Äntligen – Vasikkavuoma

Så är den äntligen klar, boken om Vasikkavuoma, Europas största slåttermyr. Den är nyligen kommen från tryckeriet. Texter av mig, Katarina Karlsson och foto av Gunnar Svedenbäck. Vi börjar med att sälja den på Pajala marknad i helgen. Kort info:

”Vasikkavuoma är en slåttermyr vid polcirkeln i Pajala kommun. Den var i forna tider mycket viktig för självhushållet. Här togs en stor del av djurens foder, grunden för familjernas överlevnad.

Människorna vid myren berättar här om historia och nutid. Vasikkavuoma har tjänat folket i byarna runt omkring i hundratals år. Man anar en tacksamhet till myren. Så ock en vilja av folket att återupprätta myren, liksom en stolthet över den egna kulturhistorien.

Vi får även en inblick i våtmarkens unika flora, årstidernas växlingar och en tro på framtiden”.

Bra ångest

Vitsen med ångest är att förutse faror och vad som kan gå fel. Som när jag hade rast på Färjerederiet och funderar på hur det ska gå när ”gåben” kör välten på det nysådda.

Ja det har kommit skurar, och jag tänkte att det blir ju ett lager blöt jord på den torra. Jag började se framför mig hur jorden inklusive gräsfröer rullade upp sig på välten. Så jag ringde gåben.

Alltså, där han lånade välten, hos proffsen, hade de redan instruerat honom om detta.

Men visst fyller ångesten en funktion när man kan förutse sådant man inte har en aning om. Jag har knappt ens sett en vält, än mindre kört någon, haha!

Hjärnstark

Jag bara älskar sommarprogrammet med Anders Hansen!

Jag börjat med introt från P1:

Vi lever längre och är friskare än någon gång tidigare i människans historia. Ändå äter över en miljon svenskar medicin mot depression. I sitt Sommarprat frågar sig läkaren, psykiatrikern och författaren Anders Hansen varför vi mår så dåligt när vi har det så bra – och vad kan vi göra åt det.

Hansen pratat om sådant som jag har tänkt, men på ett både vetenskapligt och lättfattat sätt. Vi mår som sagt sämre och har aldrig haft det bättre. Hansens recept på lycka, att må bra eller vad man nu ska kalla det är kortfattat: Rör dig, 10 000 steg varje dag – svettas, umgås på riktigt, lägg bort mobil och dator – skaffa en riktig väckarklocka, mobilen ska vara i ett annat rum, och inte minst – sov.

Jag har redan anammat en del av detta, för att jag har analyserat mig själv i 56 år och hur man ska förhålla sig till nya saker. Jag har för ett par år sedan skaffat en väckarklocka – mobilen är i en annan våning när jag sover. Jag läser riktiga böcker, det känns i mångt och mycket bättre än lyssnande. Om man nu inte undantagsvis, drar stängsel, målar etc. Sommarprogrammet igår hörde jag medan jag målade fönster.

Jag gör försök i att sova bättre och längre, med varierat resultat.

Jag lämnar mobilen då och då – men borde göra det oftare. Jag har för länge sedan slagit av aviseringar på datorn från ex Facebook medan jag jobbar – det har jag fattat för länge sedan att det är grymt störande. På hela taget använder jag sociala medier på ett helt annat sätt än för ett par år sedan. Men jag är just social, när jag inte är enstöring, jag gillar sociala medier. Jag har så många kontakter, inte minst affärsmässiga.

Så var det här med att umgås. Jag har lagt så mycket av det åt sidan de senaste åren. Det har bara varit arbete och arbete. Jag ska bättra mig – jag börjar idag. Jag ska träffa folk på riktigt, annat än i mobilen.

Det som var roligt i Hansens program, och som jag redan visste; det är att ångest och depression har haft en funktion genom tiderna. Ångest är mer min specialitet än depression. Som Hansen förklarar så är vår hjärnor i samma skick som när vi var jägare och samlare. Om jag minns siffrorna rätt har vi under 10 000 år, om man jämför med ett dygn, varit jägare i 23 timmar och 59 minuter. Sen var vi bönder, och nu sitter vi med en mobil.

Våra förfäder hade ångest och depression till hjälp för att överleva. Antingen förutsåg man faror (oroade sig, ångest alltså) eller så drog man sig undan faror (depression) – för att överleva. Vi ska tänka på att för några tusen år sedan, då dog folk som hade likadana hjärnor som oss av farsoter, olyckor och mord. De som var bra på att hålla sig undan detta – de som hade stor dos ångest och depression – det var de som är våra förfäder. De andra dog, kanske redan innan de förökat sig.

Så ni som tycker att jag är löjlig för att jag är rädd för allt. Ni har fel. Jag är bara ovanligt klok, och har lärt mig något av historien under de senaste 10 000 åren.

Ett jävla solsken

Det är titeln på biografin om den första kvinnliga stjärnjournalisten Ester Blenda Nordström (1891-1948), som jag äntligen tagit mig för att läsa. Författaren är Fatima Bremmer och hon fick för denna bok Augustpriset 2017.

Ester Blenda är bekant sedan jag läste på Tio reportage som förändrade världen under journalistutbildningen på 1990-talet. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket om henne, och många tåg har gått sedan dess. Å andra sidan har det inte funnits en komplett biografi om Nordström förrän nu.

