Paris

Notre-Dame var mitt besöksmål nummer ett i Paris. På något sätt är det den första bilden som gör att jag mest kommer ihåg den där wow-känslan när hon dök upp vid vår vandring. Åh vad jag tyckte om Paris, den där första och enda gången hittills jag varit där.

Vi kom dit bara två veckor efter terrordåden 2015. Så Place de la republique var också en plats att besöka. Jag kan aldrig glömma den kompakta tystnaden vid monumentet där folk lade blommor och satte upp bilder. Massor av folk och helt tyst i en stor stad. Väldigt vackert. Det finns bilder här längre ner i flödet.

Varför jag fick en så positiv bild av Paris och parisarna var kanske att de ännu var skakade, och kände en sammanhållning. De var nog glada att turister ändå ville komma till staden. Exempelvis kommer jag med värme ihåg lastbilschauffören som höll på att dra en pallbjörn av bakgavellyften, på gatan där vi gick förbi. – Pardon, sa han. Alltså han ursäktade sig att han var i vägen, fast det ju var självklart att det var vi som var lediga som kunde ta några steg åt sidan.

Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Det blev bra

Det blev en så intressant och trevlig helg som jag hoppats på. Vifast Björklund var en inspiratör till många, mig också. Det är många som har berättat om honom under dessa dagar, olika men ändå liknade saker. Det som alla är överens om är hur han såg, gjorde intryck på och uppmuntrade de han kom i kontakt med. Och många imponerades av kunskapen som han besatt, vetgirigheten och han genuina vilja och dela med sig likväl av det han lärt sig som av glödkaka och te.

Av oss som var barn och ungdomar när han var igång med sitt hantverk, dansen och sin musik är alla överens – vi blev upplyfta av att han trodde på oss.

Hur bra han kunde ta barn och gamla fick vi lyssna till idag på gamla inspelningar. Hans besök i en klass, jag tror det var på Gyljen, var som en dröm. Han och de två kompisarna från Norrlåtar, Hasse Sandin och Mikael Segerström som då var ungdomar, i det närmaste trollband barnen.

Jag funderar nu på om jag ska lära mig blockflöjten ordentligt, i brist på spilopipa 😊

Annars har jag hunnit jobba lite i helgen, under de få timmar jag inte varit med Vifastgänget. Nya datorn igångsatt (men det tog ett par dagar av små stunder), fåren utfodrade, korv och lammkött sålt.