Friskt

Det är -33 idag, och jag läser på sociala medier att temperaturen gått ner mot -39 på enstaka platser i bygden.

Ingen fara, ja det är klart att temperaturen ställer till det lite. Exempelvis har avloppet i uthyrningshuset frusit, och vi får gäster där på söndag. Ensilagebalen vi har till fåren räcker till i kväll, sen måste vi ta fram en ny. Och att dra igång och köra traktorn i denna kyla är inte kul, om den ens startar. Det tär så mycket på maskiner och dess utrustning. Vi är lite för fattiga för stora haverier.

Men förutom det, är det ingen fara, det ska snart bli varmare. Överlag tycker jag att folk gnäller så förbannat på vädret. Alltså klart att något kan gå sönder och så. Men de som gnäller mest är det som inte behöver vara ute.

På morgon var jag ute hos fåren, såklart, de ska ha mat alla dagar. Kylan var absolut inget problem, det är bara att klä på sig och röra sig istället för att gnälla. Dessutom förstår man varför våra förfäder inte var veganer, skinnmössa och skinnhandskar är grejen.

Samtidigt som folk gnäller, så läser jag att 20 barn i flyktingläger i Syrien har frusit ihjäl den senaste månaden – varav de flesta under ett år. Jag håller med mannen:

-Vi har i alla fall ett hus och kläder.

Även om vi kör in ved, eldar (tre hus) och försöker slita lös mat till fåren, så är det inte riktigt i proportion till att faktiskt frysa ihjäl.

Det blir idag fixande av texter. När jag jobbat undan lite så ska jag tapetsera en fondvägg. Mannen bygger igen ett hål där rörmokaren projekterat för ny varmvattenberedare, tinar avloppet och fortsätter med göra iordning huset inför turisterna som kommer.

Vilket betyder att jag inte har någon att bråka med vid tapetseringen. Vem ska jag nu skylla om det blir något fel? 😀

Det är soligt och friskt därute. Oj vilka ljusa mornar det är och blir ännu mer av under kommande veckor.

DSC_7170.JPG

Bokstäver, pengar, död och hopp

Förra inslaget gav en del att fundera på. Alltså Frostenson fick ju 13 000 kr i månaden för att sluta. Rätt billigt. Jag har liksom på känn att Engdahl inte skulle nöja sig med det. Men det är klart, han var chef. Och han är man.

Vi andra utan fallskärmar jobbar på, även om det gått lite trögt här i början av veckan. Jag har nyss betalat räkningar, som jag har fått ihop till på annat sätt än att sitta i Svenska Akademien eller att inte sitta där.

En av räkningarna är årets alla studielån. Varje år funderar jag på om det var värt det. Och varje år kommer jag fram till att det var det. Herregud, tänk om jag varit utan allt det där? Men om det bär sig ekonomiskt, nja, det börjar väl sakta visa sig – nu efter 100 år.

Det är rätt tufft med CSN, jag brukar alltid lägga in alla årets betalningar samtidigt. Jag har hittills inte fattat att man får 500 kr i böter om man betalar en dag försent. Tur jag inte gjort det då, det hade nog varit den femhundringen som kunnat varit ingången till Lyxfällan.

Min ekonomi är uppdelad av privatekonomi och företaget. Och min privatekonomi finns ju knappt, i alla fall inte på vintern, och där ska studielånen tas från.

Varför det gått trögt med jobb i början av veckan, beror nog till en stor del på latmasken. Att sätta sig ner och skriva är lite tungt, för nu är det arbete som gäller på litteraturavdelningen. Det blir väldigt lätt att känna efter och hitta på annat, när hjärnan ska slås på.

Jag har dessutom tillbringat en god stund med att skicka minnestelegram till tre bekanta som gått vidare. Det tar sin tid, jag är inte alltid så noga med saker och ting – Men verser till avlidna ska passa till personen. Och så fick Hjärt & lungfonden, Hjärnfonden och Cancerfonden lite bidrag. Det ska också väljas så det blir rätt.

Hjärnfonden var lite svår. Jag fick leta innan jag hittade var jag tyckte det var bäst att ge bidrag till ALS-forskningen.

Och så har jag ordnat med vår Hantverksmarknad i augusti. Det är bara resten kvar nu.

Så nu börjar det vara dags att ta itu med texterna. Varför ska det vara så svårt, det är ju det som är det roliga.

Dagen till ära bjuder jag på en dikt om slåttermyren Vasikkavuoma av Hugo Rantatalo, den säger en hel del om vår bok:

Vasikkavuoma ligger här,

där den ligger

Nya människor vandrar över henne,

med nya ögon,

med andra intressen och annorlunda ideér,

men alltid

med kärlek till någon och till något.

En lika vacker kväll, i en avlägsen framtid,

kanske om hundra år,

här vid Vasikkavuoma,

berättas kanske legenden om oss som är här,

just nu

Inspiration

Tack @annie_loof – för uppmuntran, det behövs i dessa dagar med bland annat årets sista slakt (mycken logistik och mycket står på spel). Hittade #sanningensögonblick på bibblo i veckan, och där finns mycket inspirerande. Se bild nedan.

Jag har en läsperiod för att koppla av. Jag lånade även Anteckningar från en kolchos av Sigrid Rausing. Vi brukar skämta om att det finns ju inga kolchoser här och nu, så jag bör sätta mig in i hur det egentligen var. Och säga vad man vill, folk kan bli uppriktigt förvånade över när man säger ”allt ni äter kommer från en företagare som producerat maten”.

Sen lånade jag även Gubbas hage av Kerstin Ekman, om skog, ängsmark och artrikedom som hotas av försvinnande. Det är ju lite det jag gör, med betesdjur, jag försöker hålla marker öppna.

Indiansommar

Vilken fin höst. Det var i det närmaste sommarvärme igår, när jag kollade fåren tog jag av mig i linnet.

Hösten har alltid varit en tid för mig att ta nya tag. Och jag tog itu med skrivprojekt igår också, och jag har talat med fantastiska människor som ingår där. Ett par stycken träffade jag på Brännagården. Ojoj vad jag hade velat ta dem med till fåren och ut i vackervädret.