……än jag hinner med.
Båda ansökningarna till Kolarcticprojektet är inskickade, förstå hur skönt det är. Såklart kan man inte jobba med sådant här ideellt, tiden räcker inte till. Jag har skött ordinarie jobb samtidigt. Men vem skulle annars göra det, hade inte jag börjat, hade det inte blivit något alls. Vi partners här i Norrbotten slet till oss någon timma då och då, väldigt många för min del. Så visst behöver vi projektmedel, vi behöver hjälp att göra både samarbeten och evenemang ännu bättre. Några stora myndigheter driver inget sådant här. Fast egentligen är det i samhällets intresse att göra regionen attraktiv och få fler entreprenörer.
Och det föll sig att just vi partners här i Norrbotten är väldigt fokuserade på entreprenörskap, vi driver redan flera kreativa företag. Det är väl därför vi vill så att projektet ska bli av.
Det är bara att hålla tummarna nu, projektet Creative Craft Coworkers är så osannolikt bra och intressant, det handlar om hantverk, kulturarv, entreprenörskap, attraktivitet och samarbeten i Barentsområdet och i Norrbotten.
På regionen är de hjälpsamma, det verkar vara vana att kreativa och praktiska kulturarbetare inte är de bästa administratörerna.
Så nu är det bara att ta itu med eftersatt eget arbete. På morgon beställde jag öronmärken, försent, men det kanske går vägen.
Jag började eran efter projektansökningen med att se på något barn, ha lite förståelse för min man, hälsa på svärmor och lyssna på hennes historier om när hon som nygift flyttade in i gammelhuset för drygt 70 år sedan.
Haha, en av sönerna ringde förra veckan.
– Vad vill du, sa jag stressat…..
– Jag tänkte bara fråga hur resan varit, sa han.
Jag erkände idag att de varit lämnade åt sitt öde. Fast å andra sidan gör det inget, det klarar sig överlag bättre än mig. Och dottern som läser juridik upplyser mig, på grund mina skojsamma hot, att det inte går att göra någon arvlös i Sverige.
– Fast nog vet jag det, nog ska ni få dela fyra stycken på en femtilapp, sa jag.
Fick förresten en fråga idag om ett hedervärt uppdrag av rikskaraktär, men jag tackade nej. Hur roligt det än hade varit så är mer ideellt jobb det sista jag behöver just nu.
Jag siktar på mer arbete och mer inkomster.
Men nu ska jag vara ledig, det är fredagkväll. Men först ska vi köra in ved, fodra och kraftfodra fåren, ta bort blötsnö från silon. Och så lite mat på det.
Snart börjar lamningen, och då är nästa steg på fåråret att längta till sommaren. Här är fjolårets lamm på bete. Årets öronmärken blir lika fast vita. De mörkare är hopplöst svåra att läsa. Helst skulle jag vilja ha de större märkena som man kan läsa lite på håll – men de är tyvärr för stora i början – på finullsfårets tunna lammöron.
Ordvindens blogg 