Indiansommar

Vilken fin höst. Det var i det närmaste sommarvärme igår, när jag kollade fåren tog jag av mig i linnet.

Hösten har alltid varit en tid för mig att ta nya tag. Och jag tog itu med skrivprojekt igår också, och jag har talat med fantastiska människor som ingår där. Ett par stycken träffade jag på Brännagården. Ojoj vad jag hade velat ta dem med till fåren och ut i vackervädret.

 

Den sista flickan

Jag undrade lite över titeln när jag först lånade boken av Mirja, men nu förstår jag; Nadia Murad vill verkligen att hon ska vara den sista flickan som utsätts för det hon varit mer om, slaveri och systematiska våldtäkter av terrorister. Hon har bestämt sig för att överleva, även på ett idealistiskt plan. Hon flydde till slut från sina förövare, medlemmar i IS, som höll henne och många andra flickor och kvinnor fångna. Sedan dess har hon vigt sitt liv åt att kämpa mot förtryck, och få upprättelse för sitt folk. Ett och och tre månader efter att IS intog hennes by Kocho i norra Irak står hon upp och talar för FN’s forum för minoritetsfrågor.

Nadia Murad tillhör en minoritetsgrupp, yazidierna, i Irak. De har en egen religion och kultur. Hon växte upp under enkla men ändå harmoniska förhållanden i hembyn. Folk av olika etniciteter och religioner levde sida vid sida. Nadias familj var jordbrukare, och föräldrarna, framför allt mamman hade byggt upp en stabil försörjning. Bland annat såg de fåren som en investering, det var mycket viktigt detta att valla fåren till bete. Man känner igen hur livet var i vårt självhushållande samhälle för bara några decennier sedan, och för all del man känner igen hur jag lever nu.

Det som är utmärkande i Nadias starka berättelse är gemenskapen inom den stora familjen, mellan familjer och grannar innan IS kom. PÅ en kort tid slogs hela samhället i spillror, alla skingrades och allt de ägde beslagtogs av terroristerna. Nadia var då 21 år. De som inte hann fly, tillfångatogs och samlades i en skola. Kvinnor och män separerades, och kvinnorna fraktades iväg. Sedan fick de veta att alla männen sköts. Sex av Nadias bröder mördades, och även hennes mamma – den starka som hållit ihop familjen. En bror skadades av gevärselden och hamnade under en människa i massgraven, han lyckades sedan fly därifrån.

Det är en väldigt stark berättelsen, såklart. Det är hemskt att höra hur terroristerna låste in, misshandlade och våldtog. Det är känns ändå som om det finns ett hopp för mänskligheten med de medmänniskor som försökte hjälpa till. Bland annat familjen som hjälpte Nadia ut ur området när hon slutligen kunde fly. Ensam i mörkret i utkanten av Mosul, kom hon tills slut till en dörr. Det var omöjligt att veta om hon kom till någon som skulle ange henne för IS eller inte. Hon tvekade, och till slut tog hon mod till sig och knackade på. Det var hos en vanlig muslimsk familj, där fick hon stanna. De bestämde sin för att hjälpa henne att komma i säkerhet, med fara för deras eget liv. Och det var en stor familj som satte allt på spel. De skaffade falska pass, och en av männen låtsades vara hennes man för att de skulle ta sig förbi de otaliga kontrollerna som IS satt upp.

Nadia är tacksam för de som faktiskt hjälpte henne och yazidierna. Hon minns även de som inte gjorde det. Hon och flera av hennes släkt fick sedan komma till Tyskland. Det är just det, det stora i att hjälpa människor som flyr sina liv. Eller inte göra det.

Jag tänker på om detta hänt här. Och med en dotter i samma ålder Nadia, det vill man inte tänka på. Jag hoppas att min dotter när hon går vidare med mänskliga rättigheter kan hjälpa många som Nadia.

Skriver

I mitt skrivande just nu, kommer jag in på Estonia. Där blev hon kvar hon som jag fokuserar på just nu. Jag hade så gärna velat träffa henne.

