Tidsoptimist

Det är jag det. I helgen målar vi i alla fall huset. Jag har börjat. Jag tror på fullt allvar att att jag kan skrapa, målartvätta och måla samtidigt.

Sen är det fåren. Gården, då menar jag inte bara en gräsmatta, utan mängder med hö i högar. Samt veden. Och jag borde ta itu med odlingarna. Jag önskar mig en extra dräng, som hämtar gödsel och fräser landen medan jag målar. Det skulle kännas roligare att måla då. Och så kunde jag lobotomera mig så jag inte tänker på det som jag ska göra resten av sommaren.

Men snart är det november, och jag får vila.

En företagare i bygden sa att pappa hans, som startat företaget brukade säga när sönerna ville vara lediga ett tag på sommaren:

– Ja, vi får väl ta ledigt en vecka eller så, åt vintern, sen när det börjar bli lite lugnare.

Det var bara det att den där veckan när det var lugnare kom aldrig 😉 Men de verkar lika glada för det, själv jobbar han ännu fast det var ett tag sedan han fyllde 65. Vad ska han annars göra?

Jag tror att det här kommer att gå bra. Det flyter bra på arbetet också, just nu kommunicerar jag med folk angående hantverksveckan med mera, medan jag håller på med huset.

Fåren är avmaskade, så hagarna måste upp nu. Baggarna är redan ute.

Ute var en av tackorna igår också. Och att jaga får närmare midnatt, det tål jag inte riktigt. Jag sa åt gåben att det var tur att jag inte hade ett gevär.

Och så tål jag inte petande och anmärkande på hur jag gör husmålningen. Jo, jag vet, man kan skrapa hur länge som helst. Och målartvätta hur mycket som helst också.

Men jag anser inte att jag är den mest slarviga. För de slarviga, det är de som bor i hus i decennier utan att att alls måla om det.

Det viktiga med sådana här jobb tycker jag är:

Att man börjar.

Att man slutar.

Nä, jag är ingen nörd. Jag vill göra många saker fort och samtidigt. Så man kan vila sen. Någon vecka till vintern. Eller i alla fall ett par timmar vid middagsbordet någon kväll.