Ull, kultur & samhälle

I helgen var den tredje Får- och ulldagen på Martingården i samband med Hantverksveckan i Överkalix. Denna gång ordnade jag den helt själv. Det gick bra, den blir bättre för varje år. Men jag saknade förstås Ingegerd och de andra som brukade jobba på Studieförbundet Vuxenskolan. Om inte annat blir det lite ensamt att bära fram, ställa iordning, att det finns fler personer som är värdar och är trevliga med besökare och sedan städar undan.

Det är många som saknar oss i den gamla personalen på Hantverksveckan, de vi lärt känna som varit med på kurser tidigare – en del i alla fyra år. Och det är roligt att vara saknad förstås. Men det var hela Hantverksveckan det, ulldagen var som sagt ännu mer komplett; fler besökare och helt enkelt bättre. Jag – mitt fårföretag Jakobgården ska ordna fårdagar nästa år också. Jag har redan folk som vill medverka. Det passar fint som komplement, skrivandet sätter igång efteråt – från mitten på augusti.

Roligt var dock att SV hade bandvävningskursern med Louise Ström med avslutning på ulldagen, så även kursen i att sy bällingskor. Jag tänkte på Vifast Björklund när jag såg all aktivitet – vad han hade blivit lycklig över alla spinnande och vävande kvinnor i Martingården. Skynda er att se vykortet på SVT, det är 24 dagar kvar! En av hans gamla kompisar på Vippabacken sa när vi gjorde tjärdalen i förra veckan; ”Oj, vad Vifast hade tyckt om det här, vad han hade sprungit och jobbat” Och brorsan sa: ”Jo – han hade säkert sovit här i ladan under hela veckan”. Kul är i alla fall att fortsätta där bland annat Vifast, mina föräldrar och grundarna till Martingården börjat – med att ta vara på vår kultur och vårt hantverk.

Jag var lycklig över den knallrosa ullen och fler teckna på att det faktiskt varit aktiviteter som passar i ett gammalt hus. Vifast hade varit mer än nöjd.

Jag var lycklig när jag dammsög Martingården igår över den knallrosa ullen och fler tecken på att det faktiskt pågått aktiviteter som passar i ett gammalt hus. Vifast hade varit mer än nöjd. Nya färger – gammalt hantverk.

Ull blir mer och mer inne, allt hantverk blir det. Det är en stor rörelse ute i världen. Folk börjar att inse att det kanske inte är det optimala att barnen i Bangladesh gör våra billiga kläder. Förhoppningsvis ska även asiatiska klädfabriker bli humana i framtiden. Då kommer vi att få göra våra kläder själva.

Den här hantverksrörelsen är i mångt och mycket en motrörelse till konsumtionssamhället. Och den rörelsen lockar besökare, kursdeltagare och utställare från både södra Sverige och utlandet. OM vi säger att 5 % av befolkningen är intresserade, blir det ganska få i Överkalix – men i Sverige är det många, det blir 450 000 människor. Vi hade även deltagare från Finland med. Jag tycker det är på tiden att de som delar ut pengar i olika former ska ha det i åtanke. Jag vill att alla som sitter på beslutsplatser med kläder sydda i Asien, alla alltså, borde tänka efter.

I Överkalix och på andra ställen är det lättare att få pengar till hårda saker som bilar än hemslöjd. Det är inte så enkelt som att göra det till en genusfråga, men lite mer macho är att spinna ulltråd ska man helst vara. Även om varenda raggare, pengautdelare på Framtidsbanken samt politiker har kläder på sig. Och jag som medelålders kvinna högg som fasiken med handyxa under hela förra veckan. Jag tror inte att de som delar ut pengar gör skillnad medvetet, de har helt enkelt inte tänkt så långt. För de har inte kunskapen, så därför försöker jag nu få dem att tänka.

Jag gillar förövrigt exempelvis den årliga bilutställningen och dess arrangörer skarpt, ska jag tillägga. Det finns ingen motsättning där. Jag har har varit delaktig i kultur- slöjdevenemang på bilutställningen i tre år på raken – och det har varit mycket uppskattat av besökare. Många gillar både hantverk, kultur och bilar, som ex min bästis Håkan. Det ger ett mervärde och bredd. Så jämförelsen är bara ett exempel.

Här kommer i alla fall bilder från årets ulldag. Det var så kul, förutom trevliga kunder var det bättre än bästa jobbkonferens med kollegor; ullmänniskor, entreprenörer och fårfarmare. Tur att min man kom och hjälpte till med försäljningen av mina skinn och garnet en stund. Jag sitter liksom på många stolar som arrangör, försäljare och kommunens ansikte/guide/byasamvete och vete katten allt – så det var skönt att sitta kvar efteråt med ullmänniskorna. Det bara blev så, vi behöver tala ihop oss, samarbetar gör många redan – men det dyker alltid upp någon ny att ha utbyte med. Så vi hade verkligen en trevlig stund. Och vi hör inte till de företagare som överlag har råd med konferenser 😉

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s