Ny avstamp

Det bär iväg till Fårfesten i Kil i eftermiddag. Och det blir sen utbildning i Stockholm.

Jag har bokfört ett sista varv innan resan, det kan bli besvärligt att komma ikapp annars. Jag hoppas nu på pengar in, och det ska det väl bli. Även om jag inte fått mitt nya garn än, så har jag skinn med att sälja – inte minst fina ”syskinn” – finull och ju i särklass varmast (partsinlaga). Och skinn säljer jag på hemmaplan också. De vegetabilgarvade lammskinnen är poppis hos de som vill ha present till baby, mjuka gosiga skinn som inte innehåller krom. För så är det, de allra flesta skinn innehåller krom.

Utbildningen i Stockholm blir liksom mycket fysisk, så jag hoppas hålla mig frisk så här i influensatider. Jag är i rätt bra form. Sen blir det en hel del teori också, men det är ju inte lika krävande.

På tal om pengar ut så har jag förutom storräkning till Lantmännen för kraftfoder och skinnberedningen även betalat högst privata nöjen detta månadsslut. Februari är studielånmånad. Och det är alltid roligt när man betalat, jag känner mig nöjd.

Förr om åren har det varit knivigt ibland, de nya studielånen betalas ju oavsett om man har jobb och hur stora inkomster man har. Så nog har jag många gånger haft tillfälle att begrunda om det varit värt det. Och jag har kommit fram till:

Det har varit så himla mycket värt det. Jag hade inte velat byta bort kunskapen på något vis. Och i stort sett alla studier gjorde jag som fyrbarnsmor och låginkomstagare, dessutom som en som vägrat sätta ett- och tvååringar, ja treåringar också, på dagis.

Men jag jobbar gärna till jag är 90 år, det har varit så värt att inte bara samla pengar till pensionskuvertet. Och det är roligt att jobba.

Brrr

Hittade en dag när det var liiiiite varmare än -20. Det förde med sig att vi nu kunde vaccinera fåren mot gasbrand och stelkramp. Gåben höll i och jag injicerade – subkutant. Tur att jag är en hejare på sjukvård.

Vad allt går lätt när man är två mest hela tiden. Den här vintern har jag haft betydligt mer tid för arbete, när jag sluppit i stort all snöskottning, eldning och liknande. Det tar en del tid, det där.

Så vi lever rena lyxlivet. Vi har nog aldrig haft det så här harmoniskt, men vi kommer inte upp i Mandelmann-klass – det hör inte till min personlighet. Då hade jag måsta droga mig.

Men nu är det väldigt mycket innan jag åker iväg till Värmland, vävarna är klara – de ska bara valkas och sträckas till lite. Skinnen och garnet är skickade. Det går att göra hur mycket som helst att ta med till Kil. Och har lite skrivgrejor att göra också. Bra om jag inte lämnar allt för mycket till april och lamning.

Det är också en del förberedelser inför färjekursen. Sånt där gör mig nervös att jag måste ha reda på var jag satt läkarintyg och sånt. Men jag hittade dem, inte för att det är nödvändigt – kom på att de säkert är införda på sjöläkarwebben. Det är ju liksom det som är fördelen med det moderna samhället, intygen är där de ska, och lösenord ska man inte behöva komma ihåg när man loggar in med BankID, tack Sjömanswebben.

Men vad…

Hör på tv att kocken ”smakar upp” maten. Vojvoj, men hon är kanske inte svensktalande från början eller så är hon det. Och hon är ju inhyrd för att laga mat, så det behöver inte vara perfekt. Mycket möjligt att det är ett inneuttryck i kockvärlden.

Jag är ännu matt efter att för vilken gång i ordningen läsa i lokala lågbudgetpressen att någon ”startar upp” en verksamhet.

Vad f-n, man HOPPAR inte ens UPP. Man hoppar, startar, smakar.