....till Hilda. Det är chokladsås under bären i pavlovan.

 Det här är mitt favoritrecept.  Dagen till ära satte jag en extra äggvita.

ännu mer om ”skolbråket” i NSD.

Jag håller mig forfarande bra, jag har inte skrivit några kommentarer i nättidningen. Men tydligen tror en del om man läser dessa att det ska bli polsk riksdag på föräldramötet imorgon. Fast det behöver det inte bli. Vad jag efterlyser är en information om vad det är som händer. Och det har jag mailat lärare och skolledare om. Så det är det enda som jag är ”skyldig” till. Kanske har fler mailat om möte, för jag har inte talat med någon tidning. Offentlig handling, bör det ju vara, dessa mail.

Jag har inte hängt ut folk på sociala medier, inga, inte kommenterat i tidningarna. Vad, f-n, inte behöver jag vara paranoid. Ja utom en grej som var lite kul, eller felskrivet, men inga namn där heller.

Nä, det är väl inget konstigt att man har ett möte för att föräldrar ska få veta vad som händer, när lektioner ställs in – nu senast en hel dag. Orsaken till detta har jag fått olika uppgifter om.

Och sociala medier, suck. Det fordras där som i levande möten;  att man kan uppföra sig, ha någon slags farstu – det skrivna ordet har lite tyngre kraft än snacket i en jaktkoja. Nä, det där kanske är nedsättande om jägarna. Sociala medier förutsätter att man är social.

Det är klart att det inte är lätt, för dem som inte har utbildning när det gäller publicistiska regler och pressetik. För barn som inte har en vuxens erfarenheter är det nog väldigt svårt. Och vem ska lära dem? Vuxna och lärare är inte vana heller.

Jag hade förstås kunnat hålla den kursen…

Annars klarar man det mesta med folkvett. Om inte annat så är det än lärdom när folk säger ifrån. Jag vet folk som fått sluta på arbetsplatser för att det sablat ner sitt arbete på bloggen. Helt rätt, enligt mig. Det skulle jag också göra som arbetsgivare. Nog skulle jag vilja ha anställda med en bättre inställning.

I offentlig sektor, lönen kommer från skattebetalarnas börs, är det väl ännu viktigare att de som jobbar där, gör det för att de vill.

En sak är säker, när man tar ett jobb; Man får inte välja arbetskamrater, människor som är arbetsuppgiften, anhöriga. Igen, alla som jobbar med människor stöter på andra viljor, problem, andra synsätt. Men det har man förmodligen fattat, när man väljer yrke. Folk är olika, man får gilla läget (tills de gör uppenbara fel i alla fall) – Precis så brukar jag säga när ungarna, försvinnande få gånger, klagat på lärare.

Det är ju det som är grejen. Det är roligt att jobba med människor. Om man tycker om sådana.

Sedan är inte alltid roligt. Jag skulle inte skriva om anhöriga åt folk jag vårdat – och att skriva om de jag vårdat – det finns inte på kartan. Ja, kanske skulle jag skriva att vi var på utflykt där och där. Men inte behöver jag ta med det som inte var bra, eller vem som var med, eller vad de anhöriga tyckte.

En blogg är offentlig, om man har den så. Facebook är lite annat. Det finns offentliga grupper – där det ingår sådana man inte känner. Där gäller det att stå för det man skriver. Bland facebookvännerna, finns folk som man valt. Där får då i alla fall jag en spärr: om någon skriver något riktigt drastiskt – för jag det inte vidare. För nog kan man få veta nog så pinsamma saker. Precis så jag uppför mig ”live” och folk berättar något laddat, för jag det inte vidare även om de inte har något emot det. Men folk ser på olika på sådant. Och skalan är ju glidande.

Det är mycket med sociala medier. Det underlättar om man är social. Och det är inte alltid det lättaste.

Jag önskar mig en kamera eller en ny traktor. Eller i alla fall en hydralpump till traktorn. Eller en hembakt biskvi från frysen.

Jag fick åka på hölasset, drängen körde skotern.

Bland kommentarerna är det många som tycker, utan att veta vad som är problemet just nu. Men så är det ju, alla kan ju inte veta allt och ingen vet nog allt i detta fall. Naturligtvis ska inte våld, gliringar, otrevligt bemötande accepteras bland några parter. Någon kommentator tycker att det är väl så synd om lärarna ”vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera våld?”

Jo det vill jag svara på; acceptera våld ska naturligtvis ingen, inte fysiskt våld och inte psykiskt. Men våld förkommer för många yrkesgrupper vare sig de kallar varandra kollegor eller inte. Verkligheten ser ut så här:

ALL personal som jobbar inom vården har förmodligen upplevt våld om de jobbat nog länge. Samma med kriminalvårdare, polis, taxichaufförer, busschaufförer. Bank- och butikspersonal kan få en gevärspipa i ansiktet. För att inte tala om de som dör i arbetsolyckor där andra människor kan vara orsaken; chaufförer, gruvarbetare, poliser, industriarbetare och inte minst jord- och skogsbrukare – och det finns nog fler.

Jag har fått någon snyting i vården, av sjuka människor som inte vet bättre. Jag har varit rädd någon gång. Och hade jag inte varit så pass bra på att bemöta vårdtagare hade jag fått utstå mycket mer våld. För där i ligger mycket även om det inte är allt; i bemötandet. Jag har även anhörig som varit sjukskriven på grund av fysiskt våld på jobbet. Och hans arbetskamrat blev dödad.

Speciellt i yrken där man möter andra människor, kan det gå snett. Det kan gå dåligt med eller utan våld. Väldigt mycket beror på bemötande, och hur vi är mot varandra, social förmåga och hur vi kan sätta oss in i andras situation. Och där är våra förmågor olika, det har jag sett en hel del av.

Det var bara några tankar om ”vilken annan yrkesgrupp…”

Jonna Jinton; Livet i Grundtjärn.

Vilken tjej!

Har har hon vunnit Norrmejeriers stipendium 2011.

På tal om geografi, så blir jag himla glad över de utspridda överkalixborna i exil som uppskattar min blogg. Då kanske jag gjort någon nytta för mänskligheten, om jag kan göra de utflyttade lite glada – där de sitter, så där lite avsides.

- Nu tycker jag ni kan komma hem allihopa! Här finns så mycket att göra.

He vel sommarn snärt, Maj och Sven-Erik, å åll di eren! Da sönes ve!