Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Jag leker googlebilen…

…under morgonpromenaden på Norrbottens landsbygd;

Svänger ut från gården

På väg mot grannbyn

vid Hultet...

...möter polaren upp

Grelsbybergets andar tittar ut över jåonosens slagna ängar på andra sidan träsket

Enligt rykte Edo-Allans hund

Vad var det jag sa; en älgjägare i tornet

Här går vi hemåt

Tja...tranor?

Jåonåsen har slarvat, men fint är det.

Gammal lada, ny lada och Jakobs får

Här bodde mannens farmor sedan hon flyttat från Grelsbyn. Hon var född samma år som farfar Anton, 1876, och de bodde närmaste grannar. Kanske lekte de med varandra?

Svänger in på gården

En hungrig fjäril

En skitig bil

Och överblivna grönsaker

Precis så kunde sett ut om googlebilen hade kommit med på morgonpromenaden….

Söndagstur till hembyn

Det är fortfarande för varmt för att sitta vid datorn. Men just nu vilar jag lite från mitt utejobb här inne i skuggan.

Skriva. Det ska jag göra till hösten. Men dock, här är några bilder från min hemby Grelsbyn, vid Kalixälven med sin Fårholme.

Synd om alla som inte var där igår. Men allt går att ordna. En helsommar i Överkalix nästa år va´?

Överkalix

Jag älskar precis den här årstiden. Den första barmarken, värmen och vårfåglarna. Sven tycker att jag har fina bilder från hans forna hemtrakt. Det är lätt att lyckas med det här. Speciellt den här tiden, när vintern slutligen ger upp sitt grepp. Jag tycker så om det bruna gräset, gämalfönnan, som mormor sade. Den luktar så gott. Fönnan alltså.

Så jag måste bara sätta in några bilder från igår. Sedan ska jag försöka hålla mig ifrån naturromantiken ett tag. Kanske.

Bilder förställer Kangis, Grelsbyn, Svartbyn och Boheden. Det blöta är Kalixälven på de tre första och Djupträsket på den fjärde.

Skärtorsdag 1991

Jag hittade en gammal bild av några påskgummor anno 1991. Tre av syskonbarnen och två grannbarn, idag är de mellan 22 och 26 år.

Mina egna barn var inte med just denna gång, men jag vet att jag har en supergullig bild på dem som påskgummor, så till nästa år ska jag leta fram den. Eftersom jag längtar så efter de stora gossarna denna påsk så sätter jag in den här bilden. Det var också 1991, när vi hyrde hus i Grelsbyn. Anton och Kalle nästan slogs om vem som skulle diska. Och jag sa att; det ska jag komma ihåg. Så det gör jag nu:

-Hörni, ni slogs om vem som skulle diska…!

Jag måste bara ta en till. Här är mina två och min brors fyra barn. De har vuxit upp till jättegulliga vuxna.

Mia och Signe

Pappas systrar Mia och Signe dog båda som unga i tbc.

Det är Mia på den avlånga bilden. Hon bodde i Bränna ett tag hos sin moster Åhl-Hulda och Olle, därför att de inte hade några egna barn. Hon gifte sig med en predikant Stillner och flyttade till Lövånger i Västerbotten, men dog ganska snart. Hennes syster Signe åkte dit innan, medan hon var sjuk och skötte om henne. Sedan åkte faster Tora också dit och vårdade den sjuka.

Signe blev smittad och dog som 20-åring. Pappa Tore var nästan åtta år när hon dog, men kom ihåg hur vacker hon var när hon stod naken och tittade ut genom fönstret. Hon hade mörkt, långt och lockigt hår. Faster Torborg var ännu yngre och kom ihåg när Signe sov i sommarstugan på gården. Folk hade vid den tiden förmodligen fått mer kunskap om smittan, så småbarnen var förbjudna att gå in till henne. Torborg sprang runt sommarstugan varv på varv, kanske för att de vuxna skulle bli less att vakta henne. När hon sedan fick chansen sprang hon in och kramade Signe. Och Torborg lever än, snart 85 år gammal.

Intresse för konsten

Denna tavla målade pappa Tore omkring 1950. Otroligt fin, tycker jag.

En bondpojke från Överkalix, som intresserade sig för konst, det var min pappa. Han målade en del, som ung vuxen och senare som pensionär. Var kom detta intresse för konsten ifrån? Han växte upp i en tid av självhushåll, det var ett slit för att överleva.

Pappa beundrade folk som var duktiga inom olika ämnen under hela livet. Men konstnärerna gillade han nog mest. Och han älskade vackra saker, vare sig de var gamla eller nya. Det gamla och det handgjorda samlade han medan de flesta brände upp exempelvis gamla blomstermålade möbler. Men han sparade även små saker, som dekorerade smöraskar i trä.

En man i Grelsbyn berättade nyligen hur en av de äldre släktingarna kommenterat pappas målande. Han var tillsammans med konstnärinnan Montana, en grupp hade målarkurs på Rådjern vid Smess gård. Den gamla Smesskvinnan gillade inte, och hon var förmodligen inte ensam, att pappa hade lämnat farfar Anton ensam med höbärgningen. Så hon sa;

Hä i säijt hin en håla, avfellingen din! Har ni sett hur avfällningen där håller på…

Enligt berättaren gillade Smessmoran och pappa varandra, så det var nog inte så allvarligt menat. Fast det är klart, att måla tavlor under höbärgningen, det var nog lite på gränsen att vara den tidens värsting.