Äntligen – Vasikkavuoma

Så är den äntligen klar, boken om Vasikkavuoma, Europas största slåttermyr. Den är nyligen kommen från tryckeriet. Texter av mig, Katarina Karlsson och foto av Gunnar Svedenbäck. Vi börjar med att sälja den på Pajala marknad i helgen. Kort info:

”Vasikkavuoma är en slåttermyr vid polcirkeln i Pajala kommun. Den var i forna tider mycket viktig för självhushållet. Här togs en stor del av djurens foder, grunden för familjernas överlevnad.

Människorna vid myren berättar här om historia och nutid. Vasikkavuoma har tjänat folket i byarna runt omkring i hundratals år. Man anar en tacksamhet till myren. Så ock en vilja av folket att återupprätta myren, liksom en stolthet över den egna kulturhistorien.

Vi får även en inblick i våtmarkens unika flora, årstidernas växlingar och en tro på framtiden”.

Ett jävla solsken

Det är titeln på biografin om den första kvinnliga stjärnjournalisten Ester Blenda Nordström (1891-1948), som jag äntligen tagit mig för att läsa. Författaren är Fatima Bremmer och hon fick för denna bok Augustpriset 2017.

Ester Blenda är bekant sedan jag läste på Tio reportage som förändrade världen under journalistutbildningen på 1990-talet. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket om henne, och många tåg har gått sedan dess. Å andra sidan har det inte funnits en komplett biografi om Nordström förrän nu.

Jag vad säger man, vilken kvinna Ester Blenda var. Typ den första undersökande journalisten i Sverige, nästan den första kvinnliga journalisten, en äventyrare utan dess like. Vad sägs om att ta jobb som piga och skriva om arbetet, göra reportageresor till Lappland, USA och Sibirien. Det var strapatser som skulle vara nog med dagens bekväma sätt att resa. Vem av dagens journalister ids tjuvåka under en tågvagn? Här i Norrbotten tog hon jobb som lärare åt samebarn på nomadskola, var tjenis med Hjalmar Lundbom och även prins Eugen när han var i Kiruna. Så även Anders Zorn, Evert Taube och många andra av dåtidens kändisar.

Hon hade ett driv som ingen annan, hon körde bil och motorcykel när de flesta inte ens sett ett fordon, hon rökte pipa och drack (tyvärr mycket) sprit, hon var ett socialt geni innan allt brast – ett ”jävla solsken” som både hon själv och släktingarna kallade henne.

Hon kämpade, hon frös, hon slet, hon vilade upp sig, hon var tvungen att hålla kärleken hemlig. Med mera. Läs boken, om en på många sätt verklig föregångare för oss kvinnor. Mycket bra skrivet av Fatima Bremmer.

Paris

Notre-Dame var mitt besöksmål nummer ett i Paris. På något sätt är det den första bilden som gör att jag mest kommer ihåg den där wow-känslan när hon dök upp vid vår vandring. Åh vad jag tyckte om Paris, den där första och enda gången hittills jag varit där.

Vi kom dit bara två veckor efter terrordåden 2015. Så Place de la republique var också en plats att besöka. Jag kan aldrig glömma den kompakta tystnaden vid monumentet där folk lade blommor och satte upp bilder. Massor av folk och helt tyst i en stor stad. Väldigt vackert. Det finns bilder här längre ner i flödet.

Varför jag fick en så positiv bild av Paris och parisarna var kanske att de ännu var skakade, och kände en sammanhållning. De var nog glada att turister ändå ville komma till staden. Exempelvis kommer jag med värme ihåg lastbilschauffören som höll på att dra en pallbjörn av bakgavellyften, på gatan där vi gick förbi. – Pardon, sa han. Alltså han ursäktade sig att han var i vägen, fast det ju var självklart att det var vi som var lediga som kunde ta några steg åt sidan.