En jägare från förr

Det var så kul, min förre kurskamrat Bosse Johansson ringde igår. Våra vägar möttes i början på -90 talet på journalistlinjen på Kalix folkhögskola. På den tiden var det drygt 200 sökande och riksintag såklart. Vi blev båda antagna utan att känna varandra. Men vi hade en del gemensamt, eftersom vi båda är genetiska grelsbyare. Våra pappor var ungefär i samma ålder och växte upp som absolut närmaste grannar.

Vårt samtalsämne igår handlade om en gemensam släkting, Klárá-Petter. Så här såg han ut, när min pappa målade av honom. Han sitter i Klárá-rian och lagar nät. Om honom och hans jakthistorier har pappa skrivit. Bosse har ärvt jaktgenerna och intresset av Klárá-folket.

Petter lagar nät

Pappa hade ingen blogg att uttrycka sig på; han målade en tavla istället. Här är baksidan.

2009, so far…

Tar en paus ifrån nyttigheter och stjäl en kompis frågor – kan vara bra att sammanfatta:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Odlade fänkål, gifte mig inför kommunalrådet blev inbiten bloggare.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Brukar aldrig ha några.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Mina vänner håller på att vara ganska ålderstigna. Inte ens syskonbarnen förökade sig för första året på länge. Närmast var väl bästisbrorsbarnet Oliver.

4. Dog någon som stod dig nära?
Vad hemskt man minns knappt, nej ingen riktigt nära i år. Men såklart många man känner, som det blir på en liten ort. Nyss en före detta jobbarkompis, inte ens pensionär, usch.

5.Vilka länder besökte du?
Turkiet, Finland. Vilket sammanträffande förresten; alla i Turkiet frågade om vi var från Finland.

Pannkaksbåten i Cold Water Bay

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?

Fortsatt utvecklande av mina näringar. Mer pengar.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
5 september. Ett helt kvartal som gift är nu avklarat.

Bilden är tagen på Yllästunturi, Finland med självutlösare - På ett par som svettiga och okammade klättrat upp på berget.

8. Vad var din största framgång 2009?

Här är vi på väg, till den fjärran andra sidan.

Grönsakslandet. Simningen över Djupträsket (1,2 km i norrbottensvatten, vem sa att underhudsfett är dåligt…) Reportaget jag skrev från Sveriges bästa äldreboende.

9. Största misstaget?
Ja är ju i det närmaste perfekt….

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inga stora knähaverier i år. Hade feber och hosta i somras.

11. Bästa köpet?
Taket till växthuset, det var då i alla fall dyrast. Och seglingsresan till Turkey!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Inte då kläder, haha. Men trädgårdsinvesteringar, resan.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Shelter from the Storm, Make you Feel My Love – ja, det blev mycket Dylan. Är jättedålig på modern musik; senast på Fredsgalan i fredags höll mannen på att skratta ihäl sig för att jag inte känner igen några artister. Men jag kände faktiskt igen Donna Summer, hon är ju ingen dagslända, hehe.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Hittat mer av tråden, men jag tycker att jag ser den här i en härva någonstans.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Sett Tv utan att sticka…det blev mest i slutet på året.

Sista julen med pappa. 2007.

18. Hur tillbringar du julen?
Familjen; varierande konstellationer mellan 3 och 43 pers… Jag kommer att sakna mina småbröder mest, första julafton utan att de kommer körande för att sammanfatta året, inspektera granen, fika saffrans- och anisbröd och dricka ett likörglas. Sedan kommer jag naturligtvis att sakna en av sönerna som ska jobba. Och Ewa som ordnade de förra jularnas storkalas.

För två jular sedan. Bröder, man och söner.

19. Blev du kär i år?
Jajamen!

20. Favoritprogram på TV?
Sommarpratarna som går nu.

21. Bästa boken du läste i år?
Enquist; Ett annat liv.

22. Största musikaliska upptäckten?
Ja som sagt, nyupptäckter på det området är inte min grej. Men jag gillade verkligen det afrikanska paret från Mali som sjöng på Fredsgalan. Hurra, jag har sett ett underhållningsprogram…

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Minns knappt, det är ju snart ett år sedan. Men jag fick bra presenter, god mat av min man, tårta och en äppelpaj som jag kommer ihåg än.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Nä.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Åt och umgicks, och läste Enquist. Morsan var hit, hon fyllde 84 samma dag som jag fyllde 46.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att det skulle gå fortare med karriären. Tålamod är inte min grej.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Jävligt jordig under sommarhalvåret. Mycket second hand under resten.

