Terapi

Den här senhösten har närmaste familjen varit med om fyra allvarliga trafikinsidenter, varav jag själv var så nära att köra på en älg så det var bara ren tur att det inte small. Det tre första tillbuden var ett barn som voltade flera varv, jag och älgen, och så ett barn som gled av med långtradare. Då skakade jag av mig och tänkte bara att det var tur. Jag har ju så ångest för olyckor, jag har varit med om att barn kan dö som min lille systerson, jag vet att det inte bara drabbar andra. Det tror många gånger de som inte varit med.

Med andra ord har jag varit lättad, det har ju gått bra.

Den här fjärde gången gick det också bra. Men det är annorlunda, det var inte fråga om att någon hade blivit skadad om det blivit en krock – minst två hade varit döda. Nu hände inget med barnet och hans farmor. Det gick väldigt bra om man betänker att en långtradare kommer och sladdar med bredsidan mot dem och glider ner i diken på deras sida, 50 meter ifrån bilen. Naturligtvis bromsade sonen, med ABS och fyrhjulsdrift, de fick stopp alldeles bredvid lastbilen. Alla hade den turen att den gled ner i diket.

Barnet hoppade ur och såg hur det var med chauffören, och han var ok, sedan fortsatte de till flygplatsen.

Sonen som kört tusentals och åter tusentals mil per år under det senaste decenniet är van chaufför. Han har sett det mesta, och var sansad efter omständigheterna. Dock tycker han att de är dumma  som saltar vägen i många minusgrader, det var snorhalt på platsen. Han sa värre saker också, den lugne. Och det var dagen efter, när han ändå hunnit fundera.
Jag tycker att den här fjärde incidenten är svår att skaka av sig. Det var jävligt nära. De andra gångerna har jag bara varit lättad efteråt. Men det här spädde på min ångest. Jag försöker vara glad över att det nog var en ängel där vid vägkanten som vakade över dem. Jag är lättad.

Det är bara att gilla läget att jag i dagsläget har tre barn som färdas efter vägarna varav mycket på E10:an i jobb. Den fjärde sitter inlåst på en väldigt sluten anstalt i södra Sverige. Ja, han jobbar där. Det känns tryggare för mig att han är där bland grova våldsbrottslingar, även om det händer incidenter där också och mer än incidenter.

Det här inlägget var ren och skär terapi. De som vet hur det känns är mina föräldrar och min storasyster, och de kan jag inte prata med för de är döda. Jag har lust att bara sätta mig och grina, men nu ska jag ge fåren morgonmaten och så fortsätta med julförberedelserna.

God jul alla, vi hoppas på en fridfull jul.

4 reaktioner på ”Terapi

  1. Känner igen mig så väl i din ångest, nu med alla barn och maken i trafiken. Varje gång vi åker till landet försöker jag som passagerare se genom skogen långt fram, är skräckslagen för att vi ska krocka med något djur. Inte bara för vår skull även att köra på ett djur ger mig spader att tänka på. Alla djur jag ser på vägarna överkörda får mig så sorgsen.
    Jag önskar dig en skön Jul …
    Nu måste jag ila, ska till frissan.

  2. Hej och gott nytt år, jag kör med terapi varje dag.

    När jag är ute på promenad så reflekterar jag mina tankar med mig själv varje dag. Det är väl någon slags terapi.

    Vi höll på köra på en älg för någon vecka sedan. Det var nära. Det gick bra.

    Det finns många tok längs vägarna. De som kör för fort och de som kör i berusat tillstånd (droger, alkohol) till exempel. Som förare av en bil har du ansvaret.

    Är det halt kanske man inte ska köra 50 km bara för att det är tillåtet….

    Sen är det många som färdas med snöskoter längs vägarna. Är det tillåtet?

    Nå, jag vet int’, men jag kör med terapi varje dag, funderar och tänker. Det känns bra.

    När min farsa tänkte ta bilen, han var i fyllan (för många år sedan), tog jag bilnycklarna av honom. Han var arg åt mig väldigt länge efter det. Jag ringde Polisen. Han blev ännu argare. Men – jag förhindrade honom från att köra ihjäl sig eller någon annan (han dog av alkohol, frid över hans minne).

    Häromdagen när jag var i Bränna, jag gick, kom en bil när jag skulle gå över övergångsstället fortsatte bilen. Föraren satt med mobiltelefonen i handen. Hen såg mig inte.

    Nu har jag färdats mellan Ökx och Luleå i några år och jag har blivit omkörd många gånger när jag fått möte. Många har bråttom och kör om fast de inte är tillåtet (förbud för omkörning), eller inte går. Det finns flera aspekter.

    I Töre höll det på smälla en gång. I snörök kom en hyrbil och skulle köra om i en kurva. Jag körde 70 km/h för att väglaget och vädret inte tillät att jag körde fortare.

    Jag har varit nära döden i andra sammanhang.

    Jag kör med terapi mest varje dag. Reflekterar och filosoferar.

    Det finns många aspekter och perspektiv.

    Vi hörs, nu ska jag ut och gå och fundera på livet och på människorna.

    Madde=).

    • ordvinden08 skriver:

      Så är det! En sa åt mig om älgen att man ska anpassa farten, men man kan ju inte köra 30 på 90-väg – då är man en trafikfara. Visst finns det många som inte följer regler, inte minst om skoterkörning. Men man kanske också ska vara försiktig med att gräva ur sig åt folk att det är deras fel om de råkar ut för olyckor. Det är ett nog stort trauma att ha varit nära döden utan att folk säger att man får skylla sig själv. Men kan inte påverka om man möter djur eller fyllon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s