Vi måste prata…

….om 50, heter bok av Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen.

Den var läsvärd och kul, både lättsam och tung läsning. Häromkvällen började jag fundera på varför jag var tvungen att läsa om all ångest som damerna besitter. På kvällen när jag har ju nog med min egen ångest. Andra delar är himla roliga.

Gemensamt är att de fyra kvinnorna är i femtioårsåldern – hur de kommit dit och vad de egentligen lärt sig. Flera av dem har barndomar med missbruk och psykisk sjukdom.

Det handlar mycket om relationer, både kärlek och vänskap. Hur de har utvecklats, både tillsammans med andra och avslutat ska relationer.

En sak som verkar gemensamt är man med åren lägger ner relationer som är dåliga. Man behöver inte umgås med de som suger musten ur en vare sig de är ens käresta eller kompisar.

Karriären är ett annat ämne som tas upp, där alla är rätt lyckade i mediebranschen.

Hur blir man gammal? Vad gör ålderdomen med en rent fysiskt? Och psykiskt? Tänk att ha det så bra att man ens blir gammal, en av kvinnorna har nyligen behandlats mot cancer – så hon ser verkligen fördelen; tänk att jag fick bli 50.

Och så är det mycket med åldern som jag känner igen. Det är så många som dör runt omkring en. Det är föräldrar, kanske syskon och det är kompisar. Det är mycket tal om hur det påverkar en.

Ja överhuvudtaget är det väldigt mycket igenkänning. Inte minst det här med döden och relationer, att ha vuxna barn och att välja bort dåliga relationer.

Jag minns de här nio månaderna när så många dog, min syster, mamma, svågern, min kompis och så faster. Det slumpade sig så att alla dog med kort mellanrum – medan jag fyllde 50. Ja försökte  vinna mot döden genom att ha 50-årskalas i alla fall. Och det hade jag.

Men svågern, min nyss döda systers man, som sagt att han skulle komma ”det ska bli så roligt att träffa alla” – Han dog precis den festkvällen. Min kompis begravdes samma dag och mamma hade dött ett par månader innan. Och dagen efter kalaset när vi städade byastugan fick vi bud om att faster lämnat jordelivet. Då sa brorsan; den här släkten är ju som efter bomben i Hiroshima.

I alla fall fick jag en biljett till Pugh Rogefeldt på Kulturens hus i Luleå. När vi satt och åt innan det var dags för konserten fick svägerskan bud att hennes pappa höll på att dö.

Sedan har Stures yngre syster dött. Det var också så där himla tråkigt, en kvinna som inte hann fylla 60 och annars var i full gång. När hon fick tillbaka cancern för tredje gången gick det inte något mer.

Precis i den vevan hade jag en duo tanter som kritiserade precis allt jag gjorde ideellt. Till och med på begravningsdagen var en av dem sur för att jag inte svarade på meddelanden. Hon visste väl i och för sig inte om någon begravning och dödsfall. Men bara det att man tar för givet att allt händer och inte händer för att någon vill jäklas.

Äh, men sådana där som uppenbarligen inte gillar en klarar man sig utan – för när man är 50 behöver man bara umgås med dem som uppskattar en, hehe.

Å andra sidan, det är ju helt rätt att välja sitt umgänge. Jag hinner inte ens umgås med dem man gillar. Men nu har vintersäsongen och lågsäsongen anlänt. Nu har jag tid, och hoppas jag hinner umgås med lite folk under julen.

Den här boken Vi måste tala om 50, handlar mycket om vänskap. Många har faktiskt kvar kompisar sen barndomen – sådana där som är kvar fastän man kanske är olika. Och vad man har kompisar till, de har ju olika funktioner även om det inte är det man tänker på.

Fördelen med den gamla kompisarna är att de sett en sedan barndomen, de vet mycket om ens grund. En del kompisar ser man sällan (det har varit mycket det på senare år) – men de är ändå kvar och man vet var man har dem.

Jag tänkte mycket på min kompis som dog, det var årsdag i förra veckan. Det var sex år sedan som hon och de i min familj dog. Hon och jag träffades inte så ofta på senare år. Vi bodde ihop när vi jobbade i Boden på lasarettet som 18-20-åringar. AnnBritt var som en rejäl flicka, det kändes som om hon lärde mig mycket. Vi hade himla mycket skoj, och vi talade allvar. Hon lärde mig sådana där flicksaker, själv har jag mer varit en pojkflicka. Hon var så varm och vänlig. Men också livlig. Vi kallade oss Smith & Jones när vi var ute i Boden. Och när vi bokade tvättstugan skrev vi Smith på förmiddagen och Jones på eftermiddagen.

Jag har tänkt på henne mycket på sistone, inte minst sen jag läste en historia om en kompis som dött i ovanstående bok. Jag och AnnBritt sågs sällan de sista åren som sagt. Men vi träffades på hotellet i Överkalix när hon och familjen var och åt 50-årsmiddag vid påsken. Vi kramades och det var så roligt att ses, hon var en som alltid fanns där på samma plats fast vi inte setts på länge.

