Tiden

Alltså, det känns som igår och det har bara gått drygt tio år. De här ungarna var barn, de yngsta pseudotvillingarna. De är som tighta än idag, även om de lever helt olika vuxna liv; en jobbar i byggbranschen och den andra är student – som siktar på att bli än mer akademiker.

Men lika är de. Fast av olika kön. Den ena är ljus och blåögd, och den andra mörk och brunögd. Himla lika och olika pseudotvillingar 🙂

Ganska kul bild, från Grelsbyn en vår. Många är de, förfäderna som sprungit just så där. Det sitter liksom i generna: högvatten i älven, roligt – då springer vi dit.

Mot Värmland 

Finull & färg Norrbotten åker till Fårfesten i Kil 2-4 mars, hurra! Det är vi tre företagare som delar monter: jag/Jakobgården, Rät & Avig/Ann-Britt Eklund och Höjdens fårgård/Annelie Hansson.

Vi ser fram emot att träffa branschen i år igen. Bilden är från årets spaningsresa, då vi bland annat befolkade Finullsföreningens bord  – hon som visar västen på bilden heter Tina och var hos föreningen. Men nu ska vi alltså sälja i egen regi  😊

Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)