Tiden

Alltså, det känns som igår och det har bara gått drygt tio år. De här ungarna var barn, de yngsta pseudotvillingarna. De är som tighta än idag, även om de lever helt olika vuxna liv; en jobbar i byggbranschen och den andra är student – som siktar på att bli än mer akademiker.

Men lika är de. Fast av olika kön. Den ena är ljus och blåögd, och den andra mörk och brunögd. Himla lika och olika pseudotvillingar 🙂

Ganska kul bild, från Grelsbyn en vår. Många är de, förfäderna som sprungit just så där. Det sitter liksom i generna: högvatten i älven, roligt – då springer vi dit.

Mot Värmland 

Finull & färg Norrbotten åker till Fårfesten i Kil 2-4 mars, hurra! Det är vi tre företagare som delar monter: jag/Jakobgården, Rät & Avig/Ann-Britt Eklund och Höjdens fårgård/Annelie Hansson.

Vi ser fram emot att träffa branschen i år igen. Bilden är från årets spaningsresa, då vi bland annat befolkade Finullsföreningens bord  – hon som visar västen på bilden heter Tina och var hos föreningen. Men nu ska vi alltså sälja i egen regi  😊

Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Ännu roligare

Jag har äntligen tid för mina skrivprojekt, så nu ska jag göra det – skriva!

Fast jag har ägnat den dyrbara förmiddagen till får, tv inklusive tv-stickning och sociala medier. Och medier över huvudtaget. Jag har kollat in nyheter om #metoo, och jag tycker att det blir bara bättre, som Helena Bergström sa nyss; nu står vi tillsammans, rent konkret alltså.

Jag är fascinerad över lavinen som satts igång. Nej, inte vill vi att våra döttrar, och söner för den delen växer upp i ett sånt här samhälle. Själv har jag varit i alla fall ganska förskonad från de riktiga ärkesvinen. Men det finns ju en del att berätta, som slemtorskarna som kommer till restaurang bara för att glo (på personalens bakdelar) – de som man väntar till de gått innan man går ut innan man torkar av borden. Och inte vet jag om de var något mycket bättre de fina slipsnissarna, som förutsatte att man var ointelligent bara för att man jobbade i restaurangbranschen.

Det är så mycket i det där att ha ett jobb, att försöka passa in, att få fortsätta – ja förstår att det är mycket av ett problem inom den kulturella sektorn inklusive media. Jag slutade egentligen innan jag började i tidningsbranschen. Jo, de var trevliga, de flesta. Men det var en konstig kultur á la rövslickeri (av oss som ska granska kritiskt och stå på de svagas sida) till och med på vår utbildning fick vi höra ”och ni får inte vara hemma med sjuka barn”. Jaha, sa vi väl ungefär, vi som hade barn. Jag tänkte väl att det inte angick mig, jag var väl aldrig hemma med sjuka barn.

Nå bland de första veckorna på praktiken fick ungarna som då gick i 1:an och 2:an vinterkräksjuka, de spydde ner hela sängarna inklusive täcken och madrasser. Så det var inte riktigt läge att lämna till barnvakt (och pappan jobbade i annan del av landet). Så jag var hemma ett par dagar, högst.

Då fick jag höra på nästa redaktion jag kom: Jag hörde att du varit hemma med sjuka barn…… Då hade förmodligen kärringen som jobbade på lokalredaktionen meddelat att så var fallet. Och det var tydligen viktig information.

Jag kan ännu känna mig orättvist anklagad, jag har i hela mitt liv varit hemma med sjuka barn (4 stycken) de dagar man kan räkna på ena handens fingrar, eventuellt två händer. Det är nästan som om jag blir mer och mer arg ju längre tiden går.

Så miljön av jönseri gjorde att jag inte ides tävla med de andra om jobb. Jag bodde på fel plats också. På den tiden fanns det ju folk på lokalredaktionerna som täckte upp – så det fanns inte så stort behov av frilansare heller. Men måste säga att jag gillade de flesta som jobbade, de var bra.

Jag blev en alien och karriären har varit krokig, men ungarna fick vara hemma när det var små och när det var sjuka. Däremot fick de vara länge på fritids – till personalens förtret. Den yngre av dem lämnade jag ensam på skolan där första dagen i ettan. Det har jag ännu dåligt samvete över, hemskt mycket. Jag hade kunnat få både en utbildning och vara utan dåligt samvete om det inte varit för den där skitkulturen i branschen. Men jag är glad över utbildningen, den sitter som berget. Jag vet att jag kan.

Det är annat i mediebranschen idag, nu dräneras tidningsredaktioner på utbildat folk, åtminstone på landsbygden. Man skulle kunna ha Kliché-Kjelle att skriva något, bara det är något, spelar roll vad det är.

Förövrigt har morgonens kulturdos bestått av just titt på Kliché-Kjelle, och efter det en hel del författarinspiration. Kultur är det som gör oss till människor, också ett Helena Bergström-citat.

Det är så skönt att bli äldre, man blir säker och vet vad man klarar av. Och tyvärr är det så än idag att man måste vara bättre och bevisa det om man är kvinna. Som sagt, de här divorna i kultur och mediebranschen – tänk om en kvinna beter sig illa och skriker bög och hora åt arbetskamraterna, hur länge skulle det ta innan hon fick sparken?

Sen tycker jag inte att folk inte får vara hetlevrade, alla behöver ju inte vara kolugna. Men där ska jämlikhet råda. Som kvinna förväntas man inte höja rösten, det är faktiskt skillnad. Men ser jag tillbaka på yrkeslivet så här långt, vid 54 års ålder, så har jag mest varit för snäll. Försökt att anpassa mig, medla, sänka min nivå så det ska passa in. Varför då, kan jag tänka nu.

Mitt yrkesliv i dag är mångfacetterat, kreativt, slitigt och roligt. Fick jag önska mig några förbättringar så vore det större lönsamhet och fler arbetskamrater. Jag tycker om folk, det blir för det mesta så mycket roligare att göra saker tillsammans.

Så här lagom till den lugna säsongen har mannen tagit pension, just nu är han ute och skottar snö med traktorn. Det fick jag göra igår när han var på en turné neråt kusten, men jag kör gärna traktor. Men. Det tar tid sånt där. Vi ser fram emot, att tunga saker som vi måste vara två för att göra, kan vi nu göra på dagtid en vardag. Vi måste inte göra allt sånt på kvällar och helger. Rent utav kanske vi kan vara ledig någon gång.

I eftermiddag blir det lite med mitt fastighetskötarjobb. Och en av årets höjdpunkter närmar sig, aldrig hade man trott att man skulle bli så glad av torra strån av spannmål. Min leverantör i Jakobstad, Finland, ringde nyss och meddelade att halmtransporten kommer imorgon, med en estländsk chaufför. Vi får försöka hitta något språk där. Livet på gården känns ändå lättare, nu har jag en statsanställd pensionär som kan göra småsaker – det passar bra att delegera ut kommunikationen till gåben – med han som ska lasta av lastbilen.

Få se, var det inte jag som hade tid att skriva nu. Blommor, sommar och myrhö står det i dagens bokstäver.