Friskt

Det är -33 idag, och jag läser på sociala medier att temperaturen gått ner mot -39 på enstaka platser i bygden.

Ingen fara, ja det är klart att temperaturen ställer till det lite. Exempelvis har avloppet i uthyrningshuset frusit, och vi får gäster där på söndag. Ensilagebalen vi har till fåren räcker till i kväll, sen måste vi ta fram en ny. Och att dra igång och köra traktorn i denna kyla är inte kul, om den ens startar. Det tär så mycket på maskiner och dess utrustning. Vi är lite för fattiga för stora haverier.

Men förutom det, är det ingen fara, det ska snart bli varmare. Överlag tycker jag att folk gnäller så förbannat på vädret. Alltså klart att något kan gå sönder och så. Men de som gnäller mest är det som inte behöver vara ute.

På morgon var jag ute hos fåren, såklart, de ska ha mat alla dagar. Kylan var absolut inget problem, det är bara att klä på sig och röra sig istället för att gnälla. Dessutom förstår man varför våra förfäder inte var veganer, skinnmössa och skinnhandskar är grejen.

Samtidigt som folk gnäller, så läser jag att 20 barn i flyktingläger i Syrien har frusit ihjäl den senaste månaden – varav de flesta under ett år. Jag håller med mannen:

-Vi har i alla fall ett hus och kläder.

Även om vi kör in ved, eldar (tre hus) och försöker slita lös mat till fåren, så är det inte riktigt i proportion till att faktiskt frysa ihjäl.

Det blir idag fixande av texter. När jag jobbat undan lite så ska jag tapetsera en fondvägg. Mannen bygger igen ett hål där rörmokaren projekterat för ny varmvattenberedare, tinar avloppet och fortsätter med göra iordning huset inför turisterna som kommer.

Vilket betyder att jag inte har någon att bråka med vid tapetseringen. Vem ska jag nu skylla om det blir något fel? 😀

Det är soligt och friskt därute. Oj vilka ljusa mornar det är och blir ännu mer av under kommande veckor.

DSC_7170.JPG

Bokstäver, pengar, död och hopp

Förra inslaget gav en del att fundera på. Alltså Frostenson fick ju 13 000 kr i månaden för att sluta. Rätt billigt. Jag har liksom på känn att Engdahl inte skulle nöja sig med det. Men det är klart, han var chef. Och han är man.

Vi andra utan fallskärmar jobbar på, även om det gått lite trögt här i början av veckan. Jag har nyss betalat räkningar, som jag har fått ihop till på annat sätt än att sitta i Svenska Akademien eller att inte sitta där.

En av räkningarna är årets alla studielån. Varje år funderar jag på om det var värt det. Och varje år kommer jag fram till att det var det. Herregud, tänk om jag varit utan allt det där? Men om det bär sig ekonomiskt, nja, det börjar väl sakta visa sig – nu efter 100 år.

Det är rätt tufft med CSN, jag brukar alltid lägga in alla årets betalningar samtidigt. Jag har hittills inte fattat att man får 500 kr i böter om man betalar en dag försent. Tur jag inte gjort det då, det hade nog varit den femhundringen som kunnat varit ingången till Lyxfällan.

Min ekonomi är uppdelad av privatekonomi och företaget. Och min privatekonomi finns ju knappt, i alla fall inte på vintern, och där ska studielånen tas från.

Varför det gått trögt med jobb i början av veckan, beror nog till en stor del på latmasken. Att sätta sig ner och skriva är lite tungt, för nu är det arbete som gäller på litteraturavdelningen. Det blir väldigt lätt att känna efter och hitta på annat, när hjärnan ska slås på.

Jag har dessutom tillbringat en god stund med att skicka minnestelegram till tre bekanta som gått vidare. Det tar sin tid, jag är inte alltid så noga med saker och ting – Men verser till avlidna ska passa till personen. Och så fick Hjärt & lungfonden, Hjärnfonden och Cancerfonden lite bidrag. Det ska också väljas så det blir rätt.

