Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Ännu roligare

Jag har äntligen tid för mina skrivprojekt, så nu ska jag göra det – skriva!

Fast jag har ägnat den dyrbara förmiddagen till får, tv inklusive tv-stickning och sociala medier. Och medier över huvudtaget. Jag har kollat in nyheter om #metoo, och jag tycker att det blir bara bättre, som Helena Bergström sa nyss; nu står vi tillsammans, rent konkret alltså.

Jag är fascinerad över lavinen som satts igång. Nej, inte vill vi att våra döttrar, och söner för den delen växer upp i ett sånt här samhälle. Själv har jag varit i alla fall ganska förskonad från de riktiga ärkesvinen. Men det finns ju en del att berätta, som slemtorskarna som kommer till restaurang bara för att glo (på personalens bakdelar) – de som man väntar till de gått innan man går ut innan man torkar av borden. Och inte vet jag om de var något mycket bättre de fina slipsnissarna, som förutsatte att man var ointelligent bara för att man jobbade i restaurangbranschen.

Det är så mycket i det där att ha ett jobb, att försöka passa in, att få fortsätta – ja förstår att det är mycket av ett problem inom den kulturella sektorn inklusive media. Jag slutade egentligen innan jag började i tidningsbranschen. Jo, de var trevliga, de flesta. Men det var en konstig kultur á la rövslickeri (av oss som ska granska kritiskt och stå på de svagas sida) till och med på vår utbildning fick vi höra ”och ni får inte vara hemma med sjuka barn”. Jaha, sa vi väl ungefär, vi som hade barn. Jag tänkte väl att det inte angick mig, jag var väl aldrig hemma med sjuka barn.

Nå bland de första veckorna på praktiken fick ungarna som då gick i 1:an och 2:an vinterkräksjuka, de spydde ner hela sängarna inklusive täcken och madrasser. Så det var inte riktigt läge att lämna till barnvakt (och pappan jobbade i annan del av landet). Så jag var hemma ett par dagar, högst.

Då fick jag höra på nästa redaktion jag kom: Jag hörde att du varit hemma med sjuka barn…… Då hade förmodligen kärringen som jobbade på lokalredaktionen meddelat att så var fallet. Och det var tydligen viktig information.

Jag kan ännu känna mig orättvist anklagad, jag har i hela mitt liv varit hemma med sjuka barn (4 stycken) de dagar man kan räkna på ena handens fingrar, eventuellt två händer. Det är nästan som om jag blir mer och mer arg ju längre tiden går.

Så miljön av jönseri gjorde att jag inte ides tävla med de andra om jobb. Jag bodde på fel plats också. På den tiden fanns det ju folk på lokalredaktionerna som täckte upp – så det fanns inte så stort behov av frilansare heller. Men måste säga att jag gillade de flesta som jobbade, de var bra.

Jag blev en alien och karriären har varit krokig, men ungarna fick vara hemma när det var små och när det var sjuka. Däremot fick de vara länge på fritids – till personalens förtret. Den yngre av dem lämnade jag ensam på skolan där första dagen i ettan. Det har jag ännu dåligt samvete över, hemskt mycket. Jag hade kunnat få både en utbildning och vara utan dåligt samvete om det inte varit för den där skitkulturen i branschen. Men jag är glad över utbildningen, den sitter som berget. Jag vet att jag kan.

Det är annat i mediebranschen idag, nu dräneras tidningsredaktioner på utbildat folk, åtminstone på landsbygden. Man skulle kunna ha Kliché-Kjelle att skriva något, bara det är något, spelar roll vad det är.

Förövrigt har morgonens kulturdos bestått av just titt på Kliché-Kjelle, och efter det en hel del författarinspiration. Kultur är det som gör oss till människor, också ett Helena Bergström-citat.

Det är så skönt att bli äldre, man blir säker och vet vad man klarar av. Och tyvärr är det så än idag att man måste vara bättre och bevisa det om man är kvinna. Som sagt, de här divorna i kultur och mediebranschen – tänk om en kvinna beter sig illa och skriker bög och hora åt arbetskamraterna, hur länge skulle det ta innan hon fick sparken?