29. Vad fick dig att må bra?
Det kreativa jag skapat, både kulturellt och socialt, samt familjen, den goda maten, återställningen av odlingslandskapet innefattande både uppröjning av ny mark och röjning av sly. Det känns som jag leder mot sälgbuskarna och aspskotten.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vet jag någon kändis…? Inte någon jag är sugen på i alla fall, vad jag minns.

31. Vem saknade du?
De stora pojkarna, världens bästa unga män. De är mest där nere i södern, 100 mil bort. Och pappa, det var första året utan honom.

32. De bästa nya människorna du träffade?

Flera, träffar jämt nya och nygamla trevliga människor här i trakten, fast man tycket att man redan känner alla – men så är det inte, det finns alltid många kvar. Väldigt kul att få internet-kompisar, till och med sådana man aldrig träffat live. Det var verkligen nytt.

.

Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Morgonfunderingar

Undrar om jag ska anmäla mina äldsta söner till Mammas pojkar. Och så får jag vara med i TV. Och de också. Haha, jag skojade bara. Tror inte att någon av oss har som mål att bli såpakändis. Inte för att jag sett Mammas pojkar, det kanske är bra…

Men allvarligt. Jag tror att sönerna har hört nog under barndomen med mina förmaningar. Och jag har inga åsikter om deras presumtiva flickvänner. Inte de heller uppenbarligen.

Det är kul det där med personkemi. Hörde igår att en människa, på avstånd och så där mellan raderna, inte gillade en annan. Nä, det krävs en del för att gilla superraka människor. Personligen älskar jag folk som säger rakt ut vad de tycker. Direkt. Sedan behöver man inte hålla med om allt, eller ens något, men det är en annan sak. Och så kan man alltid ändra sig, om någon kommer med ett bättre argument. Det är det som gjort oss till människor – Kommunikation. Till sist; trevlig ska man vara – Inte elak.

Jag tror att vi har rak kommunikation som släktdrag. Det är hittade jag på nätet igår. Och märk väl att de är miiiina släktingar; bror och brorsdöttrar;

Om Vippa på rejta.se

Raka enkla människor. Hehe.

Sommarpratarna

Vad bra de var igår, Sommarpratarna i SVT. Favoriter denna gång var Mustafa Can och Mia Skäringer. Se programmet här, det rekommenderar jag. Det var värt att betala TV-licensen även denna gång, även om jag fick låna för att få ihop kronorna.

När jag tittat på programmet tänkte jag på Sara Lidman, som en gång sa att hon förstod människor i alla världens byar bättre – än de som bor i städerna. Oavsett vilket land de kom ifrån. Ungefär så är det för mig när Mustafa Can pratar. Han berättar saker för svenskar, om svenskar, som de inte visste själva.

Både Mustafas och Mias historia om sina familjer gör att man känner igen sig själv, även om man naturligtvis inte har precis likadana erfarenheter. Jag tänker då främst på farmor som också förlorade många av sina barn. Jo, det var inte så länge sedan detta var vardag också i Sverige.

Och kärlek, vad är det. Jag håller med; det är nog de där små sakerna. Att man klär på sig (för nu är det -12°c) och ska tömma askhinken – Och så har någon har redan gjort det.

Fars dag

Allhelgona

Kyrkogården i Grelsbyn är så vacker, speciellt denna helg. Vi gick omkring igår när mörkret lagt sig. Alla ljusen syns så bra i sluttningen. Vi besökte även kyrkogården i Bränna.

Vi tände ljus på pappas grav, samt på mannens pappas, och Annas och Fias gravar; de som en gång bodde här. Såg sedan att det lyste på mormors grav. Jag tycker det är rogivande att vandra på kyrkogården. Jag och kompisen brukar ta en årlig kyrkogårdsvandring på sommaren också.

Pappa saknar jag förstås mest. Det är 1 1/2 år sedan han dog. Den här bilden är tagen 2005 i hans hem, och det är Josef som gör en skolintervju om hur det var förr medan jag tittar på. Pappa berättade om leksakerna. Hans farfar hade täljt en häst till honom, som han lekte med. Det var först efteråt som det gick upp ett ljus för mig; Pojkar lekte med hästar, de var mannens angelägenhet. Bilarna fanns inte på 20-talet. Pappa gjorde även egna leksaker, som exempelvis ”Gustablekt” som var en snurra i kartong med vikta hörn. Den släppte barnen på vinterskaren, och så sprang de efter.