Hjärnfonden var lite svår. Jag fick leta innan jag hittade var jag tyckte det var bäst att ge bidrag till ALS-forskningen.

Och så har jag ordnat med vår Hantverksmarknad i augusti. Det är bara resten kvar nu.

Så nu börjar det vara dags att ta itu med texterna. Varför ska det vara så svårt, det är ju det som är det roliga.

Dagen till ära bjuder jag på en dikt om slåttermyren Vasikkavuoma av Hugo Rantatalo, den säger en hel del om vår bok:

Vasikkavuoma ligger här,

där den ligger

Nya människor vandrar över henne,

med nya ögon,

med andra intressen och annorlunda ideér,

men alltid

med kärlek till någon och till något.

En lika vacker kväll, i en avlägsen framtid,

kanske om hundra år,

här vid Vasikkavuoma,

berättas kanske legenden om oss som är här,

just nu

Fortsättning om maten

Alltså nu har jag på förmiddagen talat med min snart 92-åriga släkting. Hennes mormor bodde i Rudjärv i väglöst land. Om man gör historien kort – hennes man dog, han var inte så gammal och hon blev ensam med 12 barn. Visserligen hade de äldsta börjat flytta ut.

Ena sonen stannade hemma och gifte sig, de fick fem barn. Hustrun dog när barnen var små, så Mormor/farmor tog hand om dessa fem barn och, så hon fostrade sammanlagt 17. Jisses, jag som är ganska less efter fyra.

Men vad som var grejen, var att hon bar exempelvis mjölsäckar till hemmet i Rudjärv. Jag vet inte om det var från Kalixälven, förmodligen, för till Lomträsk och Allsjärv var det också väglöst.

Barnen sa naturligtvis ”inte ska du behöva bära mjölet”. Men gumman sa: ”Jag vilar ju på vägen jag går tom” (fast på överkalixmål).

Fattar ni människor hur billig mat ni har nu för tiden? På tal om mitt inlägg i förrgår.

Vad ska vi äta?

Vem ska fixa maten? Vad får den kosta, inte minst för miljön?

Jag tycker det är konstigt att man utan urskiljning kan progagera för ”vi ska äta mindre kött”. Det är inte köttet som är problemet, även om det kan vara problem med kött. Det finns så många nyanser.

Det borde vara mer självklart att vi äter mat från närområdet. I Norrbotten producerar vi älg-, ren- nöt-, gris och lammkött bland annat. Där kommer även mejeriprodukter in. Sen kan vi äta grönsaker och bär som odlas här; potatis, rotfrukter, bönor, allehanda bär med mera. Och rypsolja finnes för dem som inte kan eller vill äta mejeri. Basfödan ägg finns det numera en hel del av, och fisk likaså.

Om man sedan är vegan, vegetarian eller äter kött har mindre betydelse. Det skulle väl i princip gå att vara vegan och äta närproducerat i Norrbotten, även om det inte är lätt.

Hur har vi överlevt här uppe i norr, i detta karga klimat genom årtusenden? Jo, vi har överlevt av kött och fisk. Samt rotfrukter och spannmål – när det kom. Korn är väl det spannmål som gått bäst att odla här uppe.

Och på tal om korn och annan mat, det är inte så länge sedan det fanns ransonering av livsmedel. Andra världskriget förde med sig svårigheter med import, vilket gjorde att vi fick matbrist. Denna tid är inte så långt borta, vi medelålders hade våra föräldrar som var unga vuxna i beredskap och i ett samhälle som försökte anpassa sig. Min mamma administrerade ransoneringskuponger i Bränna, Överkalix – och farfar testade att odla vete i Grelsbyn.

Man ska komma ihåg att samhället på 1940-talet ändå var otroligt mycket mer självförsörjande än idag. I stort alla småbruk hade ett par tre kor som gav mat. Så sent som för ett par veckor sedan berättade en äldre släkting hur de med sina tre kor kunde byta bort sina ransoneringskuponger till dem som inte hade egen mjölk och eget smör. Vi glömmer så lätt.

