Skrivarstuga för författare….

….vore faktiskt ett angenämt användningsområde för vårt hus. Lugnt tyst, på landet och nästan ingen trafik. Det enda som egentligen stör är den fina utsikten – Kanske blir det lite svårt att sitta inne. Fast någon gång är det ju dåligt väder också.

Faktiskt så bar jag igår en bok av Nuala O´Faolain till huset igår. Men det lär nog ta till i oktober innan jag har tid att läsa den. Gillar henne mycket, läste My Dream of You på kursen i irländsk litteratur. Det är den jag nu tänker läsa om. Sedan har jag läst den biografiska Are You Somebody? på svenska, minns ej om den har en svensk titel.

Jag har tagit några fler bra böcker till huset:

Turism i vår by

Jag tycker fortfarande att det är under all kritik, hur kommunens turistinformation sköts. Då menar jag den nätbaserade, den andra vet jag ingenting om. Kommunen betalar Heart of Lapland nästan en halv miljon kronor för att sköta turistinformationen. Jag har en känsla av att jag kunnat göra det billigare, mycket billigare.

Vi har ett hus vi hyr ut, och det enda kravet jag ställer på turistinformationen är att vi ska få våra telefonnummer (telefonnummer i pluralform) och en länk till vår webbplats. Nu finns i alla fall ett telefonnummer, men det tog flera månader. Så det vete gudarna hur länge man få vänta på en webblänk. För det tycker jag är minimikravet man kan ställa på den där halva miljonen som jag (och de andra kommunmedborgarna) ger Heart of Lapland.

Klicka här för att titta på vårt fina uthyrningshus.

Det är dags att plantera årets solrosor

60-tal, känslan är lite som när jag var liten.

Novemberljus i Norrbotten

Det är en sådan här dag när det gör ont i hjärtat, och jag tycker synd om alla som inte är i Överkalix.

Min grönkål gick hädan

I södra Sverige äter rådjur upp allt i trädgårdarna om inte mördarsniglarna gör det, har jag läst. Men nu har rådjuren tuggat i sig all grönkål och lite kvarlämnad broccoli i mitt land. Det tycker jag är orättvist, för rådjuren finns ju inte ens här i Norrbotten. Nästan.

Jag som tänkte kolla hur länge grönkålen klarade klimatet. Jag såg framför mig, hur jag skulle skotta fram den ur snön till jul.

Och jag hade hellre velat äta rådjuret.

Djupträsk-perspektiv

Så här bra väder har vi haft, åtmistone den senaste veckan. Det vore kul om SMHI fyttade till Norrbotten i några månader. Röst i radio och tv kan då låta så här:

- Idag har vi återigen ett molntäcke som förmörkar solen.

Alla sörlänningnar tittar förvånat ut, medan de nyper sig i armen. De undrar varför rösten säger så, medan solen lyser från en klarblå himmel.

Nordligt perpektiv

Här är vi så vana. Det hörs aldrig i radion ”här i Norrköping är det, eller här i svealand regnar det”, utan bara ”det regnar”. Jaha. Sverige är uppåt 200 mil långt.

På tal om perspektiv, Norrbottningar är inte bättre. Journalister i Luleå har åtminstone det senaste decenniet drabbats av en masspsykos när det gäller väderstreckan. Jag vet att många människor är skitdåliga på geografi och har dåligt lokalsinne. Men att ideligen påpeka (senast i dagens NK) att E4:an sträcker sig i nord-sydlig riktning…. Mellan Råneå och Haparanda är sträckningen klockrent öst till väst. Men jag vet, det är lite mer mot norr precis när man lämnar Luleå.

Med min eminenta spatiala förmåga stör det det mig att det står: på E4 norr om Jämtön, eller Töre, eller Kalix. Min hjärna börjar direkt att lokalisera olyckan, är det efter Vitå-vägen (norr om Jämtön) de menar eller E10 (norr om Töre). Men det står ju E4, och jag kommer ihåg att i Luleå finns en annan syn på väderstreckan än i resten av världen.

Var tog hösten vägen?

Det har varit för lite höst i år. Först var det sommar, en lång, skön, mycketarbetesommar. Skyndade mig som f-n för ett par veckor sedan, för att hinna åka på semester. Efter att det försummade arbetet hemma någorlunda tagits igen på några dagar, blev det……VINTER.

Inte ens i Norrbottens inland blir det vinter än. Jag ska inte ta in utestolarna än. Jag ska inte.