Sen ringde jag henne på försommaren när jag fått höra att hon blivit sjuk, men hon var optimistisk då i början på sommaren. Det var hon i slutet av sommaren också. Jag hörde av andra kompisar att hon blivit ännu sämre, så jag ringde henne i slutet oktober efter vi varit i Grekland. Hon trodde ännu att det skulle gå bra. Hon såg mina semesterbilder på Facebook och skrev; Åh vad härligt, nu vill jag bli frisk och åka ut och resa. En dryg månad efteråt dog hon. Min ”gamla sambo” som vi brukar skoja, var borta.

De som är ihågkomna finns kvar. Men det är rätt många nu för tiden att tänka på, de som sitter på andra sidan.

Nästan alla i vår föräldrageneration, grannar och en del kompisar sitter där uppe bland molnen. Det är nog det som mest hör till åldern, och samtidigt  gör det ju att en uppskattar livet mycket mer än när man var yngre. Det var en period när jag gick på mina barndomsgrannar i Grelsbyns begravningar. Men det är länge sen nu. För de är ju redan döda nästan allihopa i den generationen. Bland de sista var Tjer-Elsa som dog i 90-årsåldern, när jag kom in i kyrkan tänkte jag att ”var är gammal-grelsbyarna”? Tills jag kom på att det var ju jag och mina kompisar som är de gamla nu.

I veckan dog en bekant från ungdomsåren. Jag minns att jag träffade honom och ytterligare en kompis en kväll när det var hålligång på Brännaberget. De hade en flaska Star Gin vars innehåll de tyckte var så dåligt att de inte ville dricka det. Så jag förbarmade mig över det som var kvar i flaskan. Om man så säger, eh, nog har jag varit nyktrare i mina dagar. Nå jag kom mig hem med de jag kommit dit med, och inte mådde jag bra dagen efter. Det tog många år innan jag kunde känna den där tallbarrsmaken i gin.

När jag berättade det för min man nu i veckan, så kom jag att tänka på att det var så det var där jag umgicks, tjejer och killar var bra. Blev en tjej för full så var det inget mer med det. Ingen utnyttjade situationen. Och nu är J också i himlen, jag skulle tro att han kom ihåg den där ginflaskan resten av sina dagar.

Döden är mycket närvarande i vår medelålder, som sagt. Men ändå är nästan allt annat så mycket bättre. Tänk om man haft det här självförtroendet, drivet, förmågan att välja bort dåliga saker när man var 20 eller 30 år?

Om någon idag kom och frågade om jag vill ha en halvflaska gin skulle jag tacka nej 🙂 För livet har lärt mig att det finns det som är godare.

Så sammanfattning av boken Vi måste tala om 50 och av mitt medelålders liv:

Vojvoj vad det är roligt att vara kärring.

Inspiration

Tack @annie_loof – för uppmuntran, det behövs i dessa dagar med bland annat årets sista slakt (mycken logistik och mycket står på spel). Hittade #sanningensögonblick på bibblo i veckan, och där finns mycket inspirerande. Se bild nedan.

Jag har en läsperiod för att koppla av. Jag lånade även Anteckningar från en kolchos av Sigrid Rausing. Vi brukar skämta om att det finns ju inga kolchoser här och nu, så jag bör sätta mig in i hur det egentligen var. Och säga vad man vill, folk kan bli uppriktigt förvånade över när man säger ”allt ni äter kommer från en företagare som producerat maten”.

Sen lånade jag även Gubbas hage av Kerstin Ekman, om skog, ängsmark och artrikedom som hotas av försvinnande. Det är ju lite det jag gör, med betesdjur, jag försöker hålla marker öppna.

Indiansommar

Vilken fin höst. Det var i det närmaste sommarvärme igår, när jag kollade fåren tog jag av mig i linnet.

Hösten har alltid varit en tid för mig att ta nya tag. Och jag tog itu med skrivprojekt igår också, och jag har talat med fantastiska människor som ingår där. Ett par stycken träffade jag på Brännagården. Ojoj vad jag hade velat ta dem med till fåren och ut i vackervädret.

 

Den sista flickan

Jag undrade lite över titeln när jag först lånade boken av Mirja, men nu förstår jag; Nadia Murad vill verkligen att hon ska vara den sista flickan som utsätts för det hon varit mer om, slaveri och systematiska våldtäkter av terrorister. Hon har bestämt sig för att överleva, även på ett idealistiskt plan. Hon flydde till slut från sina förövare, medlemmar i IS, som höll henne och många andra flickor och kvinnor fångna. Sedan dess har hon vigt sitt liv åt att kämpa mot förtryck, och få upprättelse för sitt folk. Ett och och tre månader efter att IS intog hennes by Kocho i norra Irak står hon upp och talar för FN’s forum för minoritetsfrågor.

Nadia Murad tillhör en minoritetsgrupp, yazidierna, i Irak. De har en egen religion och kultur. Hon växte upp under enkla men ändå harmoniska förhållanden i hembyn. Folk av olika etniciteter och religioner levde sida vid sida. Nadias familj var jordbrukare, och föräldrarna, framför allt mamman hade byggt upp en stabil försörjning. Bland annat såg de fåren som en investering, det var mycket viktigt detta att valla fåren till bete. Man känner igen hur livet var i vårt självhushållande samhälle för bara några decennier sedan, och för all del man känner igen hur jag lever nu.