Problem att få fram mat har kommit lite närmare idag, än för några år sedan. Vädret påverkar matproduktion lite varstans. Det var inte så länge sedan det var halvtomt i grönsakshyllan på affären för att det snöat i Sydeuropa en tidig vår. Det går snabbt om det inte lyckas med vädret och andra förutsättningar. Och i Sverige med så låg andel egen mat går det väldigt fort att vi blir i stort sett utan.

Det kommer nog inte längre att vara självklart att om apelsinerna är för dyra eller om det blivit missväxt i ett en del av världen, så kan man bara handla dem från en annan del.

Det är inte heller självklart att vi vare sig praktiskt eller etiskt ska kunna välja bland mat från hela världen hela tiden. Än går det bra. Därför att vi har ett bra klimat och bra odlingsförutsättningar i alltid någon del av världen någon period om året.

Ett problem är frakter, det är inte gratis att frakta mat från andra sidan jorden – det börjar kosta nu, även för miljön. Ett annan ingångsvinkel är att billig arbetskraft blir allt mer sällsynt. Det är så inom mången matproduktion, det åtgår mycket arbetskraft och det måste även finnas en företagare som tar en risk.

Om man ser till arbetskraft har det i Sverige varit brist på människor som producerar livsmedel i decennier, jag tänker exempelvis på bärplockarna. För varför plockar inte vi svenska bär och säljer till bärföretagen? Jo för att det är betydligt mindre svettig, myggigt eller kallt att tjäna mer pengar på en annan arbetsplats. Jag undrar hur länge utländska bärplockare kommer hit. Och jag har ingen siffra hur många som kommer från utlandet hit för att jobba inom jordbruk, men det kommer bland annat plockare av olika slag.

Maten på den internationella marknaden blir i framtiden sannolikt mer utsatt för konkurrens i och med att många länder får det bättre och bättre – som Sverige fått det de senaste hundra åren. Människor i utlandet får andra förutsättningar i och med att samhället urbaniserats, de ser möjligheterna att flytta till staden och få välbetalda och mindre fysiskt krävande jobb. De får alltså bra lön – och de konkurrerar därmed om maten med oss, de kommer att ha råd att betala för apelsinerna och avocadon. Så jag tror inte att det är långt borta att vi får börja betala betydligt mer för utrikes mat.

Är då vår svenska mat bättre än importerad mat? Ja den är många gånger godare bara av den orsaken att den är färsk. Den är även kontrollerad på ett helt annat sätt både när det gäller antibiotika och bekämpningsmedel. Sverige använder i stort sett minst antibiotika i världen, och de har länge varit förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte – vilket det faktiskt görs i andra länder. Så svensk djurvälfärd ligger på topp.

När det gäller bekämpningsmedel och antibiotika är det förstås kluvet, en del måste finnas om vi inte ska stå helt utan mat ibland. Däremot är det inte så många år sedan det kom larmrapporter om hur lantbruksarbetarna i Sydamerika dog av bekämpningsmedel på sojafälten. Det är ett exempel på att det kanske inte bara är att säga: ”Vi ska äta mindre kött”. Nej, vi kanske ska äta mindre soja från utlandet, både till svensk veganmat och svensk djurproduktion. Åtminstone soja som är producerad på ett mindre bra sätt.

Hur ska vi då kunna äta bättre mat, godare mat och mer hållbar mat ur klimatperspektiv?

Jag ser att svaret är närproducerat. Och då gäller det att stötta svenska matproduktion, vilket gemene man enklast gör genom att välja svenskt. Å andra sidan har vi brist på många matvaror i Sverige, den räcker helt enkelt inte till. Det ser jag inte minst på min egen försäljning av lammkött, fårkött och charkuterier.

Det som behövs är fler som producerar mat. Och på landsbygden där matproduktionen ligger är det många gånger brist på människor – även i Sverige beger sig många sedan hundra år till städerna för att tjäna pengar.

