Landet i fokus

Jag har tog mig tid på morgon att se det första avsnittet av SVT’s dokumentär Resten av Sverige. Jag har ju hört en del om den, att den ska vara så bra. Eller så dålig.

Och jag tycker….ja att den är väl både och, en del bra och en del gnälligt. Bra att landsbygden kommer i fokus, det kan ge resten av Sverige som inte är landsbygden lite kunskap. För att inte tala om landsbygdsbornas kunskap om varandra. För vi är ju inte lika. Landsbygden är inte lika över Sverige, eller överallt i världen. Människorna är inte heller likadana.

För det första:

Landsbygden som helhet är det inget synd om, det är Landet med stort L som försörjer befolkningen, vilken mest bor i städer; småstäder som Luleå eller stora som Stockholm. Landet står för all export av råvaror såsom skog, skog och åter skog samt järnmalm, andra metaller, vattenkraft samt produktionen av MAT!

Hallå, alla i städerna äter väl, om än mest utländsk mat som producerats på landet i ett annat land. Så med andra ord är det relativt få människor i Norrbotten/Sverige/hela västvärlden som drar ett stort lass när det gäller försörjning av mat och råvaror – vilket i mångt och mycket betyder export. Och utan att vara det minsta nationalekonom så förmodar jag att export betyder pengar in till riket.

Ja, befolkningen på landsbygden har minskat, urbaniseringen har pågått länge – och över hela världen. Som jag ser det av dessa orsaker:

  • Rationaliseringar, färre personer hugger mer skog. Jordbruket likaså, en bonde på 50 kor istället för en bonde på tre kor, typ. En bonde brukar åkermarken i tre eller fem hela byar, jämfört med 20 bönder i en by förr. Böndernas antal borde öka, vi måste blir bättre på att skaffa oss vår egen mat.
  • Industrialiseringen. Ja, det bedrevs en politik framförallt på 1960-70-talen när arbetskraft behövdes i industrierna i Södertälje, Västerås, Skultuna med flera orten. Där var det synd att vi på landet inte var starkare – vi kunde ha startat fler fabriker/företag – men där lade tyvärr folket och med dem politikerna krokben på sig själva. AMS, Alla Måste Söderut. Men företag blev ändå kvar, det skulle bara varit fler – så hade färre dragit till Västerås.
  • Den urbana normen: Kanske är man mer lyckad i en stad, jo vars det finns mer pengar att tjäna där fler människor bor. Och är man kanske lyckligare om man har fler affärer att vandra i? Fler idrotter att utöva? Fler konstgallerier inpå knuten? Ja, det finns människor både i på landet och i staden som ber sina ungdomar flytta till staden, för att……..det är bättre.

Rationaliseringarna är väl bra, herregud vilket tur att inte folk behöver hugga skog för hand mer. Fy, vad de fick slita förr. Och åka långt ut i skogen, kanske med motorcykel på vintern. Och komma hem på helgen, som då var lördagkväll – till ett hus utan centralvärme och rinnande vatten. Tacka f-n att folk tyckte de nog skulle få det bra i Södertälje, i en varm lägenhet med rinnande vatten och tvättstuga. Och lön hela året. Och semester.

Märk väl att nu för tiden har vi både värme och rinnande vatten i Norrbottens inland – mycket längre än stadsborna i händelsen av katastrof. Vi har en massa mat inpå knuten också, abborrar i sjön och så vidare.

När det gäller industrier och företagande, för det är ju ett företag – en person eller flera som startar företag – och bygger en fabrik. Så är det så här; företagande har varit fult i decennier här innan, mer eller mindre och mer i vissa områden. Det verkar som den inställningen börjar försvinna nu, till och med Jante försvinner.

Men det var historien bakom. Jag kan väl lite hålla med Mikael Niemi i programmet, att det är lite av en moståndshandling att bo på landsbygden – man vill visa att det går. För en författare som Niemi borde det gå förträffligt; Han borde få mindre tid till resor och hämta och lämna ungar på dagis, billigare boende (genomsnittsförfattarna är nog inga höginkomsttagare) och tycker han att det är livat hemma så finns det alltid någon stuga eller skogskoja han kan sätta sig att skriva i – gratis.

Resten då, de som inte är författare – fast jag ska återkomma till kreativa näringar.

Ja det är ju faktiskt så att vi börja få lite ont om arbetskraft, i alla fall i Norrbottens inland där jag huserar. På grund av en för liten befolkning främst av yngre människor som reproducerar sig. Jag såg en skymt av Bodens kommunalråd Inge Andersson som sa något i den stilen i trailern till Resten av Sverige; att det finns inte en chans att vi ska lösa pensionsavgångar med barnafödande.

Nej, vi behöver redan nu importera arbetskraft, både ickeakademiska och akademiska jobb. Och än har inte den stora boomen med 50- och 60-talister gått i pension. Det finns inte nog många unga som kan ta över deras jobb – det tror jag i alla fall.

Så inflyttning är vad vi behöver. För säga vad man vill, våra naturresurser samt service runt ikring finns kvar.

