Slutet av lamningen

Det är slutet på lamningen nu – denna vecka plus att ett par eftersläntrare av ungtackorna kan lamma nästa vecka.

Lamningen är speciell, det är dygnetrunt-passning i åtminstone tre veckor. Jag är inte den som gillar att vara uppe på nätterna, men jag är det såklart när det behövs. Det jag tycker är tungt är att kolla så många gånger när det ändå inte händer något – men det vet man förstås inte förrän efteråt.

Slutet på förra veckan var det mycket att göra, många lamm föddes. Man bygger ju boxar åt alla nylammade tackor med lamm. Så grindarna var på upphällningen och hinkarna var slut. Det blev att skicka efter fler hinkar från Larsons järn. Och en eftermiddag gasade jag över till Grelsbyn och köpte brädor av Nybergs. Jag hann precis spika ihop ett par grindar innan behövande tacka lammade.

Men jag har inte några problem med att skynda mig. Men att vistas i fårhuset en och två timmar innan utfodringen är olidligt, fan vilken väsen tackorna för – de står bara i vrålar rätt ut. Och detta oavsett hur mycket mat de fått tidigare. De blir riktigt olidliga efter man börjat ge dem kraftfoder. Och att sedan sköta lamning och kanske koncentrera sig i det där oväsendet, det är inte kul. Det bästa är att hålla sig borta, då är de tysta.

Hur som helst har lamningen gått bra, även om det är lite kvar:

68 levande lamm och 3 döda ger en dödlighet på 4%. Det är väldigt bra och våra får, finullsfåren, har en hög fertilitet – så de brukar ha betydligt högre dödlighet.

Det goda resultatet, hittills, beror nog på att tackorna fått bra omsorg; bra grovfoder, bra kraftfoder, avmaskat efter råd från Gård & djurhälsan samt selen, salt och mineraler. Lammen har överlag varit stora och våldsamt pigga, förutom enstaka av ungtackor som gett riktigt små lamm – där ser man nog ett resultat av skitsommaren förra året. Slaktlammen var ju också små.

En orsak till att det gått så bra är förstås att jag/vi börjat få rutin. Jag kan lamningar, jag vet när jag ska gripa in, om jag måste sondmata någon och så vidare. Jag vet att de måste få vara ifred innan lamning, att de är känsliga mot att bli skrämda eller störda. På lördag var det en tacka som var misstänkt nära, och hon fick vara ifred. På kvällen började jag misströsta, hon låg stundtals helt utslagen. Jag hann oroa mig för att jag skulle få en kalktacka för första gången. Till slut gick jag och lade mig, man kan inte göra mer. Sture skulle gå och kolla vid ett-tiden innan han lade sig, men han somnade vid teven och gick inte ut förrän vid två. Då ringde han mig i djupsömnen; Vi har fått fyrlingar! Men det gick ju bra. Men dygnet efter var tackan lite matt – lammen är superpigga och snittar över tre kilo, så de är mycket stora för att vara flerfödda. Alla är pigga nu.

Det är bara resten kvar. Jag försöker göra lite skrivjobb någon stund om dagen. Men samtidigt måste man hushålla med krafterna om det blir nattvak än. Lamning är lite som när man hade bebisar, man får passa på att äta och sova när man kan och inte vänta med det – för man vet inte när det blir tillfälle nästa gång.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s