Mannen hade kunnat vara borta på semester längre, sa han. Inte jag. Hur ska man då hinna vara här. Jag älskar Överkalix och jag älskar hemma. Men jag gillar att resa, verkligen. Det är bara så svårt att avvara någon av årstiderna här.

Höjdare på resan:

Jag var inte speciellt rädda att flyga. Inte ens när sonen, den retsamme, pratade om hur det kunde gå med planet vid Gottröra efter starten på Arlanda.

Den sköna värmen i vattnet. Jag är en riktig badare. Om vattnet var lika varmt i Djupträsket hade jag inte behövt ödsla så mycket tid på att skryta över att jag korsat det simmande á 1,2 km.

Hamam. Det turkiska badet. Efter två dagars segling utan att ha duschat bort saltvattnet, var det underbart. Rejäl massage med rosenolja efteråt. Kolla in taket, bara en sådan sak;

Turkiets mat och kryddor var en höjdare. Jag hade kunnat gå runt på matmarknaden i Fethiye i en vecka och bara sniffa.

Det muslimska och österländskt exotiska. Jag gillade att bli väckt av böneutroparen i minareten klockan sex på morgonen. Jag gillade till och med tuppen som gal.

Växterna som vi hittade, luktade på och smakade. Och tankarna på alla dem som varit där före oss.

Och stenstranden som påminde om den vid Björkliden. Med släta stenar, som är mjuka att ligga på. Dessa är under det klara vattnet. Det var verkligen en höjdare; Det klara vattnet.

Dagarna omkring huvudstaden var också bra. Min gosse som hämtade oss på Arlanda mitt i natten, guidade oss genom lördagnattsstockholm. Uflykten till Dalarö, samt till barn i Solna, och Norrtälje. All mat. Hämtning på Kallax, Luleå.

Nästan hemma, vid Trångån vid Kalixälv, ett par tre mil härifrån tog polisen mig. Så nu har jag inlett min kriminella bana – 7 km/h för fort. Jag försökte göra en deal; Kan jag inte få tappa körkortet istället för de 1500 kronorna i böter. Men inte det. Skickade ett mess till sonen som jobbar på fängelset; Nu kommer jag snart….

Men jag tyckte att det ändå var roligt att nästan vara hemma. I Turkiet har alla trott att vi var från Finland när de hörde oss tala sinsemellan (ingen av oss kan ett ord finska, fastän vi bor några mil från den finska gränsen). I Trångån sa polisen som förmodligen var från Luleå, bara så där apropå ingenting; Ni pratar som YH (känd lokal fd polis här i trakten). Haha, äntligen hemma.

Klockan är nu 9.30, och jag har skrivit klart. Det är helt vitt på marken när jag tittar ut.

Vinterdäck på, eller vara hemma?

Hemma.

Frosten är här

Det är höst, eller ska man säga vinter. Vi har inte så mycket till höst här i Norrbotten. Här hänger badkläderna. De vill komma in.

Och båten vill komma in.

Toppenväder

Ännu en dag av toppenväder i Östra Norrbotten. Mitt kontor vill att jag sitter med administrativa uppgifter. Jag i färd med att lägga ut krokar inför vintern. Samt bokföra.

Som månskensbonde vill jag ha regn. Ingen minns längre när det regnade sist i Överkalix. Så nu vattnar jag kålen, samtidigt som jag sitter vid datorn. Har en träff ikväll, med en fiiin middag. Och ett vernissage.

Och så ska jag försöka övertala kompisen om att det är nu, och ingen annan tid på året, som vi ska simma över Djupträsket. Det är cirka en kilometer. Vid vår ålder behöver vi nog en följebåt. Så då måste tidsplaneringen stämma med andra också. Men jag känner att jag har koll på dagens struktur, bara jag nu slutar svamla.

Water water everywhere

Jag satt på Djupträsket igårkväll och tänkte. På nyårsaftonen när det var storm, snön yrde, vi kunde stå jättemycket framåtlutade utan att falla och det verkligen var svårt att hålla balansen när man vände sig. Och jag var allvarligt rädd att ungarna skulle blåsa bort.

I januari, kolla på den månaden i bloggen, så var hela Djupträsket som en frusen maräng och det var omkring -30°.

I februari åkte vi skidor här förbi, då var snötäcket djupt.

Men igårkväll var det så här. Ungarna badade och badade, och jag tog mig också ett dopp.

Vad jag gillar våra årstider i Norrbotten. Jag gillar faktiskt alla, men sommaren är speciell.

Rubriken är från The Rhyme of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge.

…as idle as a painted ship. Upon a painted ocean…..