Verkligen – Hänt i byn.

Det var riktigt lugn action här vid Djupträskets avlånga strand på morgon. På väg hem med färjan fick jag stå och vänta till de var klar med filminspelning i Sandudden. Rolf Lassgård stod och tittade ut över Boheden i nordanvinden. Jag antar att det är slutscenen i Jägarna 2. De har verkligen försökt få in naturen som en av huvudrollerna. Det är något i den stilen Sundvall sagt i en del intervjuer. Början på sommarn och slut på vintern; augusti till november – en hel livstid i Norrbotten.

Idag var det istiden som gällde. Stackars Lassgård fick stå där barhuvud i blåsten. Och med öppen jacka – Allt för konsten. Nu låter jag som hans mamma, men jag hade lust att gå och fråga om han ville låna min mössa. Det är även lite stress att få in scenerna mellan färjans ordinarie avgångstider. Men inte blir vi Bohedare upprörda om vi får vänta någon minut. Kultur är ju rejält arbete, så det gör ju mindre än om exempelvis Kypasare är i vägen eller om klockan stannat för någon färjkarl.

Om handlingen vet jag ungefär detta:

Ett mord. Lassgård kom. Lassgård for.

Jag antar att det var avskedet till hembygden som scenen ska föreställa. Få se om han kommer tillbaka? Han verkade då inte bry sig nämnvärt om avskedskommittén.

Men var inte lessna, Lassgård med flera, jag ska skriva manus till Jägarna 3. Jag ska bara se hur det går i den här filmen först, vem som överlever och så.

Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Vägverkets vackraste sträcka…

….finns på min väg in till byn. Så här såg det ut idag, när jag åkte in till Bränna för att fika istället för att jobba.

Slutspurten

Odlingssäsongen går mot sitt slut.

En bild på mig på fältet. Och på klockan jag köpte när jag sett volleyboll-EM 1989 i Globen. 20 år sedan.

Jag har slagit av potatisblasten.....

.....med lie. Ingen röjsåg. Inget gift att döda blasten med.

En sådan vacker morgon....

.....kommer färjan, kanske någon vill komma till Boheden eller åka härifrån.

Kampen mot skogen har gått bra detta lågkonjunkturår 2009. Asparna jag ringbarkat är så här röda. De andra är gröna än.

Här var det skog förra sommaren.

Jag leker googlebilen…

…under morgonpromenaden på Norrbottens landsbygd;

Svänger ut från gården

På väg mot grannbyn

vid Hultet...

...möter polaren upp

Grelsbybergets andar tittar ut över jåonosens slagna ängar på andra sidan träsket

Enligt rykte Edo-Allans hund

Vad var det jag sa; en älgjägare i tornet

Här går vi hemåt

Tja...tranor?

Jåonåsen har slarvat, men fint är det.

Gammal lada, ny lada och Jakobs får

Här bodde mannens farmor sedan hon flyttat från Grelsbyn. Hon var född samma år som farfar Anton, 1876, och de bodde närmaste grannar. Kanske lekte de med varandra?

Svänger in på gården

En hungrig fjäril

En skitig bil

Och överblivna grönsaker

Precis så kunde sett ut om googlebilen hade kommit med på morgonpromenaden….

Snart adjö till landsvägen

Det finns stora nyheter; Påven förvränger medicinska fakta skriver The Lancet. Men å andra sida – Är det någon nyhet? Och Islands förre statsminister ber om ursäkt för bankkrisen. Jo, mycket kan man gäspa åt här i världen.

Men det finns andra nyheter; I Boheden, Överkalix händer det saker. Dagens scoop; Vägverket har börjat med isrännan. Snart blir det att åka färja, och att börja passa tiden när man ska besöka den västra delen av civilisationen. Men än kan man njuta av att ta bilen och åka in till Bränna – när man vill. Isvägen är bra för de impulsiva.