Vad är det för årstid?

Försiktigt positivt. Vi såg solen igår. Men idag är första frosten. Funderar på att bygga en halmtork, men det är mycket bärande av saker innan en sådan är klar. Men måste jag så måste jag.

Sen är det fåren, det skulle inte förvåna mig ett jävla dugg om jag inte får slakta nästa vecka heller. Fy fan om man kunde få ersättning för psykiskt lidande (jag har väl nog ångest), förstörd ull, förstörda skinn, saker som hunnit komplicerats, veterinär, medicin, foderkostnader, halmkostnader, arbetskostnader.

Och så hinner jag inte med mina roliga skrivjobb. Och kommande.

Fatta hur lätt det är att vara anställd och göra ett arbete, och så går man hem.

Men jag ska försöka att inte älta nu, nu har jag avreagerat mig. Jag klipper får, det är roligt, skulle återuppta det ikväll – var det planerat. Men då ser jag att jag hade glömt ett rätt viktigt möte. Jag måste nog gå på det istället.

Tackorna är ännu ute, med stödfoder. Väntar med att ta in dem och klippa till jag har bättre med plats i fårhuset och halm. Jag vill ju skicka ull till spinneriet, årets höjdpunkt när garnet kommer.

Slut på gnäll.

Jag har i alla fall bokfört ikapp – alltid lika roligt. Det går bättre än normalt.

Jag och finullskompisarna Annelie och Ann-Britt har anmält oss till Fårfesten i Kil i Mars. Hoppas vi kommer med! Och hoppas att det nya garnet kommit då. Annars är det slakteriets fel. Och vädrets…..

Nu ska jag ta itu med foderanalys, skicka in lite leverantörspapper. Och sortera lammullen klart. Man blir glad av att sortera lammull.

Den första frosten kom inatt, men tackorna mår bra där ute. Var och kollade till dem i morgondimman. Solen som kom igår var helt fantastisk, jag funderade hela förmiddagen på vad det där ljusa där ute var för något. Jag har aldrig varit med om så lång regnperiod. Aldrig trodde man att man skulle sätta hopp till orkanen Ophelia och få lite av vinden. Då vädret vände i måndags, var det först kraftig sydlig vind och regn, vid kl 14 vände vinden och blev kraftig nordlig. Sen blåste det ostlig. Så det var vågor åt alla håll när jag körde där i Rödupp. Massor av svanar flög dessutom norrut, de har nog hört rykten om att det är vår.

En något rolig grej är ju att vi sedan igår har internet för första gången sedan 31 maj, när kopparledningarna togs bort. Anton som är konsult åt allt och alla eftersom han kan allt, var och hjälpte till. Rättare sagt behövde han vara sätta en nätverkskabel i en lånerouter och till lådan på väggen, det hade vi kunnat göra själv eftersom det inte var några lösenord och sånt som vi inte har koll på.

Han tvingade mig att själv ringa Boxer och fråga varför fiber-teven inte funkade (han tycker väl att han inte ska vara mamma åt mig, det är ju faktiskt tvärtom). Det var lika lätt fel, vårt gamla kort var för gammalt, så de skickar ett nytt. Men det roliga är att när jag frågade varför inte nedladdningen är 100 Mbit, så säger de att de inte kopplat på internatet än. Haha, undrar vems internet vi har nu, det gör ju inget om det inte är supersnabbt, bara det funkar. Nu har jag internetbankat och bokfört hela morgonen och det har då varit mycket snabbare en den helt ok ”koppla till mobilens internet-lösning”. Så bara det fungerar, det är ju bättre att ha ett internet, var det nu kom ifrån, som är slöare än 100 Mbit än inget alls.

Haha, Anton håller koll på mig. Han fattar direkt att jag inget vill fatta om denna teknik. När jag skulle förklara för supporten att vi beställt 100……..eh…..100…..säger Anton blixtsnabbt.

– Mbit.

För han vet att jag är gammal och inget fattar, jag tänkte just säga 100……skottkärror…..100 halmbalar……100 dagar….grader….milliliter avmaskningsmedel……

 

Helgen…. 

…..var jobb, jobb, jobb.

Och nu kommer en extremt viktig jobbvecka. Det är mycket som inte hunnits med. Många val som beror på det ena eller det andra. Men jag vet var jag börjar, i Rödupp klockan sex på måndagsmorgon. 😊

Grönt än, tack och lov. 

Eländesvädret 2017

Tackorna har det i alla fall rätt bra, de är ännu ute – men stödfodras. Jag ska ta in kanske hälften i helgen, och börja klippa dem. För några får plats i fårhuset utan att det blir alltför trångt. Vi har nästa 60 djur inne nu.

