Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s