Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Lite helg

Vi tog lite semester på nationaldagens eftermiddag. Jag besökte två före detta prästgårdar i Norrbottens inland. En gammal kurskamrat med sambo bor i ett fantastiskt hus. Berättade för honom att Torgny Lindgren sagt att man ska försöka få tag i en gammal prästgård, själv bodde han i en. Viktiga saker, litteraturvetare som vi är. 

Sen blev det vinprovning på Tjers gästgiveri. 

Kassa in och ut

Määäh, försökte ringa människa/människor på Jordbruksverket igår. Till slut säger den som svarar att han ska be någon av ansvariga ringa upp. Och ingen ringde. Mest irriterande meddelanden, värre än att ingen ringer upp är: ”X är på möte och åter kommer 9.40.” Så ringer man en kvart efter det. ”X är på möte och återkommer 12.55”. Och så ringer man 13.02. ”X är på möte och återkommer kl. 17”. Och så ringde jag på morgon. ”X är på semester och återkommer på fredag” ”Vill du bli kopplade till receptionist?” Ja! Och se där efter att jag berättat vad jag hade för ärenden än en gång, så fick jag tala med en människa som varken var på möte eller semester.

Och när hon fått mitt kundnummer kunde hon svara på två sekunder. Bara så ni vet det, jag har ett åtagande om hotade husdjursraser enligt de nya reglerna från 2016. Det trodde jag också, men de som var hit i höstas från Länsstyrelsen sa att jag inte hade det. Men då var det inte handlagt…….Nu har jag till och med fått pengar för det, så här ett år efteråt.

Och nu vet jag i vilken ruta jag ska kryssa och inte. Jag menar, man kan ju hamna i fängelse för mindre. Överväger dock om det skulle vara bra, mycket sticktid blir det.

Det är rätt skrämmande vilket tjorv det varit med EU-stöden, ett års eftersläpning. Får en löneanställd lönen en dag efter den ska utbetalas håller de på gnälla ihjäl sig. Och då håller de ändå inte på med några miljoninvesteringar för att kunna jobba – som bönder gör. Jisses vad synd om de som verkligen har mycket pengar att få. Jag är ju bara en deltidsbonde.

Men jag är glad, jag fick lite penningar i fredags, så nu kan jag betala ett par räkningar 🙂

Mitt i allt är de bara på kontot, det brukar vara svårt att veta vad det är för pengar. Men nu råkades jag logga in på mobilappen, och till och med där gick det att trycka på bankgiroinbetalningar och det stod att det är ersättningar för hotade husdjursraser och djurvälfärdsersättningar.

Jag behöver väl inte säga att jag betalat merkostnaderna för att få de här ersättningarna i olika omgångar mellan 6 och 15 månader sen. Håhåjaja, tur det är en solid person som ligger ute med pengarna, skämt åsido.

Å andra sidan går det bättre och bättre för mig, nu är det länge sen jag fått låna pengar av man eller något barn för löpande utgifter.

Min litterära verksamhet är dessvärre – eller egentligen dessbättre – mest sådana där grejor som inte kommer att ge pengar på länge. Men nu hoppas jag på lite fasta pengar som kommer in under tiden jag väntar på likvider för sådant jag gjort för länge sen. Det vore nåt det.

Jag har just suttit och skrivit på ett långt projekt, och det blir väldigt bra.

Våren närmar sig med stormsteg…

….och stormar gör det ute idag – men solen skiner också.

Men hur det är roligt med folk som vill samma saker – det flyter på bra i litteratur-, ull- och köttbranschen. Kul med draghjälp åt varandra.

Det är fortfarande så skönt att projektansökningen är klar. Hoppas verkligen att detta Norrbotten- och Barentssamarbete blir av. Allt blir så bra med samarbeten och utbyten.

Tji fick surstötarna som inte tycker att kulturföreningen i vår kommun ens kan nämna kulturyttringar på andra ställen – därför att de är en mil eller två utanför kommungränsen. Kärringar.

Jag är väl mer för det gränslösa. Och gillar samarbeten med de som vill samarbeta.

För övrigt har vi byggt om i fårhuset inför lamningen idag. Jag hoppas att hinna med en utbildning, och en branschdag om kött, få SAM-ansökan (EU-stöden) gjord samt skriva en del innan lamningen drar igång på allvar.

Nu ska  jag tjuvträna lite innan morgondagens utbildning. Jag tycker man tar åt sig mer kunskap när man är förberedd, det är så många saker man kommer ihåg när man ser dem. Det är onödigt att börja från noll imorgon, när jag inte behöver.

Men jag borde ha byggt någon mer dörr i fårhuset. Och helst hade jag velat sticka.

Jag följde med Ann-Britt till Anneli på garnleverans igår. En mycket kreativ och trevlig dag. Här är Annelis garn. Nu kör vi vidare mot nästa projekt.

 

Renskötsel i Överkalix

Jag hade planer att följa med Ingegerd i hennes jobb i renskötseln redan i höst, ja egentligen hade jag velat vara med redan i somras.

Men nu, vårdagjämningen har inträtt och äntligen kom jag iväg. Vi hade en slags tvåpersonerskonferens om landsbygdsutveckling och matproduktion. Kul var det. Mycket ren och får hann vi prata på 12-milaresan.

Det var mycket att köra bil i glest befolkade trakter, ändå träffade vi på renägande bybor som var ut och såg till renarna. Och vi såg ett gäng turister i Ängeså. Jag är en som verkligen gillar att åka bil efter skogsvägar.

Jag är så fascinerad av byarna där uppe i den norra delen av kommunen. Min dröm är att bo i Ängeså, röja upp hela byn och sätta dit 500 får på bete.

Det här med renskötsel är på ett sätt lik annan djurskötsel, det är noggrant, man är tvungen att ta till sig nya rön och förändra saker – som till exempel på grund av klimatförändringar, man kämpar mycket ensam – inte minst mot yttre hot som rovdjuren, det är fysiskt tungt, det är långa dagar, det är kallt, det är varmt, det är ute.

Men samtidigt så är det en frihet, man får vara ute och det är fina levande djur man jobbar med. Man ser förändringar konkret, mycket till det bättre men även tvärtom.

Resan klingade av historien som boken om Ängeså bygger på. Jag fick se platserna jag inte sett tidigare. Vi besökte kojan i Diirijärvi där Ingegerds farfars far Josef Rokka föddes. Den används nu till förråd. Man kan bara tänka sig vilket jobb de haft med att hålla stugan varm – å andra sidan levde de även i kåtor vid samma tid. Det är den lilla byggnaden som Ingegerd och hunden Vinna kommer ut ifrån.

Ingegerd är en sådan där som går in för det jobb hon har, och så blir hon bra på det. Kolla bara där hon backat in släpet – och fort gick det.

Framåt

Jag känner mig frisk, fast jag fodrat fåren, gjort upp eld och kört flera kärror ved till pannrummet innan frukost.

Har fått support om momsredovisningen. Men ska göra lite inom litteraturen först.

Det är en fantastiskt fin dag, lite kall, -20. Och ljuset har verkligen återvänt.