Men det finns många duktiga svenska bönder, som jobbar i ett allt mer effektivt jordbruk. Det man kämpar mot är matpriser kontra investeringar. Det är väldigt dyrt att driva jordbruk idag, även om maskiner är dyra så är det ett måste eftersom det arbetsmässigt inte fungerar att hacka för hand. Bränslepriser är en annan stor kostnad, det fördyrar maten när den ska vara lika för dem som nöjeskör och den som producerar mat – eller för den som nöjesåker till andra sidan jorden med flyg. Det borde vara skillnad i skatter på bränsle om den förbrukas i produktion, jobbresor och nöje. Alla hoppas vi på forskningen att det blir bättre för miljön när det gäller drivmedel.

Det som också är en förutsättning för matproduktion är företagande. Vi har kommit så långt från matproduktion i Sverige idag att det finns många som inte ser kopplingen mat – entreprenör. Många blir förvånade när man säger ”allt det som du stoppar i din mun kommer från en företagare”. Kan det vara sant, nä, och så ser man ur de börjar tänka. Jo det är så, vi har dåligt med kolchoser och statliga jordbruk i riket. Och för den delen även i utlandet.

För varje tugga vi tar, så finns det en företagare som tagit och tar en risk och som motstått frestelsen att flytta till stan för att jobba.

En annan sak som visar att vi kommit långt borta från det som är vår primära drivkraft av att inte svälta ihjäl, och det hörde man många gånger under sommartorkan 2018; ”det är besvärligt för bönderna”. Ja, det var det, och efterdyningarna kommer att hänga med i åratal. Men det var och är inte bara besvärligt för bönderna, det är besvärligt också för dig som äter. Oavsett om du är vegan eller allätare. För misslyckas odlingen svälter alla.

Så huruvida vi ska äta mindre kött är en väldigt liten fråga som jag ser det. Jag tycker att man ska äta lokalt med tanke på transporter, svensk livsmedelskontroll både när det gäller bekämpningsmedel och mediciner. Även när det gäller arbetstillfällen som i sin tur genererar skatter till kommuner, regioner och staten – och inte minst för att kvaliteten på maten många gånger är ett argument för svenskt/lokalt.

Jag tycker som sagt att det finns god orsak att äta det som är närmast. Sedan behöver man inte vara extremist, för det är sällan bra. Jag äter gott lokalproducerat kött, jag äter mycket lokala grönsaker av vilka jag odlar en hel del själv. Lammköttet producerar jag förstås också själv, och sedan köper jag nötkött, fläskkött och ren från lokala företagare. Plus att jag brukar få någon lite bit älgkött, vi jagar ju inte själva.

Vi odlar mycket av våra grönsaker själva, för att vi har mark och vi gillar god mat. Tid har vi inte speciellt mycket av däremot – vi är i stort sett aldrig lediga en hel dag, speciellt inte under sommarhalvåret. Det var igen dans på rosor denna heta sommar, att sköta köksträdgården mellan andra jobb. Inte minst var det merarbete just på grund av torkan – nya hagar skulle inhandlas och sättas upp och skogsbränderna avlöste varandra för mannen i huset. Däremellan försökte vi bärga skörden. Fördelen med värmen var att det blev mycket vaxbönor och brytbönor, vi hann få in mycket i frysen men inte allt.

Så ett tips, odla mer själva. Det blir så gott, och har man inte mark kan man hyra in sig i exempelvis kolonilotter. Många människor har tid och semester på sommaren, eller är åtminstone lediga ett par dagar i veckan och kanske jobbar max åtta timmar om dagen. Men det är klart, är man ledig då har man tid att resa, vilket är den sämsta komponenten för att lyckas med odling – man måste vara närvarande.

Ni som inte har egna djur, jagar eller har ett potatisland – köp av de lokala producenterna. Att ha lokalt kött och lokala grönsaker och bär är gott och bra för miljön. Eller ännu hellre, starta ett lantbruksföretag.

