Bokstäver, pengar, död och hopp

Förra inslaget gav en del att fundera på. Alltså Frostenson fick ju 13 000 kr i månaden för att sluta. Rätt billigt. Jag har liksom på känn att Engdahl inte skulle nöja sig med det. Men det är klart, han var chef. Och han är man.

Vi andra utan fallskärmar jobbar på, även om det gått lite trögt här i början av veckan. Jag har nyss betalat räkningar, som jag har fått ihop till på annat sätt än att sitta i Svenska Akademien eller att inte sitta där.

En av räkningarna är årets alla studielån. Varje år funderar jag på om det var värt det. Och varje år kommer jag fram till att det var det. Herregud, tänk om jag varit utan allt det där? Men om det bär sig ekonomiskt, nja, det börjar väl sakta visa sig – nu efter 100 år.

Det är rätt tufft med CSN, jag brukar alltid lägga in alla årets betalningar samtidigt. Jag har hittills inte fattat att man får 500 kr i böter om man betalar en dag försent. Tur jag inte gjort det då, det hade nog varit den femhundringen som kunnat varit ingången till Lyxfällan.

Min ekonomi är uppdelad av privatekonomi och företaget. Och min privatekonomi finns ju knappt, i alla fall inte på vintern, och där ska studielånen tas från.

Varför det gått trögt med jobb i början av veckan, beror nog till en stor del på latmasken. Att sätta sig ner och skriva är lite tungt, för nu är det arbete som gäller på litteraturavdelningen. Det blir väldigt lätt att känna efter och hitta på annat, när hjärnan ska slås på.

Jag har dessutom tillbringat en god stund med att skicka minnestelegram till tre bekanta som gått vidare. Det tar sin tid, jag är inte alltid så noga med saker och ting – Men verser till avlidna ska passa till personen. Och så fick Hjärt & lungfonden, Hjärnfonden och Cancerfonden lite bidrag. Det ska också väljas så det blir rätt.

Hjärnfonden var lite svår. Jag fick leta innan jag hittade var jag tyckte det var bäst att ge bidrag till ALS-forskningen.

Och så har jag ordnat med vår Hantverksmarknad i augusti. Det är bara resten kvar nu.

Så nu börjar det vara dags att ta itu med texterna. Varför ska det vara så svårt, det är ju det som är det roliga.

Dagen till ära bjuder jag på en dikt om slåttermyren Vasikkavuoma av Hugo Rantatalo, den säger en hel del om vår bok:

Vasikkavuoma ligger här,

där den ligger

Nya människor vandrar över henne,

med nya ögon,

med andra intressen och annorlunda ideér,

men alltid

med kärlek till någon och till något.

En lika vacker kväll, i en avlägsen framtid,

kanske om hundra år,

här vid Vasikkavuoma,

berättas kanske legenden om oss som är här,

just nu