Sen hittade jag också igen Kerstin (brorsans ”styvsvärmor”) och hennes mor i listan över saknade. Det är ofattbart att ännu efter så många år – förstå hur många som följde med i djupet den där septembernatten 1994 – 852 personer.

På utbildningen Basic safety, såg vi film om förlisningen. Jag och många sjömän satt där med tårar i ögonen. Det är så gripande än idag. Estonia är en av orsakerna till att det numer är krav på grundläggande säkerhetsutbildning för allt sjöfolk över hela världen.

Filmerna som heter Livlinan som brast finns på Youtube, där inte bara olyckan utan även Estlands historia kommer in.

Och att någon ens överlevde i stormen, vågorna och mörkret är ett under. En som stannar kvar i minnet från filmerna var den estländske maskinisten som till slut kröp ut genom skorstenen. Det var först när fartyget i stort sett låg ner, han stannade i det längsta och inväntade order från bryggan.

Jag kommer även ihåg kaptenen, när han berättade att de hade blackout och slagsida,  och de kunde alltså inte meddela position till de andra färjorna i närheten. Att de ändå hade närvaro att börja med räkna positionen manuellt utifrån kurs och fart är imponerande. Det var det sista de gjorde, och det räddade förmodligen en hel del liv.

Ja, nu ska jag börja skriva det jag egentligen skulle skriva. Estonia dök bara upp en stund.

….as silence as a painted ship upon a painted ocean…..

Ja se gåbar

Som många sagt före mig: Man trakasserar kvinnor i åratal, det verkar inte måttligt heller, även om man ska vara försiktig att döma de odömda.

Och så avgår kvinna som försöker ta itu med problemet. Jag förstår om hon tycker att det finns annat att lägga energi på än att jobba i den motvinden.

Heja Sara Danius, kompent kvinna som jag på sätt och vis känt sedan hon var spädbarn, genom Anna Wahlgrens Barnaboken.

Jag stod i fårhuset igår på morgonen när tusentals kvinnor tog på sig knytblusar. Och jag har ingen, den hade inte matchat övrig klädsel heller.

Jag såg mig om efter alternativ till knytblusen, och funderade på ett jättegrovt spännband vi har när vi lyfter in halmbalar med traktorn. Men insåg att jag nog skulle se ut självmordsbenägen om jag virade det omkring halsen. Vilket vore synd, nu när jag är gladare och livskraftigare än någonsin.

Så jag tog på mig ull-buffen som symbolisk knytblus. Så go Sara go! Från en litteraturvetare till en annan:

Lamm, garn och bokstäver

Fan vad jag gillar april, speciellt nu när solen skiner varenda dag. Det här är min grymt morgonpigga period, det blir så långa dagar. För mig får då sommartiden vara en timma till åt samma håll.

April så långt:

Jobbet här vid tangentbordet går bra.

Lamningen har startat, i förrgår lammade två tackor fem lamm. Superfina lamningar av supermorsor. Finull lantras när den är som bäst.

Garnförsäljningen går bra, var i Skellefteå på textilfest i helgen.

Jag blir bättre och bättre att välja bort saker, hurra! Med tre jobb måste man fokuser på just det – jobb.

Jag och Ann-Britt hade mycket bra kurs med Tant Ulltuss, Anna Bergman i Skellefteå i söndags. Det är så inspirerande. Jag köpte hennes sockbok, den är verkligen bra och välgjord. Och förlagen som inte ville ha den, haha, synd för dem då. Sommarsockorna i turkos har jag stickat sen på söndag.

Söndag

Jag ides inte skriva det jag tänkt idag. Men vi har haft en bra helg; Jag var och gjorde jobb i Pajala på favoritmyren, vi har fixat stugan inför turisters ankomst, vi har tagit emot dessa trevliga, vi har skottat snöras, skottat en meter snö på altanen och nu på kvällen har jag och Ann-Britt fixat med Hantverksmarknaden.

Anmäl er till Hantverksmarknaden 11-12 aug, maila hantverksmarknadokx@gmail.com

Kolla in Hantverksveckans kurser här!