Ny avstamp

Det bär iväg till Fårfesten i Kil i eftermiddag. Och det blir sen utbildning i Stockholm.

Jag har bokfört ett sista varv innan resan, det kan bli besvärligt att komma ikapp annars. Jag hoppas nu på pengar in, och det ska det väl bli. Även om jag inte fått mitt nya garn än, så har jag skinn med att sälja – inte minst fina ”syskinn” – finull och ju i särklass varmast (partsinlaga). Och skinn säljer jag på hemmaplan också. De vegetabilgarvade lammskinnen är poppis hos de som vill ha present till baby, mjuka gosiga skinn som inte innehåller krom. För så är det, de allra flesta skinn innehåller krom.

Utbildningen i Stockholm blir liksom mycket fysisk, så jag hoppas hålla mig frisk så här i influensatider. Jag är i rätt bra form. Sen blir det en hel del teori också, men det är ju inte lika krävande.

På tal om pengar ut så har jag förutom storräkning till Lantmännen för kraftfoder och skinnberedningen även betalat högst privata nöjen detta månadsslut. Februari är studielånmånad. Och det är alltid roligt när man betalat, jag känner mig nöjd.

Förr om åren har det varit knivigt ibland, de nya studielånen betalas ju oavsett om man har jobb och hur stora inkomster man har. Så nog har jag många gånger haft tillfälle att begrunda om det varit värt det. Och jag har kommit fram till:

Det har varit så himla mycket värt det. Jag hade inte velat byta bort kunskapen på något vis. Och i stort sett alla studier gjorde jag som fyrbarnsmor och låginkomstagare, dessutom som en som vägrat sätta ett- och tvååringar, ja treåringar också, på dagis.

Men jag jobbar gärna till jag är 90 år, det har varit så värt att inte bara samla pengar till pensionskuvertet. Och det är roligt att jobba.

Mot Värmland 

Finull & färg Norrbotten åker till Fårfesten i Kil 2-4 mars, hurra! Det är vi tre företagare som delar monter: jag/Jakobgården, Rät & Avig/Ann-Britt Eklund och Höjdens fårgård/Annelie Hansson.

Vi ser fram emot att träffa branschen i år igen. Bilden är från årets spaningsresa, då vi bland annat befolkade Finullsföreningens bord  – hon som visar västen på bilden heter Tina och var hos föreningen. Men nu ska vi alltså sälja i egen regi  😊

Renskötsel i Överkalix

Jag hade planer att följa med Ingegerd i hennes jobb i renskötseln redan i höst, ja egentligen hade jag velat vara med redan i somras.

Men nu, vårdagjämningen har inträtt och äntligen kom jag iväg. Vi hade en slags tvåpersonerskonferens om landsbygdsutveckling och matproduktion. Kul var det. Mycket ren och får hann vi prata på 12-milaresan.

Det var mycket att köra bil i glest befolkade trakter, ändå träffade vi på renägande bybor som var ut och såg till renarna. Och vi såg ett gäng turister i Ängeså. Jag är en som verkligen gillar att åka bil efter skogsvägar.

Jag är så fascinerad av byarna där uppe i den norra delen av kommunen. Min dröm är att bo i Ängeså, röja upp hela byn och sätta dit 500 får på bete.

Det här med renskötsel är på ett sätt lik annan djurskötsel, det är noggrant, man är tvungen att ta till sig nya rön och förändra saker – som till exempel på grund av klimatförändringar, man kämpar mycket ensam – inte minst mot yttre hot som rovdjuren, det är fysiskt tungt, det är långa dagar, det är kallt, det är varmt, det är ute.

Men samtidigt så är det en frihet, man får vara ute och det är fina levande djur man jobbar med. Man ser förändringar konkret, mycket till det bättre men även tvärtom.

Resan klingade av historien som boken om Ängeså bygger på. Jag fick se platserna jag inte sett tidigare. Vi besökte kojan i Diirijärvi där Ingegerds farfars far Josef Rokka föddes. Den används nu till förråd. Man kan bara tänka sig vilket jobb de haft med att hålla stugan varm – å andra sidan levde de även i kåtor vid samma tid. Det är den lilla byggnaden som Ingegerd och hunden Vinna kommer ut ifrån.

Ingegerd är en sådan där som går in för det jobb hon har, och så blir hon bra på det. Kolla bara där hon backat in släpet – och fort gick det.

Fårfesten i Kil

Det har varit en väldigt lyckad och trevlig långhelg på Fårfesten i Kil. Jag reste med två andra företagare Ann-Britt Eklund och Anneli Hansson. En som färgar och säljer garn av garn och en som föder upp finullsfår och är på gång att förädla ullen mer än tidigare. Och så jag som gör både och – har får och säljer garn.

Jag återkommer med mer om Fårfesten senare, det har väckt många tankar. Som om jag inte hade nog tankar tidigare.

Men vi konstaterade i alla fall, att bland 150 utställare så är finullsgarnet unikt. Det var knappt någon annan som sålde det, annat än mitt som vi hade i Föreningen Svenska Finullsfårs monter. Det är ju synd, såklart, men vi ser ju potentialen för vår vidare försäljning. Och för rasen. Bästa helsvenska garnet, tillsammans med Jämtlandsfårets.

Det var också mycket trevligt att träffa de andra i Finullsföreningen, de flesta bor ju en bit bort, så tack Tina, Anna och ni andra. Jo det är kvinnor som har får, hehe.

Och så fick jag ju lite baggspaning, för inköp till hösten.

Vi träffade många fler likasinnade, som Karin som kom ensam från Skåne plus många andra. Inte minst branschfolket är det jättetrevligt att träffa.

Jag ska nu bland annat arbete, färga lite…….GARN….till nästa helgs evenemang; Vantfestivalen till Lovikkavantens minne – på lördag i Junosuando.

Här kommer några av bilderna. De säger väl mer än tre tusen ord. Jag inser nu att det finns en lång berättelse om varje bild. 🙂