Sen tycker jag inte att folk inte får vara hetlevrade, alla behöver ju inte vara kolugna. Men där ska jämlikhet råda. Som kvinna förväntas man inte höja rösten, det är faktiskt skillnad. Men ser jag tillbaka på yrkeslivet så här långt, vid 54 års ålder, så har jag mest varit för snäll. Försökt att anpassa mig, medla, sänka min nivå så det ska passa in. Varför då, kan jag tänka nu.

Mitt yrkesliv i dag är mångfacetterat, kreativt, slitigt och roligt. Fick jag önska mig några förbättringar så vore det större lönsamhet och fler arbetskamrater. Jag tycker om folk, det blir för det mesta så mycket roligare att göra saker tillsammans.

Så här lagom till den lugna säsongen har mannen tagit pension, just nu är han ute och skottar snö med traktorn. Det fick jag göra igår när han var på en turné neråt kusten, men jag kör gärna traktor. Men. Det tar tid sånt där. Vi ser fram emot, att tunga saker som vi måste vara två för att göra, kan vi nu göra på dagtid en vardag. Vi måste inte göra allt sånt på kvällar och helger. Rent utav kanske vi kan vara ledig någon gång.

I eftermiddag blir det lite med mitt fastighetskötarjobb. Och en av årets höjdpunkter närmar sig, aldrig hade man trott att man skulle bli så glad av torra strån av spannmål. Min leverantör i Jakobstad, Finland, ringde nyss och meddelade att halmtransporten kommer imorgon, med en estländsk chaufför. Vi får försöka hitta något språk där. Livet på gården känns ändå lättare, nu har jag en statsanställd pensionär som kan göra småsaker – det passar bra att delegera ut kommunikationen till gåben – med han som ska lasta av lastbilen.

Få se, var det inte jag som hade tid att skriva nu. Blommor, sommar och myrhö står det i dagens bokstäver.

Vad är det för årstid?

Försiktigt positivt. Vi såg solen igår. Men idag är första frosten. Funderar på att bygga en halmtork, men det är mycket bärande av saker innan en sådan är klar. Men måste jag så måste jag.

Sen är det fåren, det skulle inte förvåna mig ett jävla dugg om jag inte får slakta nästa vecka heller. Fy fan om man kunde få ersättning för psykiskt lidande (jag har väl nog ångest), förstörd ull, förstörda skinn, saker som hunnit komplicerats, veterinär, medicin, foderkostnader, halmkostnader, arbetskostnader.

Och så hinner jag inte med mina roliga skrivjobb. Och kommande.

Fatta hur lätt det är att vara anställd och göra ett arbete, och så går man hem.

Men jag ska försöka att inte älta nu, nu har jag avreagerat mig. Jag klipper får, det är roligt, skulle återuppta det ikväll – var det planerat. Men då ser jag att jag hade glömt ett rätt viktigt möte. Jag måste nog gå på det istället.

Tackorna är ännu ute, med stödfoder. Väntar med att ta in dem och klippa till jag har bättre med plats i fårhuset och halm. Jag vill ju skicka ull till spinneriet, årets höjdpunkt när garnet kommer.

Slut på gnäll.

Jag har i alla fall bokfört ikapp – alltid lika roligt. Det går bättre än normalt.

Jag och finullskompisarna Annelie och Ann-Britt har anmält oss till Fårfesten i Kil i Mars. Hoppas vi kommer med! Och hoppas att det nya garnet kommit då. Annars är det slakteriets fel. Och vädrets…..

Nu ska jag ta itu med foderanalys, skicka in lite leverantörspapper. Och sortera lammullen klart. Man blir glad av att sortera lammull.

Den första frosten kom inatt, men tackorna mår bra där ute. Var och kollade till dem i morgondimman. Solen som kom igår var helt fantastisk, jag funderade hela förmiddagen på vad det där ljusa där ute var för något. Jag har aldrig varit med om så lång regnperiod. Aldrig trodde man att man skulle sätta hopp till orkanen Ophelia och få lite av vinden. Då vädret vände i måndags, var det först kraftig sydlig vind och regn, vid kl 14 vände vinden och blev kraftig nordlig. Sen blåste det ostlig. Så det var vågor åt alla håll när jag körde där i Rödupp. Massor av svanar flög dessutom norrut, de har nog hört rykten om att det är vår.

