Det blev bra

Det blev en så intressant och trevlig helg som jag hoppats på. Vifast Björklund var en inspiratör till många, mig också. Det är många som har berättat om honom under dessa dagar, olika men ändå liknade saker. Det som alla är överens om är hur han såg, gjorde intryck på och uppmuntrade de han kom i kontakt med. Och många imponerades av kunskapen som han besatt, vetgirigheten och han genuina vilja och dela med sig likväl av det han lärt sig som av glödkaka och te.

Av oss som var barn och ungdomar när han var igång med sitt hantverk, dansen och sin musik är alla överens – vi blev upplyfta av att han trodde på oss.

Hur bra han kunde ta barn och gamla fick vi lyssna till idag på gamla inspelningar. Hans besök i en klass, jag tror det var på Gyljen, var som en dröm. Han och de två kompisarna från Norrlåtar, Hasse Sandin och Mikael Segerström som då var ungdomar, i det närmaste trollband barnen.

Jag funderar nu på om jag ska lära mig blockflöjten ordentligt, i brist på spilopipa 😊

Annars har jag hunnit jobba lite i helgen, under de få timmar jag inte varit med Vifastgänget. Nya datorn igångsatt (men det tog ett par dagar av små stunder), fåren utfodrade, korv och lammkött sålt.

Vifastdagarna

Välkomna på Vifastdagarna i helgen. Vi börjar imorgon på kvällen. Det är ett inträde, 150 kr, då kan man besöka hur många programpunkter man vill under helgen.

På Vippabacken på lördagskväll är det såklart inte inträde utan vanlig matservering och god köttsoppa. Och det blir ovanligt trevligt, de som kommer spelar och berättar mer improviserat. Vi som inte ens kan spela spilopipa lyssnar, äter och umgås. 😊

Välkomna! /Katarina och Överkalix kulturförening Kontakt även Anders Drugge, han kan spela 😊 nummer, klicka på annonsen, längst ner!

Sevärt

Programmet jag nämnde i förra inlägget handlade inte bara om Robert Capa, utan om ett gäng med berömda fotografer i K-Specials; Magnumfotograferna och filmens värld. Jag måste definitivt se om det när jag kan ha ögonen helt och hållet på rutan, det var verkligen underbara bilder och berättelser.

Kolla länken här. 

Här kommer programbeskrivningen från SVT:

”Med hjälp av ikoniska bilder berättar den här dokumentären om det intima och fascinerande mötet mellan fotojournalisterna i agenturen Magnum Photos och filmvärlden. En konfrontation mellan två till synes motsatta världar: fiktion och verklighet. Under 70 år korsades deras vägar. En fotograf-familj, bland dem de största namnen inom foto, och en grupp skådespelare och filmskapare som var med och skrev filmhistoria, från John Huston till Marilyn Monroe till Orson Welles, Kate Winslet och Sean Penn.”

Lånad bild, synd den inte var min 🙂

Capa, skinn och text 

Jag skär ut delar till lammskinnshandskar, ser en dokumentär om Robert Capa, beställer arbetskläder, ser över bokprojektet och har ångest över kulturföreningen/Hantverksveckan.

De här riktiga fotograferna, jag älskar dem. Ingrid Bergman älskade Capa, det visste jag inte. 

Jag hade nog kunnat vara en dokumentärfotograf i världen. Men det är inte så dumt att berätta historien om Norrbotten heller. Det kan vara lite svårare bara, att se det vanliga och samtiden.

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

Lite helg

Vi tog lite semester på nationaldagens eftermiddag. Jag besökte två före detta prästgårdar i Norrbottens inland. En gammal kurskamrat med sambo bor i ett fantastiskt hus. Berättade för honom att Torgny Lindgren sagt att man ska försöka få tag i en gammal prästgård, själv bodde han i en. Viktiga saker, litteraturvetare som vi är. 

Sen blev det vinprovning på Tjers gästgiveri. 

Nya produkter

Det har varit en del skinnsömnad de senaste dagarna, passar bra när man är småförkyld. Fåren har jag överlåtit till mannen. Och att skriva fodrar ett annat fokus, pigg hjärna fodras. Och Hantverksveckan framskrider, den har jag orkar med.

Detta är den senaste kreationen, en handsydd handske från våra skinn. Jag älskar de bruna nalleskinnen, nä lammskinn är det. Jag har gjort ett mönster med inspiration från Norrbottens inland. Det är ursprungligen ett hängsmycke, hittat på den samiska offerplatsen vid Unna saiva från vikingatiden. Jag har varit kär i den fågeln i flera år, nu fick den äntligen sin plats. PS handskarna kostar 900:-

Alla våra produkter finns här på vår facebooksida.

16114910_10154931110569481_7257272141557465635_n