Det som är utmärkande i Nadias starka berättelse är gemenskapen inom den stora familjen, mellan familjer och grannar innan IS kom. PÅ en kort tid slogs hela samhället i spillror, alla skingrades och allt de ägde beslagtogs av terroristerna. Nadia var då 21 år. De som inte hann fly, tillfångatogs och samlades i en skola. Kvinnor och män separerades, och kvinnorna fraktades iväg. Sedan fick de veta att alla männen sköts. Sex av Nadias bröder mördades, och även hennes mamma – den starka som hållit ihop familjen. En bror skadades av gevärselden och hamnade under en människa i massgraven, han lyckades sedan fly därifrån.

Det är en väldigt stark berättelsen, såklart. Det är hemskt att höra hur terroristerna låste in, misshandlade och våldtog. Det är känns ändå som om det finns ett hopp för mänskligheten med de medmänniskor som försökte hjälpa till. Bland annat familjen som hjälpte Nadia ut ur området när hon slutligen kunde fly. Ensam i mörkret i utkanten av Mosul, kom hon tills slut till en dörr. Det var omöjligt att veta om hon kom till någon som skulle ange henne för IS eller inte. Hon tvekade, och till slut tog hon mod till sig och knackade på. Det var hos en vanlig muslimsk familj, där fick hon stanna. De bestämde sin för att hjälpa henne att komma i säkerhet, med fara för deras eget liv. Och det var en stor familj som satte allt på spel. De skaffade falska pass, och en av männen låtsades vara hennes man för att de skulle ta sig förbi de otaliga kontrollerna som IS satt upp.

Nadia är tacksam för de som faktiskt hjälpte henne och yazidierna. Hon minns även de som inte gjorde det. Hon och flera av hennes släkt fick sedan komma till Tyskland. Det är just det, det stora i att hjälpa människor som flyr sina liv. Eller inte göra det.

Jag tänker på om detta hänt här. Och med en dotter i samma ålder Nadia, det vill man inte tänka på. Jag hoppas att min dotter när hon går vidare med mänskliga rättigheter kan hjälpa många som Nadia.

Skriver

I mitt skrivande just nu, kommer jag in på Estonia. Där blev hon kvar hon som jag fokuserar på just nu. Jag hade så gärna velat träffa henne.

Sen hittade jag också igen Kerstin (brorsans ”styvsvärmor”) och hennes mor i listan över saknade. Det är ofattbart att ännu efter så många år – förstå hur många som följde med i djupet den där septembernatten 1994 – 852 personer.

På utbildningen Basic safety, såg vi film om förlisningen. Jag och många sjömän satt där med tårar i ögonen. Det är så gripande än idag. Estonia är en av orsakerna till att det numer är krav på grundläggande säkerhetsutbildning för allt sjöfolk över hela världen.

Filmerna som heter Livlinan som brast finns på Youtube, där inte bara olyckan utan även Estlands historia kommer in.

Och att någon ens överlevde i stormen, vågorna och mörkret är ett under. En som stannar kvar i minnet från filmerna var den estländske maskinisten som till slut kröp ut genom skorstenen. Det var först när fartyget i stort sett låg ner, han stannade i det längsta och inväntade order från bryggan.

Jag kommer även ihåg kaptenen, när han berättade att de hade blackout och slagsida,  och de kunde alltså inte meddela position till de andra färjorna i närheten. Att de ändå hade närvaro att börja med räkna positionen manuellt utifrån kurs och fart är imponerande. Det var det sista de gjorde, och det räddade förmodligen en hel del liv.

Ja, nu ska jag börja skriva det jag egentligen skulle skriva. Estonia dök bara upp en stund.

….as silence as a painted ship upon a painted ocean…..

Ja se gåbar

Som många sagt före mig: Man trakasserar kvinnor i åratal, det verkar inte måttligt heller, även om man ska vara försiktig att döma de odömda.

Och så avgår kvinna som försöker ta itu med problemet. Jag förstår om hon tycker att det finns annat att lägga energi på än att jobba i den motvinden.

Heja Sara Danius, kompent kvinna som jag på sätt och vis känt sedan hon var spädbarn, genom Anna Wahlgrens Barnaboken.

Jag stod i fårhuset igår på morgonen när tusentals kvinnor tog på sig knytblusar. Och jag har ingen, den hade inte matchat övrig klädsel heller.

Jag såg mig om efter alternativ till knytblusen, och funderade på ett jättegrovt spännband vi har när vi lyfter in halmbalar med traktorn. Men insåg att jag nog skulle se ut självmordsbenägen om jag virade det omkring halsen. Vilket vore synd, nu när jag är gladare och livskraftigare än någonsin.

Så jag tog på mig ull-buffen som symbolisk knytblus. Så go Sara go! Från en litteraturvetare till en annan: