Ja det är olika världar

Det är länge sedan jag tyckt något, eller egentligen gör jag det hela tiden, men försöker att inte bry mig om det som inte går att göra något åt. Men nu fick jag lite tid över också, här i gryningen.

En sak funderar jag över på morgon, kommunhuset ska nu stängas för besök igen. Eller det går naturligtvis att komma in där och besöka den kommunala servicen vi betalar för. Om man har avtalad tid, och så ska någon vidtalas att man är där och någon ska komma och hämta en vid dörren som låses upp. Ja i stort skapas det arbetstillfällen.

Jag förstår om det behövs restriktioner ibland, och att hot förekommer exempelvis på sociala. Där kan det vara befogat med låsning vilket det redan har varit i många år. Å andra sidan är det ju de som redan är inne som inte är helt igenom glada alla gånger.

Det här med oro, och ha ångest över saker som kan hända behöver jag ingen kurs i – jag vet allt. Jag är en som oroar mig. Med fyra barn som nu alla är vuxna är man orolig även om de är precis vuxna – och jag försöker intala mig att det är mer ordning på dem alla enskilt jämfört med mig.

Alltså mina barn jobbar och har jobbat: två stycken i kriminalvården, både på häkte där man aldrig vet vem man träffar och på en av landets hårdaste anstalter. Många år av livstidsdömda, hot, utryckningar i insatsstyrka och med intagna med riktigt svåra problem – de låstes inte in utan orsak. Det kommer någon gång då och då på (riks!)nyheterna om överfall. Och då ringer jag för att höra hur barnet har det. En av gångerna fick jag ett meddelande tillbaka av sambon till ett av barnen; Jag ser att du ringt och förstår om du är orolig – men jag har talat med K och han är ok. Ett av barnen som jobbade på anstalten vägde dessutom ungefär hälften av dem hen vårdade.

Andra barn har tillbringat sitt arbetsliv uppe på höga tak, på byggnadsställningar, i djupa brunnar, i tunnlar under vattendrag och i kloaksystem med stora råttor. Två av barnen färdas i jobbet runt riket på hårt trafikerade vägar, europavägen här i länet med snörök och tung trafik. De flyger i alla väder, de åker lastbil och de åker personbil i jobbet. Ett par av barnen har jobbat flera år i service på restaurang och bensinstation, och där vet man aldrig vem som kommer – annat än att det är kunder, de som man får sin lön av. På ett av ställena bar de konstant larm på sig på grund av historia med ett antal rån. Man ska ha säkerhet på arbetsplatser, en som är relevant för just den platsen. Men man får aldrig glömma de som genererar ens lön; de som är intagna i kriminalvård, kunder som handlar, kommunmedborgare, folk, företag och samhälle som vill ha saker byggda.

Ett av barnen jobbade ett halvår på kommunhuset i Överkalix. Eh, jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända. Puh, ett halvår där jag inte behövde oroa mig för en fjärdedel av ungarna under vardagarna. Det var två kilometer till jobbet och han satt på en plats där han har mycket med kommuninvånarna att göra. Alla var kanske inte glada över beslut. Eller så var de det. För det där barnet är osedvanligt trevligt och kan ta de flesta på ett bra sätt.

Det enda jag var lite orolig över för hans del, och på det jobbet, var att han skulle springa omkull någon i korridoren. Eller bli uttråkad av någon anledning. Men det dör man inte så fort av. Han slutade i alla fall efter sitt halvår.

Han var förbi och låg på vår kökssoffa i förra helgen. En av hans funderingar var:

– Fatta hur skönt det är att jobba i privat sektor!

Kanske, och det här är delvis min tolkning, för att man får springa fort, göra jobbet bra och få uppskattning. Och göra det som går fortast, kostar minst och kan skita i upphandlingar.

Far och mor

Mina föräldrar på 1940-talet. Jag tänkte när jag såg början av ”Vår tid är nu”, att i den tidsandan träffades de, under kriget. Och de fick vara med om det fantastiska krigsslutet. Här var de unga och moderna.

Pappa fick en förlängd värnplikt och låg inkallad i flera år under beredskapstiden. Mamma jobbade med att administrera ransoneringskuponger.

Mina föräldrar lyckades vara med sin tid ändå tills de var gamla. De hade åsikter om samhälle etc så länge de orkade, mamma till allra sista dagen. Och så mycket kände jag dem, att de hade inte gillat de främlingsfientliga strömningar som nu är. De var ju med om att hålla nazismen borta och försöka klara samhället under andra världskriget, med varubrist och annat.

Det är idag exakt sex år sen mamma gick bort, och tio år sedan pappa lämnade oss. Det är fars dag idag. Och det är exakt 100 år sedan första världskriget slutade. ❤️

Jag tänkte hinna…

……med mycket idag. Men det blev bara morgonutfodring av fåren, försäkringsfråga, bokplanering och så lite korrektur.

Det verkar ordna sig med fåret som som blev överkört, men det är bara till viss del man kan dokumentera avelsvärde. Jag får å andra sidan det jag begärt. Bara det att om jag kollat mer ingående i Elitlamm, hade jag nog begärt mer. Men bra ändå, och inga fler får blev skadade.

Man får vara nöjd med ännu en säsong där inte ett enda djur fattas. Och otroligt skönt att vinterdjuren är inne. Vi har till och med planerat in en övernattning borta, med inhyrd fårskötare här hemma.

Det jag inte hann idag var verkning av alla klövar och hullbedömning. Hoppas på imorgon.

Snart är favvomånaden november slut och den stressiga sommaren kommer. Här är en bild från när vi hade semester i en kvart i somras 😄

Det blev bra till slut

Tack alla för fåråret! Livdjursköpare, bondekollegor, fårfestkollegor, köttkunder, garn- och skinnköpare, familj, markägare med flera. Alla köttlådor är nu levererade och djuren står installade.

Vi hade en fantastisk lammsäsong med 70 levande födda varav alla var pigga och friska. Inte ett enda lamm blev sjukt, dog eller råkade ut för någon olycka. Det är nästan osannolikt. Mycket beror på friska sunda djur och bra utfodring – vi hade helt perfekt foder innan och efter lamning, tack Henrikssons.

Vintersäsongen tar nu vid, snart nya betäckningsgrupper, det ska bli intressant med nye baggen Love från Koby.

Och snart börjar julförsäljningen, vi har mjuka vegetabilgarvade finullsskinn, lika mjukt garn och snart har vi rökta lammstekar och bogar samt korv.

Inspiration

Tack @annie_loof – för uppmuntran, det behövs i dessa dagar med bland annat årets sista slakt (mycken logistik och mycket står på spel). Hittade #sanningensögonblick på bibblo i veckan, och där finns mycket inspirerande. Se bild nedan.

Jag har en läsperiod för att koppla av. Jag lånade även Anteckningar från en kolchos av Sigrid Rausing. Vi brukar skämta om att det finns ju inga kolchoser här och nu, så jag bör sätta mig in i hur det egentligen var. Och säga vad man vill, folk kan bli uppriktigt förvånade över när man säger ”allt ni äter kommer från en företagare som producerat maten”.

Sen lånade jag även Gubbas hage av Kerstin Ekman, om skog, ängsmark och artrikedom som hotas av försvinnande. Det är ju lite det jag gör, med betesdjur, jag försöker hålla marker öppna.