En något rolig grej är ju att vi sedan igår har internet för första gången sedan 31 maj, när kopparledningarna togs bort. Anton som är konsult åt allt och alla eftersom han kan allt, var och hjälpte till. Rättare sagt behövde han vara sätta en nätverkskabel i en lånerouter och till lådan på väggen, det hade vi kunnat göra själv eftersom det inte var några lösenord och sånt som vi inte har koll på.

Han tvingade mig att själv ringa Boxer och fråga varför fiber-teven inte funkade (han tycker väl att han inte ska vara mamma åt mig, det är ju faktiskt tvärtom). Det var lika lätt fel, vårt gamla kort var för gammalt, så de skickar ett nytt. Men det roliga är att när jag frågade varför inte nedladdningen är 100 Mbit, så säger de att de inte kopplat på internatet än. Haha, undrar vems internet vi har nu, det gör ju inget om det inte är supersnabbt, bara det funkar. Nu har jag internetbankat och bokfört hela morgonen och det har då varit mycket snabbare en den helt ok ”koppla till mobilens internet-lösning”. Så bara det fungerar, det är ju bättre att ha ett internet, var det nu kom ifrån, som är slöare än 100 Mbit än inget alls.

Haha, Anton håller koll på mig. Han fattar direkt att jag inget vill fatta om denna teknik. När jag skulle förklara för supporten att vi beställt 100……..eh…..100…..säger Anton blixtsnabbt.

– Mbit.

För han vet att jag är gammal och inget fattar, jag tänkte just säga 100……skottkärror…..100 halmbalar……100 dagar….grader….milliliter avmaskningsmedel……

 

Värre logik än fårens 

Tänk att det finns folk som gnäller på att  andra inte gör det eller det, besöker det ena eller det andra evenemanget. På riktigt alltså  😂

Alltså, det finns folk som arbetar. Och det finns folk som arbetar och ändå lyckas klämma in jäkligt många ideella timmar.

Om de självupptagna vill veta så väljer jag bort massor av roliga saker varje månad för att jag absolut inte hinner.

– Få se, den där festivalen är xx september, nä då går det inte. För i september går inget. Eller någon liknande månad. 

Och när det gäller det agrara så är det lite som Peterson Bros:

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

Svettigt….

….men nästan klart med flyttningarna nu. De sista fåren lämnade Grelsbyn och holmarna i Kalixälven för säsongen. Vi flyttade får hela helgen, mycket svett blev det och 1100 spänn till båtbränsle mindre. Nu taggar vi för senhösten, bästa årstiden närmar sig!

Båtturen var osedvanligt fin om än lite bullrig. Jag hann fixa lite jobbmail medan jag körde (lite krokigt). Sen hade vi en ledig lördagskväll med vinprovning av chilenska viner med Munskänkarna på Tjers gästgiveri.

Vinkade ordentligt till Grelsbyn i lördags, fina Gunnar och Barbro kollade kollade in oss från Klara-Oskar stranden. De är i 85-årsåldern och kämpar på i sin älskade stuga. Oj vad många roliga minnen jag har därifrån, och vad mycket jag lärt mig. Jag och många andra ungar i byn bodde i det närmaste där på somrarna, bland deras sex egna jämngamla barn. Jag tror att alla ungar behöver extraföräldrar. Mina vanliga hade mindre tid, var borta mer i jobb. Kolla in bilden med den lilla röda samt gula stugan, så ser ni dem. När jag var liten, och det var ju nyss, så var de ofantligt mycket yngre än jag är nu. Tiden går.

Bakis utan sprit

Det är torsdag, och det återstår ännu mycket arbete efter Hantverksveckan och lite efter Hantverksmarknaden.

Jag är riktigt trött, glömmer saker; stövlar som skulle med inför båtfärd, pengar som skulle till banken, släp vi glömde på Tallvik. Men det är bara att låna ihop grejor och köra flera rundor. Däremot koncentrerar jag mig för fullt för att inte tappa mitt sällsynta tålamod; folk som inte kan svara på en fråga, folk som tror jag har tid att jaga rätt på folk som ska stå för service, saker som jag får göra för att ingen annan gör det.

