Lugna jobb…

…och lite småförkyld:

Djurvälfärdsplan ✔️

Diverse litteraturuppdrag ✔️

Annonser ✔️

Research bolag ✔️

Mailat spinneriet ✔️

Spanar in idolen, se nedan ✔️

Jag kurerar en förkylning med att läsa istället för att slita. På tur är Leif GW Perssons Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv.

Alltså GW, han är en sällsam blandning av knivskarp, smart, allvarlig och rolig. Och vilken unge han måste ha varit. Frökens skräck. Haha, när hon skulle lära honom läsa ”på riktigt”.

Jag hade också någon sån där unge, ja de flesta av mina kunde läsa när de började skolan. Om en sa läraren i ettan; ”han har nog tråkigt, han sitter mycket och ser ut genom fönstret”. Han är nog iklass med GW till att vara allmänbildad, både då och nu.

Här berättar Leif Persson om skolstarten:

Bokstäver, pengar, död och hopp

Förra inslaget gav en del att fundera på. Alltså Frostenson fick ju 13 000 kr i månaden för att sluta. Rätt billigt. Jag har liksom på känn att Engdahl inte skulle nöja sig med det. Men det är klart, han var chef. Och han är man.

Vi andra utan fallskärmar jobbar på, även om det gått lite trögt här i början av veckan. Jag har nyss betalat räkningar, som jag har fått ihop till på annat sätt än att sitta i Svenska Akademien eller att inte sitta där.

En av räkningarna är årets alla studielån. Varje år funderar jag på om det var värt det. Och varje år kommer jag fram till att det var det. Herregud, tänk om jag varit utan allt det där? Men om det bär sig ekonomiskt, nja, det börjar väl sakta visa sig – nu efter 100 år.

Det är rätt tufft med CSN, jag brukar alltid lägga in alla årets betalningar samtidigt. Jag har hittills inte fattat att man får 500 kr i böter om man betalar en dag försent. Tur jag inte gjort det då, det hade nog varit den femhundringen som kunnat varit ingången till Lyxfällan.

Min ekonomi är uppdelad av privatekonomi och företaget. Och min privatekonomi finns ju knappt, i alla fall inte på vintern, och där ska studielånen tas från.

Varför det gått trögt med jobb i början av veckan, beror nog till en stor del på latmasken. Att sätta sig ner och skriva är lite tungt, för nu är det arbete som gäller på litteraturavdelningen. Det blir väldigt lätt att känna efter och hitta på annat, när hjärnan ska slås på.

Jag har dessutom tillbringat en god stund med att skicka minnestelegram till tre bekanta som gått vidare. Det tar sin tid, jag är inte alltid så noga med saker och ting – Men verser till avlidna ska passa till personen. Och så fick Hjärt & lungfonden, Hjärnfonden och Cancerfonden lite bidrag. Det ska också väljas så det blir rätt.

Hjärnfonden var lite svår. Jag fick leta innan jag hittade var jag tyckte det var bäst att ge bidrag till ALS-forskningen.

Och så har jag ordnat med vår Hantverksmarknad i augusti. Det är bara resten kvar nu.

Så nu börjar det vara dags att ta itu med texterna. Varför ska det vara så svårt, det är ju det som är det roliga.

Dagen till ära bjuder jag på en dikt om slåttermyren Vasikkavuoma av Hugo Rantatalo, den säger en hel del om vår bok:

Vasikkavuoma ligger här,

där den ligger

Nya människor vandrar över henne,

med nya ögon,

med andra intressen och annorlunda ideér,

men alltid

med kärlek till någon och till något.

En lika vacker kväll, i en avlägsen framtid,

kanske om hundra år,

här vid Vasikkavuoma,

berättas kanske legenden om oss som är här,

just nu

Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Vi måste prata…

….om 50, heter bok av Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen.

Den var läsvärd och kul, både lättsam och tung läsning. Häromkvällen började jag fundera på varför jag var tvungen att läsa om all ångest som damerna besitter. På kvällen när jag har ju nog med min egen ångest. Andra delar är himla roliga.

Gemensamt är att de fyra kvinnorna är i femtioårsåldern – hur de kommit dit och vad de egentligen lärt sig. Flera av dem har barndomar med missbruk och psykisk sjukdom.