Vi kan konstatera att 2017 var ett eländesår, kall sen vår, kall regnig sommar, dålig växt, blötaste hösten i mannaminne, slaktkö utav helvete, foder- och halmbrist, sen skinnleverans, sen skickande av ull till spinneriet.

Positivt, jag har blivit himla bra på att klippa sittande får, proffsig rent utav. Förflyttningarna går så himla bra nu. Jag har fått ihop ett par tröjor och småsaker av det egna mjuka fluffgarnet. Det går bra att sälja kött, garn och skinn. Hav tålamod ni som beställt lammkött, vi hoppas på vecka 43.

Sammanfattningsvis: ni som bestämt er att köpa kött på affären istället för att själva producera – ni är kloka. Det blir både billigare och skapar mer fritid utan djur. Samma gäller det kläderna och stickgarnerna. Bättre och billigare att köpa färdigt. Då har man dessutom mycket mer tid att sticka och väva – förutom att arbeta och tjäna pengar. Det är inte så dumt med sådana där jobb där man får lön för exakt de timmar man närvarar – och oavsett väder.

Det är en sådan här höst när tanken att ge upp infinner sig. Jag gör beräkningar i huvudet hur mycket garn jag skulle behöva avsätta för eget bruk så jag har resten av livet, om jag skulle bli låt säga 95 år.

Men men, än kämpar vi på, halmen som ligger ”på tork” ska få sig ytterligare stora regnmängder de tre närmaste dagarna. Från tisdag så hoppas vi, håll tummarna!

På tal om att få lön oavsett, i veckan har jag hört ett par exempel på sådana som får lön och så gör de inte sitt jobb. Hade jag haft tid hade jag åkt och tagit dem i öronen.

Nu ska jag åka med bilsläpet och hämta lite halm från backen, så jag klarar mig i helgen. Det har ju faktiskt inte regnat på ett helt dygn nu. Sen blir det att sortera och packa typ 30 kilo lammull. Jag har satt ett element i pannrummet så det ska vara torrt och varmt. För vi har inte haft tid att sätta igång panncentralen, men det har å andra sidan inte varit speciellt kallt ännu.

Det som stressar mig mest nu, förutom halmbrist är tiden jag tappar för mina andra jobb. Skrivjobben har ju hopat sig. Det är lite dumt, eftersom man inte kan vara riktigt på hugget att samla in nya. Men snart så.

 

Uppdaterat CV

Det blir skryt nu; jag har lärt mig att klippa får genom att ha dem sittande på ändan. Som proffsen alltså, nu kan jag sätta fårklippare i mitt brokiga CV.

Jag bestämde mig i helgen för att lära mig – och nu sitter det – och fåren också. Snabbare, smidigare, lugnare och bättre resultat.

40 lamm klippta, nu är det bara resten kvar. Jag tackar yogan för min fysik! 😀😀😀 🐑 🐑 🐑 🐑 🐑 🐑 🐑 🐑 🐑

Höstfeeling

Och jag menar att det är en bra feeling. Dock så dröjer slakten, mina 70-80 lamm verkar inte vara prioriterade på slakteriet – det enda i Norrbotten att välja på när det gäller får. Preliminärt vecka 40 och vecka 43 för er som väntar. För mig innebär det extrajobb och extrakostnader. 

Men hösten gillar jag, även om jag gärna lagt min tid på att göra andra saker än att köra hö och hålla på att sköta lamm som skulle varit borta nu. 

Jag var just till ladan och hämtade ett lass hö, och så hörde jag storlommen i Jakobviken. Mysigt, hösten för med sig ro och vila.

Annars har jag jobbat en hel del på färjorna på sistone. Roligt, och lyxigt med ett jobb där man faktiskt får betalt för exakt de timmar man jobbar. Och man har arbetskamrater, får kläder med mera. Sånt har man inget av på Jakobgården. 😊 

Men snart har jag i alla fall en dräng (pensionär) som staten betalar. Lyxigt. Tror dock inte att fåren är hans huvudsakliga intresseområde. 

Väntan och arbete

Det går framåt, med arbete, förädling av garn, ja det mesta utom slaktbilens ankomst. 

De har visst personalbrist på slakteriet och lång kö. Så vi får extrajobb med installning och utfodring av djur. I och med det, extrakostnader också.

Kolla in tröjan jag stickat, på drygt tre veckor. Den var ett led i min rehabiliteringen efter Hantverksveckan 😁 Mönstret heter Afmaeli och finns på Järbos hemsida. Där finns även en superkul afmaeli-knitalong. 

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.