Arkiv

Arkiv för kategorin ‘Tore Karlsson 1922-2008’

Mina föräldrar under 2:a världskriget

20 mars 2012 2 kommentarer

Överkalix högre folkskola 1941

Kristidsnämnden har lunchrast, står det på fotot. Mamma (till vänster) och Tyra Larsson jobbade där under kriget, delade ut licenser och kuponger till sådant som var ransonerat. Nämnden var i Bergmansgården i Bränna, Överkalix. Husen i bakgrunden stå ännu kvar, mamma är 87 och Tyra kanske lite äldre – hon bor nog på äldreboende.

Mina föräldrar längst till höger. Ästigål-Lars (Jönsson) är han som sitter till vänster. Det är nyårsafton 1942.

 

 

Hipp hipp hurra!

För farbror Hilding som hade fyllt 100 år idag!

Längst ut till höger står Hilding tillsammans med en stor del av släkten på gården hos Käll i Grelsbyn. Hilding, den långe, mörke och snygge. Tänk att han föddes för 100 år sedan 1912. Han har visst berättat till sina barn att att han kom ihåg när första världskriget startade; -Kyrkklockorna ringde och kvinnorna grät.

Vifastafton på Nattfestivalen

14 december 2011 3 kommentarer

Night festival är slut för denna gång, den kommer tillbaka omkring 1:a dec nästa år. De ambitiösa arrangörerna i Korpilombolo fick dessutom NSD’s kulturpris härömdagen.

Näst sista kvällen besökte vi festivalen, en vifastafton hade annonserats.

Här sitter några av Vifasts lärljungar, bland annat bror Stefan, tvåa från höger.

Det berättades om Vifast, och hans låtar spelades och sjöngs. Det var en del saker om honom som jag inte visste, fast jag är uppväxt med honom i närheten. Brorsan och hans kompisar gick i lära hos Vifast, de lärde sig silversmide, att väva skoband, tälja och en hel del annat hantverk. Och så lärde de sig att spela förstås; fiol och dragspel.

- Vi sydde många kaffepåsar den vintern, sa någon av dem.

De var även iväg på marknader och kurser. En gång var de i Forshed i tre veckor och sov där. Det låter lite som i forntiden, nu när det ska köras och pendlas 20 mil och mer varje dag för en del.

De hade roligt, och alla var eniga om att Vifast var en som kunde uppmuntra folk och se vilken kapacitet var och en hade. Det minns jag själv, det där positiva, att man var unik. Jag minns när Vifast var och såg på en akvarellutställning; han tyckte de var var bra, tavlorna jag gjort, och så sa han; ”Du ska inte låta någon lära dig”. Alltså – kan själv, var nog Vifasts motto.

En sak jag fick berättat under denna kväll var att pappa fixade så att Vifast fick någonstans att bo när han efter kommit till Överkalix. Det var tydligen han som ordnade huset på Kangis, det hade jag glömt. Farsan har skrivit ner en berättelse om när han träffade Vifast första gången. Ifall det var så att min pappa var den första han träffade i bygden, efter återkomsten till Överkalix, var det nog mitt i prick. Han såg förmodligen direkt att detta var en person att ta tillvara på. Vifast sa alltid att han kände sig hemma, när det stod Överkalix sist i hans adress. Han hade nog haft en stor hemlängtan efter åren i södra Sverige och Jokkmokk, lite av en exil kanske. På Kangis trivdes han, och fick på köpet den trevliga grannfamiljen H.

Det roliga med tillställningen i Korpis var väl min bror på ”scenen” haha, fast det var väl mer en grop än en scen – men han var inför publik. Det var en bekant som sa att ”din bror” ska vara på Nattfestivalen på Vifastafton.

- Vilken bror, sa jag. Även om till och med jag fattade att Stefan är den av mina fyra bröder som kände Vifast ordentligt.

Jag sa det åt hans äldsta dotter dagen innan, att S ska vara på scenen.

- Nähä, sa hon

Så nä, det trodde vi inte, haha. Men det gick ju bra för honom. Kanske blir det hans nya karriär; silversmide och föreläsningar om Vifast, han skulle ha mycket att berätta, när han blir van att sitta på scenen :-) Det talades om att han inte hållit på med smide på många år, det har inte varit läge med 14-15 timmars arbetsdagar året runt och fyra barn. Men han kanske gör comeback: ”Jag har ju kvar det i händerna”, som han sa.

Detta är en av Thord Nilssons många fina bilder av Vifast. Han gjorde ett kors på vägen i granris till gamle landshövdingen Ragnar Lassinanttis begravning, tydligen är det en gammal tradition. Det är fotografen själv som syns på min bild.

Och så ett par andra kvällsbilder från Korpilombolo:

Här ligger en isfiol, skapad av Tim Linhart, att spelas på under avslutningen på Nattfestivalen.