Vad jag själv borde bli bättre på är att dra upp mer fisk – eller ännu hellre köpa av dem som säljer lokalt eftersom tiden inte finns.

Förstår ni hur bra svensk mat är? Och fattar ni hur bra råvaror det finns här i Norrbotten. Här är vardagen många gånger som rena lyxkrogen med renstek, mandelpotatis, svamp och så lite hjortron och grädde till efterrätten.

Naturligtvis kan man köpa mat från utlandet, det kan ju vara bra som variation. Senast igår hade mannen köpt småtomater som vi gjorde mexikansk pico gallo av. Till detta marinerade och grillade vi lammhjärtan från egen gård. Men jag kan inte låta bli att fundera på, hur god hade inte salsan varit med egna tomater, och nu är det snart dags att beställa tomatfrön. Dock var koriandern från våra odlingar. Och vad jag måste ha från utlandet är exempelvis citron, lime, te och kaffe. Däremot kan man ju välja mer av lingon och färre avocado som tillbehör. Jag har mer och mer funderat på att öl är mer lokalproducerat än vin, så jag har svängt lite i den förbrukningen.

Min filosofi är att äta det som är gott och helst från närområdet, oavsett som det är grönsaker, kött eller fisk.  Hehe, jag tror jag räknar den nordnorska fisken till närområdet – och det är det ju om man jämför med fisk från Thailand.

Och det är klart att matproducenter i utlandet ska kunna tjäna sitt levebröd. För dem återstår att börja ta mer betalt av sina lokala konsumenter – och det kommer de  att göra.

Det blir så fel ibland, jag såg ett program där David Beckham besökte en by i ett fattig del av jordklotet. Han gjorde ett bra jobb med att visa världen hur olika förutsättningar vi har, även om han flög runt i flygplan. I en av byarna han var så odlade bönderna grönsaker som de sålde till oss i så kallade rika länder. Sen köpte de läsk och godis till barnen som fick dåliga tänder och ännu värre, näringsbrist. Så kan det gå.

Vi behöver nog bättre ta fasta på det etiska när det gäller matproduktion. Och förstå att mat kostar pengar, det är många gånger väldigt arbetsintensivt och så är lönerna sällan som inom konsultbranschen i staden. Gör ett litet test med odling får ni se. Eller så kan ni testa att omvandla örter, sälgbuskar och gräs från utmarker till gott högvärdigt protein och fett – utan att använda ett får.

Det är inte hållbart att importera vare sig massor av kött eller grönsaker från utlandet. Det ska fraktas lång väg. Det är inte speciellt sansat att tycka att kött är dåligt, men sen flyger man till andra sidan jordklotet varje år – eller så äter man utländska grönsaker och bönor. Det är faktiskt ingen sanning att kött är dåligt. Man måste någonstans räkna näring per krona, per utsläpp, per fördel för det lokala samhället.

Sen kan väl alla äta vad de vill. Jag äter det som är gott och hållbart. Mat som består av bra råvaror och är vällagad – den är god. Det är lite som de som säger att de inte tycker om julmat. Nä, det tror jag, med massor av köpesmat, till och med färdigkokt skinka. Då skulle inte jag heller tycka om julmat.

Julmaten kommer av det gamla självhushållarsamhället, man slaktade på hösten, och tillagade köttet, inälvor, rubbet. Man hade lagt in sommarhalvårets fisk, därav all salt fisk vi äter till julen. Och så äter vi grönkål, för den fryser inte. Inte brysselkålen heller.

Jag frågade en som växt upp på 1930-talet om vad de åt när de ätit upp höstslakten.

-Ja då åt vi fisk, sa hon.

Bra tips, ät det som finns i närheten – just nu.

Hälsningar Katarina Karlsson, fårfarmare och journalist.

Vippajobbarna

Här är några av oss som har Vippabacken i början av vårt cv. Många har alltså startat arbetslivet där, innan de blev akademiker, företagsledare och allt möjligt. Bara en professor dock. Hittills.

