Lite helg

Vi tog lite semester på nationaldagens eftermiddag. Jag besökte två före detta prästgårdar i Norrbottens inland. En gammal kurskamrat med sambo bor i ett fantastiskt hus. Berättade för honom att Torgny Lindgren sagt att man ska försöka få tag i en gammal prästgård, själv bodde han i en. Viktiga saker, litteraturvetare som vi är. 

Sen blev det vinprovning på Tjers gästgiveri. 

Lenins drängar pysslade också

Riktigt bra av Anders Alm – om manipulering av bilder. Läs här:

Bilden ljuger visst.

Totalitära stater förr och rasister nu har använt och använder bilden för att befästa sin verklighet. Befriande med seriösa krönikor i tidningen, och att de fortfarande har en del utbildat folk som frilansar (som min gamle fotolärare på journalistlinjen, Anders)

Jag funderar varje månad varför jag betalar för Norrbottens kuriren, jag tycker att både kvalitén och omfånget i tidningen minskar, liksom NSD gör. Samtidigt som jag tar mig mindre och mindre tid att läsa den. Det blir en ond cirkel. Jag har alltid trott att jag var den sista som ens skulle tänka tanken att inte kasta mig över tidningen direkt på morgon. Men nu ligger ofta hela veckans tidningar oöppnade.

Men idag blev det en sån här dag när det var värt att läsa gårdagstidningen. Hehe…..Who want yesterdays paper….

Långfrukost idag på lördag, en paus och till och med tidningen – även om jag fick gårdagens på min lott. Vi har redan varit ut till fåren, fodrat, halmat, vattnat och avlivat ett lamm. Resten av dagen blir det fårklippning, så länge det går med med befintliga skär – de nya var restnoterade, och så ska jag in i bikupan när vackervädret äntligen har kommit.

Får vi för lite att göra finns ett antal kubik med ved att klyva.

Omanipulerat, som den här bilden.

Renskötsel i Överkalix

Jag hade planer att följa med Ingegerd i hennes jobb i renskötseln redan i höst, ja egentligen hade jag velat vara med redan i somras.

Men nu, vårdagjämningen har inträtt och äntligen kom jag iväg. Vi hade en slags tvåpersonerskonferens om landsbygdsutveckling och matproduktion. Kul var det. Mycket ren och får hann vi prata på 12-milaresan.

Det var mycket att köra bil i glest befolkade trakter, ändå träffade vi på renägande bybor som var ut och såg till renarna. Och vi såg ett gäng turister i Ängeså. Jag är en som verkligen gillar att åka bil efter skogsvägar.

Jag är så fascinerad av byarna där uppe i den norra delen av kommunen. Min dröm är att bo i Ängeså, röja upp hela byn och sätta dit 500 får på bete.

Det här med renskötsel är på ett sätt lik annan djurskötsel, det är noggrant, man är tvungen att ta till sig nya rön och förändra saker – som till exempel på grund av klimatförändringar, man kämpar mycket ensam – inte minst mot yttre hot som rovdjuren, det är fysiskt tungt, det är långa dagar, det är kallt, det är varmt, det är ute.

Men samtidigt så är det en frihet, man får vara ute och det är fina levande djur man jobbar med. Man ser förändringar konkret, mycket till det bättre men även tvärtom.

Resan klingade av historien som boken om Ängeså bygger på. Jag fick se platserna jag inte sett tidigare. Vi besökte kojan i Diirijärvi där Ingegerds farfars far Josef Rokka föddes. Den används nu till förråd. Man kan bara tänka sig vilket jobb de haft med att hålla stugan varm – å andra sidan levde de även i kåtor vid samma tid. Det är den lilla byggnaden som Ingegerd och hunden Vinna kommer ut ifrån.

Ingegerd är en sådan där som går in för det jobb hon har, och så blir hon bra på det. Kolla bara där hon backat in släpet – och fort gick det.

Alltid vill jag mer….

……än jag hinner med.

Båda ansökningarna till Kolarcticprojektet är inskickade, förstå hur skönt det är. Såklart kan man inte jobba med sådant här ideellt, tiden räcker inte till. Jag har skött ordinarie jobb samtidigt. Men vem skulle annars göra det, hade inte jag börjat, hade det inte blivit något alls. Vi partners här i Norrbotten slet till oss någon timma då  och då, väldigt många för min del. Så visst behöver vi projektmedel, vi behöver hjälp att göra både samarbeten och evenemang ännu bättre. Några stora myndigheter driver inget sådant här. Fast egentligen är det i samhällets intresse att göra regionen attraktiv och få fler entreprenörer.

Och det föll sig att just vi partners här i Norrbotten är väldigt fokuserade på entreprenörskap, vi driver redan flera kreativa företag. Det är väl därför vi vill så att projektet ska bli av.

