Tiden

Alltså, det känns som igår och det har bara gått drygt tio år. De här ungarna var barn, de yngsta pseudotvillingarna. De är som tighta än idag, även om de lever helt olika vuxna liv; en jobbar i byggbranschen och den andra är student – som siktar på att bli än mer akademiker.

Men lika är de. Fast av olika kön. Den ena är ljus och blåögd, och den andra mörk och brunögd. Himla lika och olika pseudotvillingar 🙂

Ganska kul bild, från Grelsbyn en vår. Många är de, förfäderna som sprungit just så där. Det sitter liksom i generna: högvatten i älven, roligt – då springer vi dit.

Ännu roligare

Jag har äntligen tid för mina skrivprojekt, så nu ska jag göra det – skriva!

Fast jag har ägnat den dyrbara förmiddagen till får, tv inklusive tv-stickning och sociala medier. Och medier över huvudtaget. Jag har kollat in nyheter om #metoo, och jag tycker att det blir bara bättre, som Helena Bergström sa nyss; nu står vi tillsammans, rent konkret alltså.

Jag är fascinerad över lavinen som satts igång. Nej, inte vill vi att våra döttrar, och söner för den delen växer upp i ett sånt här samhälle. Själv har jag varit i alla fall ganska förskonad från de riktiga ärkesvinen. Men det finns ju en del att berätta, som slemtorskarna som kommer till restaurang bara för att glo (på personalens bakdelar) – de som man väntar till de gått innan man går ut innan man torkar av borden. Och inte vet jag om de var något mycket bättre de fina slipsnissarna, som förutsatte att man var ointelligent bara för att man jobbade i restaurangbranschen.

Det är så mycket i det där att ha ett jobb, att försöka passa in, att få fortsätta – ja förstår att det är mycket av ett problem inom den kulturella sektorn inklusive media. Jag slutade egentligen innan jag började i tidningsbranschen. Jo, de var trevliga, de flesta. Men det var en konstig kultur á la rövslickeri (av oss som ska granska kritiskt och stå på de svagas sida) till och med på vår utbildning fick vi höra ”och ni får inte vara hemma med sjuka barn”. Jaha, sa vi väl ungefär, vi som hade barn. Jag tänkte väl att det inte angick mig, jag var väl aldrig hemma med sjuka barn.

Nå bland de första veckorna på praktiken fick ungarna som då gick i 1:an och 2:an vinterkräksjuka, de spydde ner hela sängarna inklusive täcken och madrasser. Så det var inte riktigt läge att lämna till barnvakt (och pappan jobbade i annan del av landet). Så jag var hemma ett par dagar, högst.

Då fick jag höra på nästa redaktion jag kom: Jag hörde att du varit hemma med sjuka barn…… Då hade förmodligen kärringen som jobbade på lokalredaktionen meddelat att så var fallet. Och det var tydligen viktig information.

Jag kan ännu känna mig orättvist anklagad, jag har i hela mitt liv varit hemma med sjuka barn (4 stycken) de dagar man kan räkna på ena handens fingrar, eventuellt två händer. Det är nästan som om jag blir mer och mer arg ju längre tiden går.

Så miljön av jönseri gjorde att jag inte ides tävla med de andra om jobb. Jag bodde på fel plats också. På den tiden fanns det ju folk på lokalredaktionerna som täckte upp – så det fanns inte så stort behov av frilansare heller. Men måste säga att jag gillade de flesta som jobbade, de var bra.

Jag blev en alien och karriären har varit krokig, men ungarna fick vara hemma när det var små och när det var sjuka. Däremot fick de vara länge på fritids – till personalens förtret. Den yngre av dem lämnade jag ensam på skolan där första dagen i ettan. Det har jag ännu dåligt samvete över, hemskt mycket. Jag hade kunnat få både en utbildning och vara utan dåligt samvete om det inte varit för den där skitkulturen i branschen. Men jag är glad över utbildningen, den sitter som berget. Jag vet att jag kan.

Det är annat i mediebranschen idag, nu dräneras tidningsredaktioner på utbildat folk, åtminstone på landsbygden. Man skulle kunna ha Kliché-Kjelle att skriva något, bara det är något, spelar roll vad det är.

Förövrigt har morgonens kulturdos bestått av just titt på Kliché-Kjelle, och efter det en hel del författarinspiration. Kultur är det som gör oss till människor, också ett Helena Bergström-citat.

Det är så skönt att bli äldre, man blir säker och vet vad man klarar av. Och tyvärr är det så än idag att man måste vara bättre och bevisa det om man är kvinna. Som sagt, de här divorna i kultur och mediebranschen – tänk om en kvinna beter sig illa och skriker bög och hora åt arbetskamraterna, hur länge skulle det ta innan hon fick sparken?

Sen tycker jag inte att folk inte får vara hetlevrade, alla behöver ju inte vara kolugna. Men där ska jämlikhet råda. Som kvinna förväntas man inte höja rösten, det är faktiskt skillnad. Men ser jag tillbaka på yrkeslivet så här långt, vid 54 års ålder, så har jag mest varit för snäll. Försökt att anpassa mig, medla, sänka min nivå så det ska passa in. Varför då, kan jag tänka nu.

Mitt yrkesliv i dag är mångfacetterat, kreativt, slitigt och roligt. Fick jag önska mig några förbättringar så vore det större lönsamhet och fler arbetskamrater. Jag tycker om folk, det blir för det mesta så mycket roligare att göra saker tillsammans.

