-skräcken satt djupt och det kalla kriget var en realitet. Överkalix var belamrat med militärförråd, vägspärrar, stridsvagnshinder, bunkrar med mera på den så kallade Kalixlinjen. Det flesta var väl synligt, så jag förstår inte var det hemliga låg i att kolla in utsidan.
Mina bröder var med och byggde en försvarsanläggning så sent som omkring 1980 någonstans vid Lappberget. Kalixlinjen hade restriktioner för utlänningar, gränsen gick bland annat utefter vår stora sjö Djupträsket. Skyltställningen för områdeslinjen finns ännu kvar i Sandudden vid färjstället; Restrictred area, Sperrgebiet med mera stod det innan själva skylten plockade ned. Som barn lärde man sig andra språk genom att läsa dessa skyltar. In i modern tid har mannen min sökt tillstånd för att utländska gäster ska få besöka Boheden. Det låter redan stenålders eller som science fiction, man var egentligen alldeles nyss.
Med bakgrund av dessa minnen av tiden när försvaret på marken fanns, och den vardagliga kunskapen om hur det är att bo på en mindre ort – är det intressant att läsa boken ur den synvinkeln. Och socialpsykologiskt intressant är det att läsa om mekanismerna som uppstår när en människa är lite före sin tid, Sanfrid reste innan nästan inga andra gjorde det. Han satsade på sådant istället för att köpa nya bilar eller ha det senaste hemma. Han rökte inte, drack inte. Det arbetade båda två, medan det fanns hemmafruar i många familjer. De till och med tog extrajobb på annan ort under lediga helger. Så visst hade de råd. Men det var väl som nu, det är status att ha fina bilar och flashigt hus för lånade pengar.
Framför allt var det status att ha ett ”vanligt” jobb. Som åt kommunen. Staten, som posttjänstemannen – De var betrodda människor de. Så tycker jag det fortfarande är; mångsysslare och de som inte är löneanställda ses som suspekta. Som om jag gräver och säljer i 14 timmar bland odlingarna, kan folk fråga; Har du inget arbete? Hahaha.
Men det var så lagom roligt när man växte upp, vi var också lite av outsiders med en pappa som inte hade ett vanligt jobb. Inte jobbade han på Posten – nä, han sålde björnskinn, antika möbler och mellanöl. Det är samma för mig när folk frågar vad jag jobbar med; ibland räknar jag upp de flesta delarna – men ibland blir jag bara less och säger att jag är friherrinna.
Utan att ha känt Sanfrid, jag vet inte ens hur han såg ut, känns han ända som att jag kände honom efter att ha läst boken. Den väcker som sagt många minnen från den tiden, samhället och så kom jag att tänka på pappa.
Det talades om att han inte hållit på med smide på många år, det har inte varit läge med 14-15 timmars arbetsdagar året runt och fyra barn. Men han kanske gör comeback: ”Jag har ju kvar det i händerna”, som han sa.