Det är bara att hålla tummarna nu, projektet Creative Craft Coworkers är så osannolikt bra och intressant, det handlar om hantverk, kulturarv, entreprenörskap, attraktivitet och samarbeten i Barentsområdet och i Norrbotten.

På regionen är de hjälpsamma, det verkar vara vana att kreativa och praktiska kulturarbetare inte är de bästa administratörerna.

Så nu är det bara att ta itu med eftersatt eget arbete. På morgon beställde jag öronmärken, försent, men det kanske går vägen.

Jag började eran efter projektansökningen med att se på något barn, ha lite förståelse för min man, hälsa på svärmor och lyssna på hennes historier om när hon som nygift flyttade in i gammelhuset för drygt 70 år sedan.

Haha, en av sönerna ringde förra veckan.

– Vad vill du, sa  jag stressat…..

– Jag tänkte bara fråga hur resan varit, sa han.

Jag erkände idag att de varit lämnade åt sitt öde. Fast å andra sidan gör det inget, det klarar sig överlag bättre än mig. Och dottern som läser juridik upplyser mig, på grund mina skojsamma hot, att det inte går att göra någon arvlös i Sverige.

– Fast nog vet jag det, nog ska ni få dela fyra stycken på en femtilapp, sa jag.

Fick förresten en fråga idag om ett hedervärt uppdrag av rikskaraktär, men jag tackade nej. Hur roligt det än hade varit så är mer ideellt jobb det sista jag behöver just nu.

Jag siktar på mer arbete och mer inkomster.

Men nu ska jag vara ledig, det är fredagkväll. Men först ska vi köra in ved, fodra och kraftfodra fåren, ta bort blötsnö från silon. Och så lite mat på det.

Snart börjar lamningen, och då är nästa steg på fåråret att längta till sommaren. Här är fjolårets lamm på bete. Årets öronmärken blir lika fast vita. De mörkare är hopplöst svåra att läsa. Helst skulle jag vilja ha de större märkena som man kan läsa lite på håll – men de är tyvärr för stora i början – på finullsfårets tunna lammöron.

Stress

Usch vilken stress med denna ansökan till storprojekt som ska vara klar tills imorgon. Jag har i alla fall lärt mig att jag inte ska göra sånt här ideellt. Det tar tid, obetalt, företaget blir än mer lidande – det var ju inte någon brist på ideellt jobb innan heller.

Just nu väntar jag på att en sida på Tillväxtverket ska ladda. Men det är komplicerat, jag loggar in med mitt BankID och gör en ansökan till en ideell förening, och dessutom en annan förening. Det verkar som jag borde ta datorn och åka till Korpis.

Så nu väntar jag, på sidan och på några svar. Är så stressad att jag inte kommer mig för att göra något lönearbete.

Det är konstigt med detta ideella arbete, ju mer man gör ju mer förväntas man göra. Vanligt folk, anställda, håller ta mig fan på att gnälla ihjäl sig om de måste ta tjänstledigt utan lön EN dag, eller om de är sjuka och får EN karensdag.

När man har eget företag, dvs inga fasta arbetstider, är det som om man aldrig jobbar i folks ögon. Inte fast man sliter i fårhuset eller så, nä jag är ju ledig, för jag är hemma. Konstigt.

Hm, den här sidan på Tillväxtverket håller ännu på ladda, det gick ju bra när jag försökte en gång. Men inte något mer tydligen.

Jag hann mycket igår medan jag väntade under ansökan – bokförde, körde traktor, halmade, fodrade djuren, ringde, mailade, ringde, planerade vår marknad och Hantverksveckan, beställde stickor, kontaktade litteraturresurscentrum. Så nog hann jag lite arbete också. Men för lite.

Nu har jag väntat nog. ”Ett fel uppstod”. Jag får väl ta det sen.

Jag gillar inte att vara ute i sista minuten. Inte nog med att det här tar tid från mitt arbete, jag tycker inte att jag göra ett bra arbete heller. Jo, på ett sätt. Men just det här att jag inte har tid. Jag satt och läste mail igår om projektet som jag skulle ha läst tidigare. Och jag ska säga att jag har då verkligen inte satt mig in i allt. Men jag har gjort det haft tid med, och lite till.

Men när jag nu läst lite aktivitetsplan jag fått från Norge med mera, tycker jag ännu mer att det här är ett toppenprojekt. Verkligen.

Hela jag ligger rätt i tiden. Jag vinner som ideellt arbetande med Hantverksveckan, kulturarbetare samt fårföretagare om det här projektet går igenom.

Samarbeten mellan länder är rätt väg att gå, inom länet också. Speciellt i dessa oroliga tider.

 

 

Fårfesten i Kil

Det har varit en väldigt lyckad och trevlig långhelg på Fårfesten i Kil. Jag reste med två andra företagare Ann-Britt Eklund och Anneli Hansson. En som färgar och säljer garn av garn och en som föder upp finullsfår och är på gång att förädla ullen mer än tidigare. Och så jag som gör både och – har får och säljer garn.

