Min lärare på universitetet i Luleå, Sven Nyberg, skrev en gång denna. Han jobbade här i Överkalix som relativt nyutbildad. Men då hade jag honom inte som lärare, det där var på 60-talet innan jag börjat skolan. Däremot har min man haft honom.

Sven är idag pigg litterär pensionär, och är engagerad i både det ena och det andra – förutom att han är min facebook-vän.

Här är Svens dikt om ”mitt” högstaduim. Från diktsamlingen,

Sista sommaren i Bensbyn:

Efter alla år
vid universitetet
fick jag t ex uppdraget
att kolla pojktoaletten
före morgonsamlingen.

En kulen vintermorgon
ertappade jag
i mitt nit
en trettonårig hjälpklassare
som sög lite hjälplöst
på sin John Silver.

– Och vem har vi här då?
hov jag upp min barskaste stämma.

Pojken såg mig
stint i ögonen.

– En människa,
sa han allvarligt.

Vad var det jag sa om rykten. Om jag hör något, då brukar det vara sant.

Nå, roligt är det, han kunde ju inte komma till julen på grund av jobbet. Och så fick jag ju direkt lite avlastning; när vi kom hem gjorde han upp eld på en sekund och så skjutsade han födelsedagsbarnet på basketträning. Och så samlade han ihop flocken för att se det inspelade GW, alltså Veckans brott. Men vi gamlingar blev lite trötta vid midnatt.

Och på tal om sociala medier, så frågade jag om han i praktiken kunde skriva grejor om jobbet på fejan – för det skulle väl knappast någon märka, eftersom han jobbar i en tämligen stor håla (samt med 200 arbetskamrater) – men där de som arbetet handlar om inte är på fejan. För då skulle det väl inte komma ut, eller?

- Jodå, det skulle det. Och det skulle inte vara så smart, sa han direkt.

Han är som en GW den yngre, min son….

Enligt rykten ska isvägen öppna idag.

Jag har en teori om rykten – det är ju inte ovanligt med sådana på små orter, och inte på större heller. Nåväl, här är ”sanningen”:

Om rykten når ända fram till mig – då brukar det vara sant.

Så få se. Om min teori stämmer.

....till Hilda. Det är chokladsås under bären i pavlovan.

 Det här är mitt favoritrecept.  Dagen till ära satte jag en extra äggvita.

ännu mer om ”skolbråket” i NSD.

Jag håller mig forfarande bra, jag har inte skrivit några kommentarer i nättidningen. Men tydligen tror en del om man läser dessa att det ska bli polsk riksdag på föräldramötet imorgon. Fast det behöver det inte bli. Vad jag efterlyser är en information om vad det är som händer. Och det har jag mailat lärare och skolledare om. Så det är det enda som jag är ”skyldig” till. Kanske har fler mailat om möte, för jag har inte talat med någon tidning. Offentlig handling, bör det ju vara, dessa mail.

Jag har inte hängt ut folk på sociala medier, inga, inte kommenterat i tidningarna. Vad, f-n, inte behöver jag vara paranoid. Ja utom en grej som var lite kul, eller felskrivet, men inga namn där heller.

Nä, det är väl inget konstigt att man har ett möte för att föräldrar ska få veta vad som händer, när lektioner ställs in – nu senast en hel dag. Orsaken till detta har jag fått olika uppgifter om.

Och sociala medier, suck. Det fordras där som i levande möten;  att man kan uppföra sig, ha någon slags farstu – det skrivna ordet har lite tyngre kraft än snacket i en jaktkoja. Nä, det där kanske är nedsättande om jägarna. Sociala medier förutsätter att man är social.

Det är klart att det inte är lätt, för dem som inte har utbildning när det gäller publicistiska regler och pressetik. För barn som inte har en vuxens erfarenheter är det nog väldigt svårt. Och vem ska lära dem? Vuxna och lärare är inte vana heller.

Jag hade förstås kunnat hålla den kursen…

Annars klarar man det mesta med folkvett. Om inte annat så är det än lärdom när folk säger ifrån. Jag vet folk som fått sluta på arbetsplatser för att det sablat ner sitt arbete på bloggen. Helt rätt, enligt mig. Det skulle jag också göra som arbetsgivare. Nog skulle jag vilja ha anställda med en bättre inställning.

I offentlig sektor, lönen kommer från skattebetalarnas börs, är det väl ännu viktigare att de som jobbar där, gör det för att de vill.

En sak är säker, när man tar ett jobb; Man får inte välja arbetskamrater, människor som är arbetsuppgiften, anhöriga. Igen, alla som jobbar med människor stöter på andra viljor, problem, andra synsätt. Men det har man förmodligen fattat, när man väljer yrke. Folk är olika, man får gilla läget (tills de gör uppenbara fel i alla fall) – Precis så brukar jag säga när ungarna, försvinnande få gånger, klagat på lärare.

Det är ju det som är grejen. Det är roligt att jobba med människor. Om man tycker om sådana.

Sedan är inte alltid roligt. Jag skulle inte skriva om anhöriga åt folk jag vårdat – och att skriva om de jag vårdat – det finns inte på kartan. Ja, kanske skulle jag skriva att vi var på utflykt där och där. Men inte behöver jag ta med det som inte var bra, eller vem som var med, eller vad de anhöriga tyckte.

En blogg är offentlig, om man har den så. Facebook är lite annat. Det finns offentliga grupper – där det ingår sådana man inte känner. Där gäller det att stå för det man skriver. Bland facebookvännerna, finns folk som man valt. Där får då i alla fall jag en spärr: om någon skriver något riktigt drastiskt – för jag det inte vidare. För nog kan man få veta nog så pinsamma saker. Precis så jag uppför mig ”live” och folk berättar något laddat, för jag det inte vidare även om de inte har något emot det. Men folk ser på olika på sådant. Och skalan är ju glidande.

Det är mycket med sociala medier. Det underlättar om man är social. Och det är inte alltid det lättaste.

Jag önskar mig en kamera eller en ny traktor. Eller i alla fall en hydralpump till traktorn. Eller en hembakt biskvi från frysen.