Just det där med kommunikation är jag väldigt känslig för att det ska funka; på en rak fråga vill jag ha ett rakt svar. Som finns det jord kvar till fortsatt släckning av tjärdalen, ja eller nej.

Båtbränslet i Grelsbyn är ett kapitel för sig, på grund av utmattad hjärna satte jag noggrant in en tom bränsledunk i förråd i Grelsbyn. Jag tänkte inget, inte ens att jag hoppades den skulle fylla sig själv. Så nu när jag tar itu med livet, var till båda holmarna i byn och kollade fåren, kom jag ihåg att bränslet i dunken är slut. Men hade ingen aning om var den tagit vägen, jag tänkte ju sätta den i bilen i söndags. Jag hittade den ordentligt undanstoppad, som sagt, och tog den för att tanka. Då ringer jag en närstående manlig människa som bor i vårt hus:

– Har vi någon olja till båtbränsle hemma?

En rak enkel fråga, tänkte om jag skulle köpa olja förutom bensinen. Han började ställa andra frågor och prata på. Så jag ställde samma fråga igen.

Alltså olja till båtbränsle, vi har en båtmotor som är vanlig tvåtaktare. Fyrtaktaren ska inte ha olja  och dieselbåten är så att säga färdig diesel i. Vad är det med folk som inte kan svara på en fråga. Och så när jag är utmattad och det blir flera oraka människor på raken.

Nå jag fick sen ett sms, det hade vi. Nu har jag glömt bensindunken i bilen, och kommer förmodligen att glömma huruvida jag satt olja i den eller inte.

Jag har haft fokus på bokföring, fakturor, rekvisitioner med mera. Bättre att glömma praktiska saker, som stövlar och järnspett.

Det var himla fint på älven idag, i alla fall. Man kan kommunicera med folk, kursledare som ska ha fakturaadresser, andra marknadsarrangörer med flera medan man vandrar i fårhagar.

Jag beslutade att de blir ingen marknad i Forsnäs för mig i helgen. Jag måste komma lite mer ikapp med liv och arbete. Det var synd, men ibland så måste man prioritera. Det går ett tag och göra allt på en gång, men kroppen säger ifrån när den inte vill mer. Eller hjärnan säger ifrån. Hur många saker jag än glömt den här veckan, och det är många, så har jag i alla fall kommit ihåg väldigt mycket mer.

Roligt har det i alla fall varit. Och jag ser fram emot en ny Hantverksvecka. Det är en väldigt bra tid för både den och Hantverksmarknaden, vecka 32, första halvan på augusti – medan semesterperioden ännu pågår.

Den enda nackdelen är att jag har tokångest hela sommaren för hur det ska gå. Och det viktigaste, jag har så mycket jobb under sommaren. Dubbelsynd att det inte är någon som har sommarsemester som känner för att engagera sig i evenemanget.

Men i år fick vi i alla fall ett par semesterfirare att jobba vid tjärdalen, det var jättebra. Men för det mesta är de som redan jobbar hela sommaren de som är lättast att få att göra extragrejor. Som Ann-Britt på Rät & Avig, som jobbar med marknaden med mig. Hon är nu på en välbehövlig semester, jag funderar också på en.

Jag har faktiskt varit fyra dagar i Norge i sommar, jättekul, men himla mycket jobb före och efter plus telefonjouren när vi var där.

Det som verkligen varit kul jobb i sommar är de dagar jag kört färjorna. Jag tror inte att någon människa förstår hur bra det är med ett sådant jobb för mig – där jag slipper vara kreativ utan bara gör arbetsuppgifterna.

Fast det är inte alltid så lätt. Allra första dagen jag tränade in mig kom en hel skolklass  med cyklar på färjan. Jag gick ju igång ”men nu borde vi ta någon bild, det här är ju jättebra reklam för Färjerederier”. Men direkt jag sagt det, kom jag på att jag ju inte är kommunikatör på Trafikverket. Jag ska köra färja, kolla olja, vatten, vara trevlig med resenärerna och lite till. Inget mer 😀

Vi har sjösatt vår stora båt Vinga i veckan. Så är här vi balans i livet – rekreation & länspumpning. Ro & ångest, two in one!