Det handlar mycket om relationer, både kärlek och vänskap. Hur de har utvecklats, både tillsammans med andra och avslutat ska relationer.

En sak som verkar gemensamt är man med åren lägger ner relationer som är dåliga. Man behöver inte umgås med de som suger musten ur en vare sig de är ens käresta eller kompisar.

Karriären är ett annat ämne som tas upp, där alla är rätt lyckade i mediebranschen.

Hur blir man gammal? Vad gör ålderdomen med en rent fysiskt? Och psykiskt? Tänk att ha det så bra att man ens blir gammal, en av kvinnorna har nyligen behandlats mot cancer – så hon ser verkligen fördelen; tänk att jag fick bli 50.

Och så är det mycket med åldern som jag känner igen. Det är så många som dör runt omkring en. Det är föräldrar, kanske syskon och det är kompisar. Det är mycket tal om hur det påverkar en.

Ja överhuvudtaget är det väldigt mycket igenkänning. Inte minst det här med döden och relationer, att ha vuxna barn och att välja bort dåliga relationer.

Jag minns de här nio månaderna när så många dog, min syster, mamma, svågern, min kompis och så faster. Det slumpade sig så att alla dog med kort mellanrum – medan jag fyllde 50. Ja försökte  vinna mot döden genom att ha 50-årskalas i alla fall. Och det hade jag.

Men svågern, min nyss döda systers man, som sagt att han skulle komma ”det ska bli så roligt att träffa alla” – Han dog precis den festkvällen. Min kompis begravdes samma dag och mamma hade dött ett par månader innan. Och dagen efter kalaset när vi städade byastugan fick vi bud om att faster lämnat jordelivet. Då sa brorsan; den här släkten är ju som efter bomben i Hiroshima.

I alla fall fick jag en biljett till Pugh Rogefeldt på Kulturens hus i Luleå. När vi satt och åt innan det var dags för konserten fick svägerskan bud att hennes pappa höll på att dö.

Sedan har Stures yngre syster dött. Det var också så där himla tråkigt, en kvinna som inte hann fylla 60 och annars var i full gång. När hon fick tillbaka cancern för tredje gången gick det inte något mer.

Precis i den vevan hade jag en duo tanter som kritiserade precis allt jag gjorde ideellt. Till och med på begravningsdagen var en av dem sur för att jag inte svarade på meddelanden. Hon visste väl i och för sig inte om någon begravning och dödsfall. Men bara det att man tar för givet att allt händer och inte händer för att någon vill jäklas.

Äh, men sådana där som uppenbarligen inte gillar en klarar man sig utan – för när man är 50 behöver man bara umgås med dem som uppskattar en, hehe.

Å andra sidan, det är ju helt rätt att välja sitt umgänge. Jag hinner inte ens umgås med dem man gillar. Men nu har vintersäsongen och lågsäsongen anlänt. Nu har jag tid, och hoppas jag hinner umgås med lite folk under julen.

Den här boken Vi måste tala om 50, handlar mycket om vänskap. Många har faktiskt kvar kompisar sen barndomen – sådana där som är kvar fastän man kanske är olika. Och vad man har kompisar till, de har ju olika funktioner även om det inte är det man tänker på.

Fördelen med den gamla kompisarna är att de sett en sedan barndomen, de vet mycket om ens grund. En del kompisar ser man sällan (det har varit mycket det på senare år) – men de är ändå kvar och man vet var man har dem.

Jag tänkte mycket på min kompis som dog, det var årsdag i förra veckan. Det var sex år sedan som hon och de i min familj dog. Hon och jag träffades inte så ofta på senare år. Vi bodde ihop när vi jobbade i Boden på lasarettet som 18-20-åringar. AnnBritt var som en rejäl flicka, det kändes som om hon lärde mig mycket. Vi hade himla mycket skoj, och vi talade allvar. Hon lärde mig sådana där flicksaker, själv har jag mer varit en pojkflicka. Hon var så varm och vänlig. Men också livlig. Vi kallade oss Smith & Jones när vi var ute i Boden. Och när vi bokade tvättstugan skrev vi Smith på förmiddagen och Jones på eftermiddagen.