Hurra för Stefan och de andra som fortfarande förser massorna som färdas utefter E10:an med laxsmörgås och annat gott.

FB_IMG_1545905830165.jpg

 

Ja det är olika världar

Det är länge sedan jag tyckt något, eller egentligen gör jag det hela tiden, men försöker att inte bry mig om det som inte går att göra något åt. Men nu fick jag lite tid över också, här i gryningen.

En sak funderar jag över på morgon, kommunhuset ska nu stängas för besök igen. Eller det går naturligtvis att komma in där och besöka den kommunala servicen vi betalar för. Om man har avtalad tid, och så ska någon vidtalas att man är där och någon ska komma och hämta en vid dörren som låses upp. Ja i stort skapas det arbetstillfällen.

Jag förstår om det behövs restriktioner ibland, och att hot förekommer exempelvis på sociala. Där kan det vara befogat med låsning vilket det redan har varit i många år. Å andra sidan är det ju de som redan är inne som inte är helt igenom glada alla gånger.

Det här med oro, och ha ångest över saker som kan hända behöver jag ingen kurs i – jag vet allt. Jag är en som oroar mig. Med fyra barn som nu alla är vuxna är man orolig även om de är precis vuxna – och jag försöker intala mig att det är mer ordning på dem alla enskilt jämfört med mig.

Alltså mina barn jobbar och har jobbat: två stycken i kriminalvården, både på häkte där man aldrig vet vem man träffar och på en av landets hårdaste anstalter. Många år av livstidsdömda, hot, utryckningar i insatsstyrka och med intagna med riktigt svåra problem – de låstes inte in utan orsak. Det kommer någon gång då och då på (riks!)nyheterna om överfall. Och då ringer jag för att höra hur barnet har det. En av gångerna fick jag ett meddelande tillbaka av sambon till ett av barnen; Jag ser att du ringt och förstår om du är orolig – men jag har talat med K och han är ok. Ett av barnen som jobbade på anstalten vägde dessutom ungefär hälften av dem hen vårdade.

Andra barn har tillbringat sitt arbetsliv uppe på höga tak, på byggnadsställningar, i djupa brunnar, i tunnlar under vattendrag och i kloaksystem med stora råttor. Två av barnen färdas i jobbet runt riket på hårt trafikerade vägar, europavägen här i länet med snörök och tung trafik. De flyger i alla väder, de åker lastbil och de åker personbil i jobbet. Ett par av barnen har jobbat flera år i service på restaurang och bensinstation, och där vet man aldrig vem som kommer – annat än att det är kunder, de som man får sin lön av. På ett av ställena bar de konstant larm på sig på grund av historia med ett antal rån. Man ska ha säkerhet på arbetsplatser, en som är relevant för just den platsen. Men man får aldrig glömma de som genererar ens lön; de som är intagna i kriminalvård, kunder som handlar, kommunmedborgare, folk, företag och samhälle som vill ha saker byggda.

Ett av barnen jobbade ett halvår på kommunhuset i Överkalix. Eh, jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända. Puh, ett halvår där jag inte behövde oroa mig för en fjärdedel av ungarna under vardagarna. Det var två kilometer till jobbet och han satt på en plats där han har mycket med kommuninvånarna att göra. Alla var kanske inte glada över beslut. Eller så var de det. För det där barnet är osedvanligt trevligt och kan ta de flesta på ett bra sätt.

Det enda jag var lite orolig över för hans del, och på det jobbet, var att han skulle springa omkull någon i korridoren. Eller bli uttråkad av någon anledning. Men det dör man inte så fort av. Han slutade i alla fall efter sitt halvår.

Han var förbi och låg på vår kökssoffa i förra helgen. En av hans funderingar var:

– Fatta hur skönt det är att jobba i privat sektor!

Kanske, och det här är delvis min tolkning, för att man får springa fort, göra jobbet bra och få uppskattning. Och göra det som går fortast, kostar minst och kan skita i upphandlingar.