Arbetslösheten är numer låg. Tror jag, har ingen egentlig statistik så jag gissar.

Själv har jag två jobb; skrivande och fårgård. Uppbyggnadsfasen börjar nu vara till ända, så nu börjar jag kunna ta ut mer lön. En parantes, eller ett exempel på egenfixade jobb, egentligen finns jobben inte, hehe.

En glimt av livet på landet; i gryningen här på måndagsmorgon, så vandrade jag i min egenskap av fårfarmare till marken på granngården för att leta rätt på en av våra tre skottskärror och en saltsten (vi flyttade hem bagglammen, från den hagen precis när det blev mörkt igår, ingen brist på jobb på söndagkvällen heller). Och på granngården stod en lastbil, och där fanns en av ortens expanderande företagare för att påbörja ett mindre byggjobb. Med sig hade han ett par unga byggjobbare, varav jag vet att en är 20 år.

Jag blir så glad när de unga har jobb, denna unga kille har förmodligen jobbat varje dag sedan han gått ut byggprogrammet för ett och ett halvt år sedan. Så har även min egenuppfödda byggjobbare gjort. Det är Överkalix idag, även om byggbranschen svänger rejält, inte minst med årstid, så finns det många gånger jobb för unga. Inte tror jag att det är i Överkalix som har det största problemet med ungdomsarbetslöshet, det skulle vara kul att jämföra hur det ser ut i storstädarna, procentuellt.

Av mina fyra barn har alla fixat jobb efter studierna, hittills. Men de rör på sig, inget är konstant. En jobbade heltid året efter gymnasiet här i bygden och började sedan studera. Det gjorde en annan också. Två började att att jobba direkt efter universitet, en innan han avslutat utbildningen. En flyttade till Överkalix efter 10 år i Stockholm och Göteborg. Men jobbar över hela Sverige. En till bor i Överkalix och jobbar här – eller som nu, några veckor i Gällivare. En bor i Norrtälje, och har där bott i ett antal år, kanske snart tio. Men nog finns här jobb, om han och sambon vill bo här.

Den urbana normen då, att man är mer lyckad alternativt lyckligare i en stor stad – eller både och.

Nja, kanske börjar den myten försvinna. Klart att somliga är lyckligare i städer, men det är nog ingen norm mer. Varför skulle det vara en norm, att man automatiskt blir lyckligare för att det bor folk ovanpå en eller under, att tomten är 500 kvadratmeter, eller att man färdas i en dryg timma till jobbet, och det går många på gatan, att min 30-kvadrat lägenhet är värd två miljoner? Eller för att du kan kan välja på hundra fritidsaktiviteter för dina barn? Hur långt bort då, om man räknar på så många, skulle jag vilja veta. Nej jag kan inte välja balett eller konståkning eller judo till mina barn här just nu. Men jag kan välja karate istället för dessa, just för att vi (för tillfället?) har inflyttade med den kompetensen.

Sanningen att säga att här på landsbygden finns så mycket att göra, och man känner typ tvåtusen personer att det inte finns en chans att man hinner med allt och alla.

Vi bor i stort sett i ett semesterparadis dessutom. När vi kommer från jobbet kan vi ta ett par steg ut till vår båt, våra hästar, till biografen, grannen, skogen, skidspåret och så vidare. Allt är nära – i alla fall om du bor nära ett samhälle. Naturen med mera är nära hur långt från samhällen du än bor. Vi har hyfsad internetuppkoppling – som naturligtvis ska bli bättre. Här i byn där jag bor, med 40 invånare (gissar bara) så har vi fiberkabel nästa år.

Jag tror också att man umgås mer på landet. Men det kanske är en lantismyt. Jag har ju haft en period när jag jobbat mycket på senare år, så jag umgås mest med de som har tid att hälsa på mig här på gården.

Vad jag kan hålla med om i programmet, är att det förväntas så mycket av folk på landsbygden. Jag tror det var statsvetaren och en till som sa att man förväntas ta hand om service, affär etc. Jo, det är nog sant, vi förväntas att betala mer skatt och göra mer själva. Men vi är ju tuffingar, som bor här, glöm att vi är gnällspikar.

Och glöm inte att staden inte klarar sig mer än någon dag utan landsbygden. För vad jag vet äter hela den talrika stadsbefolkningen, och producerar nada i den vägen.

Vi har i alla tider fött upp stadsarbetare här på landsbygden, bra avel har vi haft – utan den skulle staden vara ingenting. För staden har länge importerat arbetskraft och gör så alltjämt.

Vi på landet har det bra, men vi vill gärna ha inflyttade, nya företag, nya influenser. Vi vet att vi är bra, om man bara ser till somrarna så ökar vår kommunen sin befolkning med det dubbla eller tredubbla. Jag som själv varit engagerad i kulturturism i ett antal år vet hur uppskattad vår bygd, miljön och kulturen är. Många fler vill bo här – och där finns det hur mycket som helst att göra när det gäller att synliggöra oss.