Han hade gjort en isgitarr och istrummor också.

Vinterknopp

En rosenknopp på farfars grav på oktobers sista dag. Här vilar Johan Anton Karlsson från Grelsbyn.

Trevlig resa

13 september 2011 Lämna en kommentar

Det känns sorgligt, nu försvinner de, föräldragenerationen. Nyss var det en till som gick. Jag och mina jämngamla har det gemensamt; gamla föräldrar, eller döda, sjuka, dementa och så någon enstaka som ännu är pigg.

Nu är de ett helt gäng som sitter där i himlen med pappa och berättar historier. Jag kan som tänka mig, farsan, som var så social, utbrista; Men hej, det är ju M, men vad roligt att se dig.

Morjärvmannen…

25 juli 2011 4 kommentarer

…. är en nyutkommen bok på Hjalmarsson & Högbergs förlag. Den är skriven av den tidigare spionmisstänkta Sanfrid Erikssons hustru Karin.

Lendi-Sanfrid greps 1976 och satt anhållen i ungefär en månad, innan rättsväsendet insåg att det inte fanns någon substans i spionmisstankarna. Jag minns svagt händelsen, och att han var oskyldig – Jag var då 13 år.

Boken är välskriven, den skildrar Sanfrid och familjens liv men inte minst tidsandan. Den liksom andas 60-70-tal, kalla kriget och konsumtionssamhälet som kommit en bra bit på vägen vi det laget. Inte minst känner man igen byamentaliteten; hur det är på små orter och byaskvallret när det är som värst.

Det som berör mig, är att jag ser en hel del av min egen pappa i Sanfrid; Som det där att gå sin egen väg, göra det man tror på, mångsysslandet, kreativiteten, att ligga något steg före – och inte minst de fantasifulla historierna.

Sanfrid upptäckte att han var bevakad, det var han i 20 år (!). Så han konfronterade Säpo-männen flera gånger; han sa bland annat att de skulle ”gå hem, kriget är slut”. När inte det hjälpte började han driva med dem, låtsades göra mystiska saker. Och med de han inte gillade av ortsbor, de missunnsamma och inskränkta, kunde han skryta och dra historier inför. Så på så sätt fördes de vidare till Säpo – som tecknade ner detta tillsammans med byaskvaller helt taget ur luften i de 2000 sidorna om Sanfrid.

Farsan gjorde likadant, han drog någon vals och kryddad historia åt de inskränkta eller nyfikna, men även åt turister som frågade konstiga saker. Som om någon frågat ”finns det isbjörnar här”, då skulle farsan sagt ”nä, men vanliga, jag sköt en på morgon på väg till jobbet”. För övrigt ljög han inte.

Det fascinerande med historien är hur det kunde bli sådant pådrag hos Säpo för ingenting. Naturligtvis var det en annan tid, ryss-skräcken satt djupt och det kalla kriget var en realitet. Överkalix var belamrat med militärförråd, vägspärrar, stridsvagnshinder, bunkrar med mera på den så kallade Kalixlinjen. Det flesta var väl synligt, så jag förstår inte var det hemliga låg i att kolla in utsidan.

Mina bröder var med och byggde en försvarsanläggning så sent som omkring 1980 någonstans vid Lappberget. Kalixlinjen hade restriktioner för utlänningar, gränsen gick bland annat utefter vår stora sjö Djupträsket. Skyltställningen för områdeslinjen finns ännu kvar i Sandudden vid färjstället; Restrictred area, Sperrgebiet med mera stod det innan själva skylten plockade ned. Som barn lärde man sig andra språk genom att läsa dessa skyltar. In i modern tid har mannen min sökt tillstånd för att utländska gäster ska få besöka Boheden. Det låter redan stenålders eller som science fiction, man var egentligen alldeles nyss.

Med bakgrund av dessa minnen av tiden när försvaret på marken fanns, och den vardagliga kunskapen om hur det är att bo på en mindre ort – är det intressant att läsa boken ur den synvinkeln. Och socialpsykologiskt intressant är det att läsa om mekanismerna som uppstår när en människa är lite före sin tid, Sanfrid reste innan nästan inga andra gjorde det. Han satsade på sådant istället för att köpa nya bilar eller ha det senaste hemma. Han rökte inte, drack inte. Det arbetade båda två, medan det fanns hemmafruar i många familjer. De till och med tog extrajobb på annan ort under lediga helger. Så visst hade de råd. Men det var väl som nu, det är status att ha fina bilar och flashigt hus för lånade pengar.

