Minns två starka kvinnor

I fredags var vi på två begravningar, den första var för Britta som varit vår kompis i Omsorgen i många år. Hon var en personlighet, lärde mig mycket och lämnade ingen oberörd. Hur ryms hon i kistan, funderade jag där i kyrkan, Britta tog sig stor plats i livet. Nu får hon välbehövlig vila, efter att ha varit sjuk i ett helt liv. Men vilken vilja hon hade.

Den andra begravningen var för min gamla granne och volleybollkompis och tillika min lärare på komvux en gång i tiden, Elisabeth, som borde fått många år till. Också hon var en stark kvinna med många järn i elden; fyra egna barn, tränare åt otaliga basketungar, lärare här och på universitet samt en klippa när det gäller hem, djur och hantverk.

Så här efteråt minns jag henne sittande med familjen vid Nöjgål-ladan vid stranden i Grelsbyn. Konstigt nog hann hon sitta också. Hon kom från Morjärv och blev Nöjgål-Elisabeth i min hemby. De som säger att en människa har svårt att komma in i livet på mindre platser vet inte vad de talar om. På begravningen var kyrkan full, och den är stor. Vid inspelningen av Jägarna 2 i Överkalix kyrka finns en scen med en fullsatt begravning, jag har tänkt att det är ju inte så realistiskt. För de flesta dör ju vid 85 år och då är många vänner borta. Men här var det precis så, många människor följde Elisabeth till sista vilan. Hon jobbade fortfarande och hade varit engagerad både här och där.

Att bo på en liten ort, ger människorna mer karaktär. Man är någon, och man saknas av många. En fin tradition är att bilarna stannar vid vägkanten när begravningståget kör upp mot kyrkogården i Grelsbyn. Jag såg till och med en av länstrafikens bussar stå still, oavsett vad det gjorde åt tidtabellen.

En annan tradition jag fått med mig från barndomen, är att man hissar flaggan när någon dött. I Grelsbyn var flaggorna på halvstång när vi åkte genom byn, först hissar man den när någon dör och sedan på begravningsdagen – och efter jordfästningen drar man upp flaggan helt. Jag har velat ha en flaggstång i flera år, men snart kanske jag får några tusenlappar över. Jag minns hur jag som barn och med mormor såg ut över byn, där flaggan var på halvstång i en gård längre bort. ”Nu har Ästigål-Kristina dött, sa mormor”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s