Asiaten, Hong kong och svininfluensa

Asiaten hette influensan som gick på 50-talet. Morsan berättade igår hur det var, själv var jag inte född.

Mina äldsta syskon var i tio-årsåldern, de fick asiaten i skolan. De låg sedan isolerade i salskammaren, för att inte inte smitta syskon nummer tre, som var i det närmaste nyfödd. Så det var alltså 1957. Det lyckades, den gången.

Men sedan fick min pappa influensan, då fick även bebisen det. Morsan väntade varje dag att hon också skulle bli sjuk. Hon var den enda som var frisk, så hon fick sköta hemmet och de andra. Hon hade inget körkort då, så hon fick ta sparken för att åka in till Bränna och handla. Av någon anledning blev hon inte sjuk. Morsan var rädd att den yngste skull få något men eftersom han var så liten. Men syster Alma hade lovat att det skulle gå bra. Bara hon tog ut honom till våren och sommaren… Så var det med Asiaten hos Käll.

Hong kong-influensan gick på 60-talet. Då var jag född. När jag var sex år blev jag riktigt sjuk. Jag minns faktiskt hur sjuk jag var, och att jag var sjuk länge. Det var tal om att ta mig till sjukstugan i Tallvik. Jag minns det som idag, hur jag satt invirad i ett täcke i en fåtölj. Och precis var i vardagsrummet fåtöljen stod. Mormor och pappa grälade om huruvida jag hade hongkong eller lunginflammation.

De var båda minst sagt viljestarka människor, både visste naturligvis hur det förhöll sig. Den gången drog mormor vinstlotten, det var lunginflammation. Men nu när jag sitter och läser landstingets info om svininfluensan, slår det mig; De kanske hade rätt båda två. Jag tillhör möjligen riskgruppen ”halvtaskiga lungor”, eftersom jag haft lunginflammation flera gånger. Jag kanske hade hongkong, och så fick jag lunginflammation som komplikation. Jag hade också vad de kallade ”vatten i lungsäcken”, jag minns hur ont det tog. Jag minns att jag sa åt mormor att jag trodde jag skulle dö. Jag fick åka och ta lungröntgen länge efteråt. På gamla sjukstugan. Jag minns så väl hur det luktade där.

Beträffande att ta vaccin nu, så vet jag inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag blir sjuk…men har ju halvtaskiga lungor. Jag får väl se, när vaccinet väl kommer.

Optimisterna från 20-talet

Snart är alla pappas gamla kompisar borta. Det känns ledsamt, men såklart naturligt att den generationen försvinner. Jag läser Alriks minnesord i dagens tidning. En levnadsglad människa och stor optimist, står det. Han hade liksom pappa en stor tilltro till sig själv och sin förmåga.

Jag hittade ett gratulationskort som pappa fått på sin födelsedag av en annan polare. Det var från Helge i Jokkfall; Underliga år i år, när unga pojkar fyller 75 år. Väldigt träffsäkert skaldat av Helge.

Varifrån kom denna levnadsglädje? De började jobba i 11, 12-årsåldern under depressionen på 1930-talet. Det hade ju kunnat bli tvärtom, att de kom ut allt för tidigt i en hård värld. Men tydligen inverkade det positivt att se hur allt blev bättre.

Det var nog sådana som pappa och Alrik och deras gelikar som drev depressionen på flykten. Och det är nog det vi kvarvarande ska göra nu.

Alrik tyckte enligt utsago att det omöjliga bara tog lite längre tid.

Vad jag saknar dessa optimister.

Faster Anna

Det här är farfar Antons syster Anna. Hon föddes 1889 i Grelsbyn, och gifte sig med Johan i Kukasjärvi. När det nionde barnet var två månader gammalt dog mannen, det äldsta barnet var 16 år. Jag och kusinen hälsade på den yngste, Ture och hans fru Kerstin, idag. Han är pappas kusin, och är nu 80 år.

Faster Anna, som vi kallade henne även om hon var pappas faster, tog hand om de nio barnen, skötte byns post, så även telefonstation och jordbruket. Inte är det utan att jag känner mig lite lat.

Anna var över 90 år när hon dog.

Johan och Anna

Jag och kusinen tycker att hon är lik min kusin Siv och farbror Rulle. Mannen min tycker att hon är lik mig.

Louise, Kerstin och Ture har inte träffat varandra sedan början på 70-talet. Ture och hans syskon, som är i nittioårsåldern, är de sista i pappas familj i den generationen, tillsammans med faster Torborg.