Tips

…..och städning av skrivbordet på datorn. Då hittade jag dessa råd, jag tycker de är bra. Visserligen leder jag mest mig själv till vardags, ja med några undantag.

Frida Lundhs 10 principer för ett cirkulärt ledarskap:

1. Avsätt tid för reflektion 

2. Var nyfiken 

3. Ge dig själv tid för återhämtning 

4. Lyssna och kommunicera 

5. Få saker att hända 

6. Inkludera och samarbeta 

7. Lär dig hantera motstånd 

8. Slå vakt om arbetsron 

9. Hitta din plats 

10. Var modig

Jag tycker jag kan en del av detta, men…..

Jag börjar bli bra på att hitta in plats, det har väl varit si och så med det – jag har trott att jag kan göra allt som är roligt och massor som andra tycker jag ska göra – oftast för att de inte ids själva.

Men det där att lära sig att hantera motstånd, det kan jag bli bättre på. Eller så letar jag en enkel utväg, jag lägger ner vad det nu kan vara .

Jag fick höra att jag är envis, jag skulle säga om mig själv – inte det minsta. Så fort något är besvärligt så gör jag något annat. Det händer att jag skulle behöva vara mer envis. Fast  att vara envis tycker jag för det mesta är destruktivt.

I alla fall är jag bättre än tidigare på att hantera motstånd. Jag hörde Linda Skugge på tv, en i mina ögon lyckad karriärkvinna. Hon sa att hon får massor av ”nej” på varje ”ja”. Oj då, jag trodde att andra bara lyckades på första försöket hela tiden. Där har jag en del att lära.

Å andra ska man väl inte hantera motstånd alla dagar. Jag tror en hel del på min strategi att lägga ner vissa saker om motståndet blir för hårt. Som litteraturvetare har man ju lärt sig att inte slåss så mycket mot väderkvarnarna, hehe.

Att kommunicera, inkludera och samarbeta är naturligtvis bra, och det har jag gjort mycket i mina dagar. Dock kan det vara en nackdel att få ihop saker och folk för bra. Då tror folk att man är undfallande, och så ska det pikas om det. Så vad gör jag då, jo lägger ner och drar iväg. Det ska inte vara på mig all kommunikation och samarbete beror på. De som har något att klaga på, kan göra det själva, haha.

Jag är förresten bra på att vara nyfiken, reflektera (det gör jag nu i korrekturpausen), återhämta mig och slå vakt om arbetsron.

Den enda som verkligen stör mig i arbetsron är jag själv.

Jaha, det var vardagen

Texter till boken snart färdiga. En stor del fixat, korrekturläst det första varvet, översatt och layout på gång.

Fåren inne på slutspurten innan lamning.

Djurskyddskontroll igår ✔️ Alla rätt i år igen.

Projekt bagarstuga påbörjat. Lite kontaktande här och där. Byggmöte i vår.

Jobbmässa med Anci och Färjerederiet i veckan.

Och ett otroligt erbjudande om jobb, men då måste jag sluta med något annat. Hm.

Möte om Hantverksmarknaden.

Ved.

Jag vill mest köpa en border collie och sitta och sticka.

Efterfest

Det har nu varit både Fårfesten i Kil och Vantfestivalen i Junosuando. 130 mil söderut och 15 mil norrut, enkelresor.

Det var så himla kul att träffa allt får- och ullfolk. Jag hinner inte skriva mer tyvärr.

Förra veckan blev det dessutom två dagar med Färjerederiet i Luleå. Det är vi som är på lunchpromenad på bilderna. Vi fick stegräknare, som jag nu ska använda. Min förhoppning är att spara pengar åt staten – och slippa köpa nya färjekläder till våren.

Och så fixade jag SAM-ansökan i förra veckan, var till Hushållningssällskapet i Kalix för rådgivning. Vi köpte även en massa lokalt nötkött. Det gick med råge igenom kvalitetstesten, entrecoten var supergod. Se bild.

Schema för denna vecka ser ut så här; litteratur på måndag – plus lite ärenden på byn och i färjestugan. Tisdag, onsdag blir det fårklippning och vaccin av tackorna. Torsdag och fredag blir det mer litteratur. Hoppas att kunna köra ved i helgen.