Jag återkommer med mer om Fårfesten senare, det har väckt många tankar. Som om jag inte hade nog tankar tidigare.

Men vi konstaterade i alla fall, att bland 150 utställare så är finullsgarnet unikt. Det var knappt någon annan som sålde det, annat än mitt som vi hade i Föreningen Svenska Finullsfårs monter. Det är ju synd, såklart, men vi ser ju potentialen för vår vidare försäljning. Och för rasen. Bästa helsvenska garnet, tillsammans med Jämtlandsfårets.

Det var också mycket trevligt att träffa de andra i Finullsföreningen, de flesta bor ju en bit bort, så tack Tina, Anna och ni andra. Jo det är kvinnor som har får, hehe.

Och så fick jag ju lite baggspaning, för inköp till hösten.

Vi träffade många fler likasinnade, som Karin som kom ensam från Skåne plus många andra. Inte minst branschfolket är det jättetrevligt att träffa.

Jag ska nu bland annat arbete, färga lite…….GARN….till nästa helgs evenemang; Vantfestivalen till Lovikkavantens minne – på lördag i Junosuando.

Här kommer några av bilderna. De säger väl mer än tre tusen ord. Jag inser nu att det finns en lång berättelse om varje bild. 🙂

Kulturellt

Vi hade en lyckad tillställning med vår Vinterstickning på Tjers Gästgiveri i helgen, efter start med lunch på Brännvalls café satt vi och umgicks med sticksömmen i två dagar. Det vill vi göra om. Kollegan Ann-Britt har en blogpost här.

Jag har börjat på en ”uppifrån-och-ner-kofta” med mönster av Tant Kofta, i brunt och grönt, mitt eget garn och egenfärgat. Jag älskar att sticka av mitt garn! Det är så mjuk och gosigt. Och stickning ska visst sänka blodtrycket – det behövs.

Annars har veckan bestått av projektansökningar – inget kul med så mycket ideellt jobb. Så nu måste jag ta itu med den egna bokföringen och momsredovisningen. Men jag hoppas att projekten blir bra i slutändan, både för mig och kommunen.

I kulturens tecken gick också ett möte med Region Norrbotten häromdagen, det verkar positivt med kulturen i länet. Många ser också nyttan med länets attraktivitet, kultur och entreprenörskap. Så hela jag verkar ligga rätt i tiden.

Veckan har också präglats av sjukdom, 6:e veckan med virus i kroppen. Direkt jag anstränger mig blir jag sjuk igen – helt orkeslös. Jag var ”frisk” här en morgon, och tog itu med bygget av fodersilo. När jag hade släpat fram byggskivorna var jag alldeles matt och satt en stund på skottkärran. Foderbilen kom igår, och då var allt klart – innan dess hade mannen finjusterat, han satte extra regelvirke efter mina och sonens anvisningar. Den senare är förresten hemma efter att ha sågat fingrarna i byggsåg på jobbet. Puh, det hade kunnat gå illa.

Själv har jag har varit och tagit CRP på Hälsocentralen, som den nu heter (det är åratal sen jag varit dit). Men det visade ingen förhöjning, inget högt socker heller och ok med blodvärde. Lite förhöjt undertryck var det enda som inte var helt normalt. Så förmodligen är det ett virus/bara inbillning/något psykiskt. Fast jag är ju stressad som satan över att inte orka jobba fullt ut, när jag har så mycket ogjort, så det kanske är därför blodtrycket var lite konstigt.

Annars när man har mycket att göra brukar jag skynda mig och springa fortare, men jag blir som ställd när inte den taktiken fungerar. Nu är det mer att prioritera. Och tyvärr så är det för mycket ideellt och för lite lön. Som vanligt.

Men nu kanske jag blir frisk. Det har jag trott ett par gånger i veckan i sex veckor, i och för sig. På morgon har jag förutom att fodra fåren, kört stora halmlass in på ströbädden. Och jag sitter upprätt än.

Nu ska jag ta itu med den eftersatta bokföringen och momsredovisning på det.

Jäkla vad proffsig jag känner mig med foderbil som kommer och en egen, dock hemmagjord silo. Och vad trevliga de är på Lantmännen, han som jobbar där med beställningarna är så positiv. När jag oroade mig över hållfastheten på tilltänkt silo, sa han:

– Men största tyngden är ju neråt.

Jo det förstås.

Och han som körde bilen var också så glad. Jag gillar positivt folk, speciellt när man har dåligt med egen ork.

Silon har för övrigt hållit över natten. Och tackorna blev som tokiga igår när jag och gåben hade damm av kraftfodret på overallerna. 😀

Trevlig fredag människor!