Jag har tänkt på henne mycket på sistone, inte minst sen jag läste en historia om en kompis som dött i ovanstående bok. Jag och AnnBritt sågs sällan de sista åren som sagt. Men vi träffades på hotellet i Överkalix när hon och familjen var och åt 50-årsmiddag vid påsken. Vi kramades och det var så roligt att ses, hon var en som alltid fanns där på samma plats fast vi inte setts på länge.

Sen ringde jag henne på försommaren när jag fått höra att hon blivit sjuk, men hon var optimistisk då i början på sommaren. Det var hon i slutet av sommaren också. Jag hörde av andra kompisar att hon blivit ännu sämre, så jag ringde henne i slutet oktober efter vi varit i Grekland. Hon trodde ännu att det skulle gå bra. Hon såg mina semesterbilder på Facebook och skrev; Åh vad härligt, nu vill jag bli frisk och åka ut och resa. En dryg månad efteråt dog hon. Min ”gamla sambo” som vi brukar skoja, var borta.

De som är ihågkomna finns kvar. Men det är rätt många nu för tiden att tänka på, de som sitter på andra sidan.

Nästan alla i vår föräldrageneration, grannar och en del kompisar sitter där uppe bland molnen. Det är nog det som mest hör till åldern, och samtidigt  gör det ju att en uppskattar livet mycket mer än när man var yngre. Det var en period när jag gick på mina barndomsgrannar i Grelsbyns begravningar. Men det är länge sen nu. För de är ju redan döda nästan allihopa i den generationen. Bland de sista var Tjer-Elsa som dog i 90-årsåldern, när jag kom in i kyrkan tänkte jag att ”var är gammal-grelsbyarna”? Tills jag kom på att det var ju jag och mina kompisar som är de gamla nu.

I veckan dog en bekant från ungdomsåren. Jag minns att jag träffade honom och ytterligare en kompis en kväll när det var hålligång på Brännaberget. De hade en flaska Star Gin vars innehåll de tyckte var så dåligt att de inte ville dricka det. Så jag förbarmade mig över det som var kvar i flaskan. Om man så säger, eh, nog har jag varit nyktrare i mina dagar. Nå jag kom mig hem med de jag kommit dit med, och inte mådde jag bra dagen efter. Det tog många år innan jag kunde känna den där tallbarrsmaken i gin.

När jag berättade det för min man nu i veckan, så kom jag att tänka på att det var så det var där jag umgicks, tjejer och killar var bra. Blev en tjej för full så var det inget mer med det. Ingen utnyttjade situationen. Och nu är J också i himlen, jag skulle tro att han kom ihåg den där ginflaskan resten av sina dagar.

Döden är mycket närvarande i vår medelålder, som sagt. Men ändå är nästan allt annat så mycket bättre. Tänk om man haft det här självförtroendet, drivet, förmågan att välja bort dåliga saker när man var 20 eller 30 år?

Om någon idag kom och frågade om jag vill ha en halvflaska gin skulle jag tacka nej 🙂 För livet har lärt mig att det finns det som är godare.

Så sammanfattning av boken Vi måste tala om 50 och av mitt medelålders liv:

Vojvoj vad det är roligt att vara kärring.

Inspiration

Tack @annie_loof – för uppmuntran, det behövs i dessa dagar med bland annat årets sista slakt (mycken logistik och mycket står på spel). Hittade #sanningensögonblick på bibblo i veckan, och där finns mycket inspirerande. Se bild nedan.

Jag har en läsperiod för att koppla av. Jag lånade även Anteckningar från en kolchos av Sigrid Rausing. Vi brukar skämta om att det finns ju inga kolchoser här och nu, så jag bör sätta mig in i hur det egentligen var. Och säga vad man vill, folk kan bli uppriktigt förvånade över när man säger ”allt ni äter kommer från en företagare som producerat maten”.

Sen lånade jag även Gubbas hage av Kerstin Ekman, om skog, ängsmark och artrikedom som hotas av försvinnande. Det är ju lite det jag gör, med betesdjur, jag försöker hålla marker öppna.