Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Det blev bra

Det blev en så intressant och trevlig helg som jag hoppats på. Vifast Björklund var en inspiratör till många, mig också. Det är många som har berättat om honom under dessa dagar, olika men ändå liknade saker. Det som alla är överens om är hur han såg, gjorde intryck på och uppmuntrade de han kom i kontakt med. Och många imponerades av kunskapen som han besatt, vetgirigheten och han genuina vilja och dela med sig likväl av det han lärt sig som av glödkaka och te.

Av oss som var barn och ungdomar när han var igång med sitt hantverk, dansen och sin musik är alla överens – vi blev upplyfta av att han trodde på oss.

Hur bra han kunde ta barn och gamla fick vi lyssna till idag på gamla inspelningar. Hans besök i en klass, jag tror det var på Gyljen, var som en dröm. Han och de två kompisarna från Norrlåtar, Hasse Sandin och Mikael Segerström som då var ungdomar, i det närmaste trollband barnen.

Jag funderar nu på om jag ska lära mig blockflöjten ordentligt, i brist på spilopipa 😊

Annars har jag hunnit jobba lite i helgen, under de få timmar jag inte varit med Vifastgänget. Nya datorn igångsatt (men det tog ett par dagar av små stunder), fåren utfodrade, korv och lammkött sålt.

Vifastdagarna

Välkomna på Vifastdagarna i helgen. Vi börjar imorgon på kvällen. Det är ett inträde, 150 kr, då kan man besöka hur många programpunkter man vill under helgen.

På Vippabacken på lördagskväll är det såklart inte inträde utan vanlig matservering och god köttsoppa. Och det blir ovanligt trevligt, de som kommer spelar och berättar mer improviserat. Vi som inte ens kan spela spilopipa lyssnar, äter och umgås. 😊

Välkomna! /Katarina och Överkalix kulturförening Kontakt även Anders Drugge, han kan spela 😊 nummer, klicka på annonsen, längst ner!

Sevärt

Programmet jag nämnde i förra inlägget handlade inte bara om Robert Capa, utan om ett gäng med berömda fotografer i K-Specials; Magnumfotograferna och filmens värld. Jag måste definitivt se om det när jag kan ha ögonen helt och hållet på rutan, det var verkligen underbara bilder och berättelser.

Kolla länken här. 

Här kommer programbeskrivningen från SVT:

”Med hjälp av ikoniska bilder berättar den här dokumentären om det intima och fascinerande mötet mellan fotojournalisterna i agenturen Magnum Photos och filmvärlden. En konfrontation mellan två till synes motsatta världar: fiktion och verklighet. Under 70 år korsades deras vägar. En fotograf-familj, bland dem de största namnen inom foto, och en grupp skådespelare och filmskapare som var med och skrev filmhistoria, från John Huston till Marilyn Monroe till Orson Welles, Kate Winslet och Sean Penn.”

Lånad bild, synd den inte var min 🙂

Capa, skinn och text 

Jag skär ut delar till lammskinnshandskar, ser en dokumentär om Robert Capa, beställer arbetskläder, ser över bokprojektet och har ångest över kulturföreningen/Hantverksveckan.

De här riktiga fotograferna, jag älskar dem. Ingrid Bergman älskade Capa, det visste jag inte. 

Jag hade nog kunnat vara en dokumentärfotograf i världen. Men det är inte så dumt att berätta historien om Norrbotten heller. Det kan vara lite svårare bara, att se det vanliga och samtiden.

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

Lite helg

Vi tog lite semester på nationaldagens eftermiddag. Jag besökte två före detta prästgårdar i Norrbottens inland. En gammal kurskamrat med sambo bor i ett fantastiskt hus. Berättade för honom att Torgny Lindgren sagt att man ska försöka få tag i en gammal prästgård, själv bodde han i en. Viktiga saker, litteraturvetare som vi är. 

Sen blev det vinprovning på Tjers gästgiveri.