Framför allt var det status att ha ett ”vanligt” jobb. Som åt kommunen. Staten, som posttjänstemannen – De var betrodda människor de. Så tycker jag det fortfarande är; mångsysslare och de som inte är löneanställda ses som suspekta. Som om jag gräver och säljer i 14 timmar bland odlingarna, kan folk fråga; Har du inget arbete? Hahaha.

Men det var så lagom roligt när man växte upp, vi var också lite av outsiders med en pappa som inte hade ett vanligt jobb. Inte jobbade han på Posten – nä, han sålde björnskinn, antika möbler och mellanöl. Det är samma för mig när folk frågar vad jag jobbar med; ibland räknar jag upp de flesta delarna – men ibland blir jag bara less och säger att jag är friherrinna.

Utan att ha känt Sanfrid, jag vet inte ens hur han såg ut, känns han ända som att jag kände honom efter att ha läst boken. Den väcker som sagt många minnen från den tiden, samhället och så kom jag att tänka på pappa.

En årskamrat….

…fixade lite bilder från 1963. Thanks Klara-Oskar-Gunnar-Mona! Du ser ju själv vad mycket kreativt du kan hitta på när du slipper lektioner, ungdomar och hela skolan.

IPhone, Smartphone, appar hit och appar dit. Jag säger bara åt er ungdomar: Rikstelefon!

Karlsson i Överkalix: pappa Tore, farbror Rulle, Smess-Oskar med flera!

Juldagssamling

25 december 2010 2 kommentarer

Juldagsfrukost hemma, med juldagskaffekopparna.

Karlssons, Källättllingarna samlades hos Anna-Lena.

Älgbaserat; tjälknöl, tunga och rökt hjärta.

Det är roligt att träffas.

Stefan får inte nog av ungdomar på jobbet, hehe.

Köksmingel.

Närvarande; Fyra syskon. Omkring 11 kusiner och diverse kusinbarn och ingifta.

Minne av Siv

08 november 2010 2 kommentarer

Jag fick en diktbok av min kusin Siv Cedering av hennes syster Dezi. Det passade bra, har en poesiperiod nu. Boken, Adirondack notebook – Silence has so many voices, är utgiven 2004 och finns att köpa på bland annat Amazon.

Adirondacks är ett bergsområde i östra USA. Dit Siv en gång på 70-talet åkte, för att vara ensam en stuga i skogen. Just den här dikten har jag tidigare tecknat ned början på, i ett inlägg för ett och ett halvt år sedan.

Ensam i en stuga.

Nu läser jag hela dikten, tittar på Sivs vackra bilder och ser på hennes anteckningar i kanten – där det står lite om saker runt omkring.

Denna bok trycktes för andra gången medan hon levde. Det är snart exakt tre år sedan hon dog. Den skrevs som sagt på 70-talet, men jag läser den nu utifrån verkligheten, den att Siv inte finns mer. Inte här på jorden i alla fall. Men jag antar att hennes själ svävar över oss, ibland tittandes in i en skogskoja – kanske i Adirondacks i USA eller i Kugerbäcken i Överkalix. Vi är de många skogskojornas släkt. Dit man åker för att elda.

Siv var så full av liv. Glad. Men hon hade ett allvar. Fast denna dikt är skriven för flera decennier sedan känns det som en farväl-bok. Hon var nog redan sjuk när hon gav ut dikten igen. Det är så mycket liv och död, och att allt hör ihop. Ett utdrag, mitt i boken:

 

Drifting snow is locking the door.


The floor of the lantern

is filling with flies;

one by one they enter.


The death of a fly

is also a death, I know,

for as I travel, closer

and closer to you,


I approach a light,

my body grows wings,

I would be willing to die.

En annan passage, titeln är passande för en skogskoja; tystnad har så många ljud (röster?) Jag hon försöker säga till mig att jag inte ska vara mörkrädd:

Noises in the dark

What is there to fear

but you own beating heart?

Här är slutet:

When I leave

and the fire goes out,

flies will be too cold

to rub their legs together.


I was prepared to travel far.

Alone in the cabin

I find

love in each step

of the journey.

Glada, varma Siv.

Vintermorgon

06 november 2010 Lämna en kommentar

Ett tunt snötäcke i gryningsljuset. Morgon på Gustav Adolfs dag och Allhelgonahelg. Som vanligt var vi och tände ljus på gravarna igår kväll. Tusentals ljus blinkade till oss. På pappas grav är det tre stenar; hans egen, farfars och farfars far. Jag funderade på om jag skulle sätta lyktan mitt bland stenarna, men satte den så den lyste upp pappas.

Efter vi tänt på två gravar i Bränna, åkte vi till Grelsbyns kyrkogård och tände på tre gravar där. Där finns de lite nyare gravarna, med följden att där är ännu fler ljus, ofta flera på varje grav. Man ser dessutom varenda ett eftersom hela platsen ligger i Grelsbybergets sluttning.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.