Nu väljer jag några randombilder från bloggens mediebibliotek, från mitt semesterparadis = där jag bor och verkar. Så här har jag det direkt efter jobbet utan att planera en semester – det är bara att kliva ut.

Välkomna till Överkalix.

Autumn Leaves

Det går undan med hösten, och invintringen av det som ska gå den vägen. Hösten är tidig, kolla vilken skillnad på löven i Nils och Torbjörns hage på kort tid. Men det är väldigt varmt och skönt, morgonen har jag tillbringat med utfodring av baggar och de bagglamm som är kvar samt flytt av alla tackor och tacklamm.

Jag är numer lycklig ägare till en högtryckstvätt, så jag har städat ur traktorgaraget från skrot och smuts. Den ska bli fårklippningssalong på måndag. Nästa vecka ska jag till Vasikkavuoma på jobb i ett par dagar, det kommer att bli kul.

Och så ska vi ha möte med hemslöjdskonsulenten innan dess. Äntligen ser jag en ljusning i kommunens kulturliv, storprojekt på gång. Jag hoppas mycket på det.

Men nu ska jag fortsätta med att iordningställa fårhuset inför installningen. Sätter in ett par bilder på hösten här; En kund, Ulrika Jönsson, har stickat dessa handledsvärmare av vårt garn – mönstrets heter Autumn Leaves från Drops. Nils och Torbjörn väntar på brudarna – de har kommit ett steg närmare på morgon.

Marknad i Forsnäs 

Där sålde jag fårprodukter både lördag och söndag. Kul med en kvalitetsmarknad, och affärerna gick bra.

Lördagskvällen och tillika nationalälvdagen tillbringades på en flotte på älven, såklart.

Måndagen ska jag börja med att läsa korrektur, sedan är det mycket logistik med fåren den närmsta tiden innan slakten

dsc_1172.jpg

Vad skönt…..

…..med vardag – måndag, ja!

Hantverksveckan gick bra trots små resurser och halvdåligt väder. Det är värt en hel del slit, när man träffar alla människor som kommer till våra aktiviteter. Mycket kan också göras ännu bättre.

Här är kursen i spinna på slända med Barbro Heikinmatti från Finland.

DSC_0211

Jag började vardagen med en ullkurs i Kallax, Luleå. Kia Gabrielsson, Sveriges ledande ullklassificör var sakkunnig och Hushållningssällskapet arrangerade kursen – bara en sådan sak att komma till en kurs som någon annan ordnat. Hantverksveckan, SV och Överkalix kulturförening tog upp henne tillsammans med HS. Samarbeten är bra.

Nu är det fåren (inte så lite, mönstring, baggköp, baggförsäljning, slakt, klippning och installning närmar sig) och litterära ansökningar, påbörjade reportage, påbörjad bok, röja upp efter Hantverksveckan, och allt på gården – inklusive urgödsling av fårhuset.

När det gäller fåren, är jag så glad över min ras – svenskt finullsfår. Jag sa åt finullskollegan Anneli (till höger i bilden nedan) – att vi är ju lite som i en egen division när det gäller ullkvalitet. ”Det är lite grov fiber…för att vara finullsfår” = alltså supermjuk. Jag blev så inspirerad av ullkursen att jag direkt hemkommen från Luleå åkte över med båt till holmen och tackade mina medhjälpare, tackorna och tacklammen. Sedan satt jag vid teven och kammade glansiga, mjuka fina lockar som Barbro färgat, till klockan ett på natten.

Jag tänker också idag; när man har ångest, mycket jobb och lite pengar – att se sig om lite. Vi har haft många av invandrarkvinnorna, samt ett par män som gått kurser under Hantverksveckan. I söndags just innan slutet som en afghansk kvinna och ville testa på att spinna med slända. Barbro gav henne en, men hon sa ”kan inte”. Och så tog hon upp en avlång liten sten, tog lite ull och spann en tråd. Vi blev alla förstummade. Barbro gav henne en påse med kardad ull så hon kunde fortsätta att spinna hemma.

Version 2

Favoritplats

Jag tänkte att det skulle bli jobbigt att ha får i hembyn också. Men nej, det är inte så betungande – tvärtom faktiskt.

Min kvällstur till fåren, jag passade på att göra en liten extrasväng med tvåhästarn. Ikväll vid 18-tiden:

Livasälven & Norska havet

Jag har skapat uteungar, de gillar att vara i naturen. Jag minns grannen från Bagarvägen som sa när de barnen var små; ”de är ju som ungar förr i tiden, ute”. Jo, de satt mycket i snödrivorna och byggde och byggde och lekte.

DSC_0275

Den äldsta bodde tio år i Stockholm och Göteborg innan han flyttade hem. Han har nu åkt med de norska släktingarna till Nordnorge, och fiskar varje dag i lika fantastiskt väder som vi har här i Norrbotten. Av bilderna han skickar att döma, har han hittat paradiset – få se om han flyttar dit. 😉

Bild stulen från hans Facebook:

13708375_178129219269124_4589923798506717260_o