Så här lagom till den lugna säsongen har mannen tagit pension, just nu är han ute och skottar snö med traktorn. Det fick jag göra igår när han var på en turné neråt kusten, men jag kör gärna traktor. Men. Det tar tid sånt där. Vi ser fram emot, att tunga saker som vi måste vara två för att göra, kan vi nu göra på dagtid en vardag. Vi måste inte göra allt sånt på kvällar och helger. Rent utav kanske vi kan vara ledig någon gång.

I eftermiddag blir det lite med mitt fastighetskötarjobb. Och en av årets höjdpunkter närmar sig, aldrig hade man trott att man skulle bli så glad av torra strån av spannmål. Min leverantör i Jakobstad, Finland, ringde nyss och meddelade att halmtransporten kommer imorgon, med en estländsk chaufför. Vi får försöka hitta något språk där. Livet på gården känns ändå lättare, nu har jag en statsanställd pensionär som kan göra småsaker – det passar bra att delegera ut kommunikationen till gåben – med han som ska lasta av lastbilen.

Få se, var det inte jag som hade tid att skriva nu. Blommor, sommar och myrhö står det i dagens bokstäver.

Vad är det för årstid?

Försiktigt positivt. Vi såg solen igår. Men idag är första frosten. Funderar på att bygga en halmtork, men det är mycket bärande av saker innan en sådan är klar. Men måste jag så måste jag.

Sen är det fåren, det skulle inte förvåna mig ett jävla dugg om jag inte får slakta nästa vecka heller. Fy fan om man kunde få ersättning för psykiskt lidande (jag har väl nog ångest), förstörd ull, förstörda skinn, saker som hunnit komplicerats, veterinär, medicin, foderkostnader, halmkostnader, arbetskostnader.

Och så hinner jag inte med mina roliga skrivjobb. Och kommande.

Fatta hur lätt det är att vara anställd och göra ett arbete, och så går man hem.

Men jag ska försöka att inte älta nu, nu har jag avreagerat mig. Jag klipper får, det är roligt, skulle återuppta det ikväll – var det planerat. Men då ser jag att jag hade glömt ett rätt viktigt möte. Jag måste nog gå på det istället.

Tackorna är ännu ute, med stödfoder. Väntar med att ta in dem och klippa till jag har bättre med plats i fårhuset och halm. Jag vill ju skicka ull till spinneriet, årets höjdpunkt när garnet kommer.

Slut på gnäll.

Jag har i alla fall bokfört ikapp – alltid lika roligt. Det går bättre än normalt.

Jag och finullskompisarna Annelie och Ann-Britt har anmält oss till Fårfesten i Kil i Mars. Hoppas vi kommer med! Och hoppas att det nya garnet kommit då. Annars är det slakteriets fel. Och vädrets…..

Nu ska jag ta itu med foderanalys, skicka in lite leverantörspapper. Och sortera lammullen klart. Man blir glad av att sortera lammull.

Den första frosten kom inatt, men tackorna mår bra där ute. Var och kollade till dem i morgondimman. Solen som kom igår var helt fantastisk, jag funderade hela förmiddagen på vad det där ljusa där ute var för något. Jag har aldrig varit med om så lång regnperiod. Aldrig trodde man att man skulle sätta hopp till orkanen Ophelia och få lite av vinden. Då vädret vände i måndags, var det först kraftig sydlig vind och regn, vid kl 14 vände vinden och blev kraftig nordlig. Sen blåste det ostlig. Så det var vågor åt alla håll när jag körde där i Rödupp. Massor av svanar flög dessutom norrut, de har nog hört rykten om att det är vår.

En något rolig grej är ju att vi sedan igår har internet för första gången sedan 31 maj, när kopparledningarna togs bort. Anton som är konsult åt allt och alla eftersom han kan allt, var och hjälpte till. Rättare sagt behövde han vara sätta en nätverkskabel i en lånerouter och till lådan på väggen, det hade vi kunnat göra själv eftersom det inte var några lösenord och sånt som vi inte har koll på.

Han tvingade mig att själv ringa Boxer och fråga varför fiber-teven inte funkade (han tycker väl att han inte ska vara mamma åt mig, det är ju faktiskt tvärtom). Det var lika lätt fel, vårt gamla kort var för gammalt, så de skickar ett nytt. Men det roliga är att när jag frågade varför inte nedladdningen är 100 Mbit, så säger de att de inte kopplat på internatet än. Haha, undrar vems internet vi har nu, det gör ju inget om det inte är supersnabbt, bara det funkar. Nu har jag internetbankat och bokfört hela morgonen och det har då varit mycket snabbare en den helt ok ”koppla till mobilens internet-lösning”. Så bara det fungerar, det är ju bättre att ha ett internet, var det nu kom ifrån, som är slöare än 100 Mbit än inget alls.

Haha, Anton håller koll på mig. Han fattar direkt att jag inget vill fatta om denna teknik. När jag skulle förklara för supporten att vi beställt 100……..eh…..100…..säger Anton blixtsnabbt.

– Mbit.

För han vet att jag är gammal och inget fattar, jag tänkte just säga 100……skottkärror…..100 halmbalar……100 dagar….grader….milliliter avmaskningsmedel……