Jag vad säger man, vilken kvinna Ester Blenda var. Typ den första undersökande journalisten i Sverige, nästan den första kvinnliga journalisten, en äventyrare utan dess like. Vad sägs om att ta jobb som piga och skriva om arbetet, göra reportageresor till Lappland, USA och Sibirien. Det var strapatser som skulle vara nog med dagens bekväma sätt att resa. Vem av dagens journalister ids tjuvåka under en tågvagn? Här i Norrbotten tog hon jobb som lärare åt samebarn på nomadskola, var tjenis med Hjalmar Lundbom och även prins Eugen när han var i Kiruna. Så även Anders Zorn, Evert Taube och många andra av dåtidens kändisar.

Hon hade ett driv som ingen annan, hon körde bil och motorcykel när de flesta inte ens sett ett fordon, hon rökte pipa och drack (tyvärr mycket) sprit, hon var ett socialt geni innan allt brast – ett ”jävla solsken” som både hon själv och släktingarna kallade henne.

Hon kämpade, hon frös, hon slet, hon vilade upp sig, hon var tvungen att hålla kärleken hemlig. Med mera. Läs boken, om en på många sätt verklig föregångare för oss kvinnor. Mycket bra skrivet av Fatima Bremmer.

Good enough

Det blev en tidig vår, vilket förde med sig att en annars stressig vår blev ännu mer fylld av arbete.

Sedan förra lördagen, en vecka sedan, har jag:

  • En heldag och lite till av skrapande och oljande av fönster.
  • Vi brände det nästan sista på nya betet i en hiskelig värme i söndags.
  • Jag har skickat in en bunt färdiga texter.
  • Vi har gjort klart det sista med boken om Vasikkavuoma. Och det är ju det svåra, när man ska sluta – i och för sig var det lätt den här veckan, fanns ingen tid att peta.
  • Öronmärkt alla 78 lamm i andra örat, ungefär en arbetsdag. Puh,
  • Verkat klövarna på alla tackor, nästan en heldag. Fysiskt jobb minsann.
  • Flera dagar av indelningar i betesgrupper, även digital indelning – samt vallning ut på bete, vallning och packning av djur på flotte och djurtransport. Alla som gjort det vet att det är mer än svettigt. Och så körde vi, exempelvis tog resan med flotte till Grelsbyn 2 1/2 timma.
  • Jag har lagt ut flera filmer och en del bilder på Instagram och Facebook.
  • Jag har utfodrat djur som varit kvar hemma, alla i måndag och bara baggarna ikväll. utom när jag åkt på jobb, då har Sture utfodrat. Och lammnäring blandad och mjölkmaskinen rengjord varje dag.
  • Vi har ätit middag mellan klockan 22 och 23 flera kvällar. De andra kvällarna tidigt, vid åtta, niotiden.
  • Det har varit tre heldagar med Färjerederiet, räddningsövning (inklusive frivillig simtävling i badhuset), arbetsplatsträff och ett arbetspass i Rödupp.
  • Jag var till utlandet efter jobbet igår, till Ylitornio och hämtade årets garn på bussgodset.
  • Garnet är nu räknat, kollat priser, vägt, en del tvättat, räknat hur långt garnet är per hekto – och så är det marknadsfört på sociala medier.
  • Jag har gjort en hage idag till flasklammen och ett par tackor.
  • Jag har varit med båt till holmarna och kollat in fåren idag.
  • Alla förflyttningar registrerade i stalljournalen och Elitlamm.
  • Det har ändå varit lugnare idag, jag har hunnit shoppa stövlar, prata med folk, hälsa på svärmor.
  • Jag har varit piggare nu senare på lördagen, och nu är det snart midnatt. Men igårkväll och på morgon var jag trött, så trött.

Ni ser ju, timmarna går precis ihop om man sover himla lite. I torsdagskväll var vi hemma från en tur med fåren halv elva, och åt middag kl 23. Sedan upp före klockan fem, för att vara i Rödupp 5.45.

Fördelen med att ha mycket att göra:

  • Lättvaggad på natten ( sen vaknar jag väl som vanligt och har ont än här och än där).
  • Tjorv på jobbet hittar jag inget större engagemang till. Det blir mer att ställa ultimatum, hehe. Typ jag har annat att göra än…
  • En av de jag intervjuat frågade om jag kunde maila texten (medan jag höll på att brottas med lammen). Nä det kan jag inte, jag kan läsa upp det, sa jag. Haha, hade jag haft lite tid hade jag förklarat varför. Nä det kan jag inte. Så säger man väl inte.
  • Det är skönt att alla djur är ute, texter färdiga, bok färdig, fönster påbörjade, kronor från jobb i staten kommer in. På morgon har jag stickat några varv på tröjan – det är avkoppling det.

Sen hade jag väl velat räfsa gården, träna och sova lite mer. Men det kommer väl en ny vecka.

Jag har börjat leva efter måttot:

Good enough

Tillräckligt bra

…..eller som Skäringer och Mannheimer brukar säga; Killräckligt – alltså om man är karl krävs det inte lika mycket, haha.

Nä nu måste jag sova. Bilder finns på Instagram – till vänster. Bilderna ser ut som en idyll, man kan inte tro hur svettig jag varit, hur skitig, hur jag brottats med fåren, vilken logistik jag haft i huvudet, hur jag föll i (grunt) vatten med ett får – blev blöt och fick en mindre give away i knät, hur jag frös sen i blöta kläder resten av kvällen, hur skitig flotten blivit, att vi inte fått hem den från Grelsbyn, att jag var tvungen att tacka nej till ett jobb osv.