Jag har lediga stunder i alla fall vissa kvällar att se fram emot – då blir det min nya roliga stickning av det egna finullsgarnet. Titta på bilden med ett begynnande ok i mörkbrunt och vitt. Är det något Fårfesten är bra till, så är det inspiration. Tack alla, vår teststickare Karin från Skåne med flera.

Lugna jobb…

…och lite småförkyld:

Djurvälfärdsplan ✔️

Diverse litteraturuppdrag ✔️

Annonser ✔️

Research bolag ✔️

Mailat spinneriet ✔️

Spanar in idolen, se nedan ✔️

Jag kurerar en förkylning med att läsa istället för att slita. På tur är Leif GW Perssons Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv.

Alltså GW, han är en sällsam blandning av knivskarp, smart, allvarlig och rolig. Och vilken unge han måste ha varit. Frökens skräck. Haha, när hon skulle lära honom läsa ”på riktigt”.

Jag hade också någon sån där unge, ja de flesta av mina kunde läsa när de började skolan. Om en sa läraren i ettan; ”han har nog tråkigt, han sitter mycket och ser ut genom fönstret”. Han är nog iklass med GW till att vara allmänbildad, både då och nu.

Här berättar Leif Persson om skolstarten:

Bokstäver, pengar, död och hopp

Förra inslaget gav en del att fundera på. Alltså Frostenson fick ju 13 000 kr i månaden för att sluta. Rätt billigt. Jag har liksom på känn att Engdahl inte skulle nöja sig med det. Men det är klart, han var chef. Och han är man.

Vi andra utan fallskärmar jobbar på, även om det gått lite trögt här i början av veckan. Jag har nyss betalat räkningar, som jag har fått ihop till på annat sätt än att sitta i Svenska Akademien eller att inte sitta där.

En av räkningarna är årets alla studielån. Varje år funderar jag på om det var värt det. Och varje år kommer jag fram till att det var det. Herregud, tänk om jag varit utan allt det där? Men om det bär sig ekonomiskt, nja, det börjar väl sakta visa sig – nu efter 100 år.

Det är rätt tufft med CSN, jag brukar alltid lägga in alla årets betalningar samtidigt. Jag har hittills inte fattat att man får 500 kr i böter om man betalar en dag försent. Tur jag inte gjort det då, det hade nog varit den femhundringen som kunnat varit ingången till Lyxfällan.

Min ekonomi är uppdelad av privatekonomi och företaget. Och min privatekonomi finns ju knappt, i alla fall inte på vintern, och där ska studielånen tas från.

Varför det gått trögt med jobb i början av veckan, beror nog till en stor del på latmasken. Att sätta sig ner och skriva är lite tungt, för nu är det arbete som gäller på litteraturavdelningen. Det blir väldigt lätt att känna efter och hitta på annat, när hjärnan ska slås på.

Jag har dessutom tillbringat en god stund med att skicka minnestelegram till tre bekanta som gått vidare. Det tar sin tid, jag är inte alltid så noga med saker och ting – Men verser till avlidna ska passa till personen. Och så fick Hjärt & lungfonden, Hjärnfonden och Cancerfonden lite bidrag. Det ska också väljas så det blir rätt.

Hjärnfonden var lite svår. Jag fick leta innan jag hittade var jag tyckte det var bäst att ge bidrag till ALS-forskningen.

Och så har jag ordnat med vår Hantverksmarknad i augusti. Det är bara resten kvar nu.

Så nu börjar det vara dags att ta itu med texterna. Varför ska det vara så svårt, det är ju det som är det roliga.

Dagen till ära bjuder jag på en dikt om slåttermyren Vasikkavuoma av Hugo Rantatalo, den säger en hel del om vår bok:

Vasikkavuoma ligger här,

där den ligger

Nya människor vandrar över henne,

med nya ögon,

med andra intressen och annorlunda ideér,

men alltid

med kärlek till någon och till något.

En lika vacker kväll, i en avlägsen framtid,

kanske om hundra år,

här vid Vasikkavuoma,

berättas kanske legenden om oss som är här,

just nu

Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.