Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

En bra sommar 

Men tiden räcker inte för uppdateringar här, men min Instagram är ju här på bloggen. Och Jakobgårdens Facebook uppdateras mer än här.

Det har varit en bra blandning med får, jobb åt Färjerederiet, försäljning av fårprodukter, många trevliga turister i vår stuga, skrivjobb. Och så var vi på en fyradagars semester hos trevliga familjen Björnås i Kastneshamn, Norge – kolla på fler bilder på Instagram i menyn till vänster.

Vi kombinerade en tur med flottfärd för familjen med hämtning av bagglamm igår. Tre på natten var lammen iland vid Jakobbäcken. Det blir parasitprover och sortering av byns bagglamm idag.

Lite helg

Vi tog lite semester på nationaldagens eftermiddag. Jag besökte två före detta prästgårdar i Norrbottens inland. En gammal kurskamrat med sambo bor i ett fantastiskt hus. Berättade för honom att Torgny Lindgren sagt att man ska försöka få tag i en gammal prästgård, själv bodde han i en. Viktiga saker, litteraturvetare som vi är. 

Sen blev det vinprovning på Tjers gästgiveri. 

Lenins drängar pysslade också

Riktigt bra av Anders Alm – om manipulering av bilder. Läs här:

Bilden ljuger visst.

Totalitära stater förr och rasister nu har använt och använder bilden för att befästa sin verklighet. Befriande med seriösa krönikor i tidningen, och att de fortfarande har en del utbildat folk som frilansar (som min gamle fotolärare på journalistlinjen, Anders)

Jag funderar varje månad varför jag betalar för Norrbottens kuriren, jag tycker att både kvalitén och omfånget i tidningen minskar, liksom NSD gör. Samtidigt som jag tar mig mindre och mindre tid att läsa den. Det blir en ond cirkel. Jag har alltid trott att jag var den sista som ens skulle tänka tanken att inte kasta mig över tidningen direkt på morgon. Men nu ligger ofta hela veckans tidningar oöppnade.

Men idag blev det en sån här dag när det var värt att läsa gårdagstidningen. Hehe…..Who want yesterdays paper….

Långfrukost idag på lördag, en paus och till och med tidningen – även om jag fick gårdagens på min lott. Vi har redan varit ut till fåren, fodrat, halmat, vattnat och avlivat ett lamm. Resten av dagen blir det fårklippning, så länge det går med med befintliga skär – de nya var restnoterade, och så ska jag in i bikupan när vackervädret äntligen har kommit.

Får vi för lite att göra finns ett antal kubik med ved att klyva.

Omanipulerat, som den här bilden.

Renskötsel i Överkalix

Jag hade planer att följa med Ingegerd i hennes jobb i renskötseln redan i höst, ja egentligen hade jag velat vara med redan i somras.

Men nu, vårdagjämningen har inträtt och äntligen kom jag iväg. Vi hade en slags tvåpersonerskonferens om landsbygdsutveckling och matproduktion. Kul var det. Mycket ren och får hann vi prata på 12-milaresan.

Det var mycket att köra bil i glest befolkade trakter, ändå träffade vi på renägande bybor som var ut och såg till renarna. Och vi såg ett gäng turister i Ängeså. Jag är en som verkligen gillar att åka bil efter skogsvägar.

Jag är så fascinerad av byarna där uppe i den norra delen av kommunen. Min dröm är att bo i Ängeså, röja upp hela byn och sätta dit 500 får på bete.

Det här med renskötsel är på ett sätt lik annan djurskötsel, det är noggrant, man är tvungen att ta till sig nya rön och förändra saker – som till exempel på grund av klimatförändringar, man kämpar mycket ensam – inte minst mot yttre hot som rovdjuren, det är fysiskt tungt, det är långa dagar, det är kallt, det är varmt, det är ute.

Men samtidigt så är det en frihet, man får vara ute och det är fina levande djur man jobbar med. Man ser förändringar konkret, mycket till det bättre men även tvärtom.

Resan klingade av historien som boken om Ängeså bygger på. Jag fick se platserna jag inte sett tidigare. Vi besökte kojan i Diirijärvi där Ingegerds farfars far Josef Rokka föddes. Den används nu till förråd. Man kan bara tänka sig vilket jobb de haft med att hålla stugan varm – å andra sidan levde de även i kåtor vid samma tid. Det är den lilla byggnaden som Ingegerd och hunden Vinna kommer ut ifrån.

Ingegerd är en sådan där som går in för det jobb hon har, och så blir hon bra på det. Kolla bara där hon backat in släpet – och fort gick det.

Alltid vill jag mer….

……än jag hinner med.

Båda ansökningarna till Kolarcticprojektet är inskickade, förstå hur skönt det är. Såklart kan man inte jobba med sådant här ideellt, tiden räcker inte till. Jag har skött ordinarie jobb samtidigt. Men vem skulle annars göra det, hade inte jag börjat, hade det inte blivit något alls. Vi partners här i Norrbotten slet till oss någon timma då  och då, väldigt många för min del. Så visst behöver vi projektmedel, vi behöver hjälp att göra både samarbeten och evenemang ännu bättre. Några stora myndigheter driver inget sådant här. Fast egentligen är det i samhällets intresse att göra regionen attraktiv och få fler entreprenörer.

Och det föll sig att just vi partners här i Norrbotten är väldigt fokuserade på entreprenörskap, vi driver redan flera kreativa företag. Det är väl därför vi vill så att projektet ska bli av.

Det är bara att hålla tummarna nu, projektet Creative Craft Coworkers är så osannolikt bra och intressant, det handlar om hantverk, kulturarv, entreprenörskap, attraktivitet och samarbeten i Barentsområdet och i Norrbotten.

På regionen är de hjälpsamma, det verkar vara vana att kreativa och praktiska kulturarbetare inte är de bästa administratörerna.

Så nu är det bara att ta itu med eftersatt eget arbete. På morgon beställde jag öronmärken, försent, men det kanske går vägen.

Jag började eran efter projektansökningen med att se på något barn, ha lite förståelse för min man, hälsa på svärmor och lyssna på hennes historier om när hon som nygift flyttade in i gammelhuset för drygt 70 år sedan.

Haha, en av sönerna ringde förra veckan.

– Vad vill du, sa  jag stressat…..

– Jag tänkte bara fråga hur resan varit, sa han.

Jag erkände idag att de varit lämnade åt sitt öde. Fast å andra sidan gör det inget, det klarar sig överlag bättre än mig. Och dottern som läser juridik upplyser mig, på grund mina skojsamma hot, att det inte går att göra någon arvlös i Sverige.

– Fast nog vet jag det, nog ska ni få dela fyra stycken på en femtilapp, sa jag.

Fick förresten en fråga idag om ett hedervärt uppdrag av rikskaraktär, men jag tackade nej. Hur roligt det än hade varit så är mer ideellt jobb det sista jag behöver just nu.

Jag siktar på mer arbete och mer inkomster.

Men nu ska jag vara ledig, det är fredagkväll. Men först ska vi köra in ved, fodra och kraftfodra fåren, ta bort blötsnö från silon. Och så lite mat på det.

Snart börjar lamningen, och då är nästa steg på fåråret att längta till sommaren. Här är fjolårets lamm på bete. Årets öronmärken blir lika fast vita. De mörkare är hopplöst svåra att läsa. Helst skulle jag vilja ha de större märkena som man kan läsa lite på håll – men de är tyvärr för stora i början – på finullsfårets tunna lammöron.