Vi måste prata…

….om 50, heter bok av Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen.

Den var läsvärd och kul, både lättsam och tung läsning. Häromkvällen började jag fundera på varför jag var tvungen att läsa om all ångest som damerna besitter. På kvällen när jag har ju nog med min egen ångest. Andra delar är himla roliga.

Gemensamt är att de fyra kvinnorna är i femtioårsåldern – hur de kommit dit och vad de egentligen lärt sig. Flera av dem har barndomar med missbruk och psykisk sjukdom.

Det handlar mycket om relationer, både kärlek och vänskap. Hur de har utvecklats, både tillsammans med andra och avslutat ska relationer.

En sak som verkar gemensamt är man med åren lägger ner relationer som är dåliga. Man behöver inte umgås med de som suger musten ur en vare sig de är ens käresta eller kompisar.

Karriären är ett annat ämne som tas upp, där alla är rätt lyckade i mediebranschen.

Hur blir man gammal? Vad gör ålderdomen med en rent fysiskt? Och psykiskt? Tänk att ha det så bra att man ens blir gammal, en av kvinnorna har nyligen behandlats mot cancer – så hon ser verkligen fördelen; tänk att jag fick bli 50.

Och så är det mycket med åldern som jag känner igen. Det är så många som dör runt omkring en. Det är föräldrar, kanske syskon och det är kompisar. Det är mycket tal om hur det påverkar en.

Ja överhuvudtaget är det väldigt mycket igenkänning. Inte minst det här med döden och relationer, att ha vuxna barn och att välja bort dåliga relationer.

Jag minns de här nio månaderna när så många dog, min syster, mamma, svågern, min kompis och så faster. Det slumpade sig så att alla dog med kort mellanrum – medan jag fyllde 50. Ja försökte  vinna mot döden genom att ha 50-årskalas i alla fall. Och det hade jag.

Men svågern, min nyss döda systers man, som sagt att han skulle komma ”det ska bli så roligt att träffa alla” – Han dog precis den festkvällen. Min kompis begravdes samma dag och mamma hade dött ett par månader innan. Och dagen efter kalaset när vi städade byastugan fick vi bud om att faster lämnat jordelivet. Då sa brorsan; den här släkten är ju som efter bomben i Hiroshima.

I alla fall fick jag en biljett till Pugh Rogefeldt på Kulturens hus i Luleå. När vi satt och åt innan det var dags för konserten fick svägerskan bud att hennes pappa höll på att dö.

Sedan har Stures yngre syster dött. Det var också så där himla tråkigt, en kvinna som inte hann fylla 60 och annars var i full gång. När hon fick tillbaka cancern för tredje gången gick det inte något mer.

Precis i den vevan hade jag en duo tanter som kritiserade precis allt jag gjorde ideellt. Till och med på begravningsdagen var en av dem sur för att jag inte svarade på meddelanden. Hon visste väl i och för sig inte om någon begravning och dödsfall. Men bara det att man tar för givet att allt händer och inte händer för att någon vill jäklas.

Äh, men sådana där som uppenbarligen inte gillar en klarar man sig utan – för när man är 50 behöver man bara umgås med dem som uppskattar en, hehe.

Å andra sidan, det är ju helt rätt att välja sitt umgänge. Jag hinner inte ens umgås med dem man gillar. Men nu har vintersäsongen och lågsäsongen anlänt. Nu har jag tid, och hoppas jag hinner umgås med lite folk under julen.

Den här boken Vi måste tala om 50, handlar mycket om vänskap. Många har faktiskt kvar kompisar sen barndomen – sådana där som är kvar fastän man kanske är olika. Och vad man har kompisar till, de har ju olika funktioner även om det inte är det man tänker på.

Fördelen med den gamla kompisarna är att de sett en sedan barndomen, de vet mycket om ens grund. En del kompisar ser man sällan (det har varit mycket det på senare år) – men de är ändå kvar och man vet var man har dem.

Jag tänkte mycket på min kompis som dog, det var årsdag i förra veckan. Det var sex år sedan som hon och de i min familj dog. Hon och jag träffades inte så ofta på senare år. Vi bodde ihop när vi jobbade i Boden på lasarettet som 18-20-åringar. AnnBritt var som en rejäl flicka, det kändes som om hon lärde mig mycket. Vi hade himla mycket skoj, och vi talade allvar. Hon lärde mig sådana där flicksaker, själv har jag mer varit en pojkflicka. Hon var så varm och vänlig. Men också livlig. Vi kallade oss Smith & Jones när vi var ute i Boden. Och när vi bokade tvättstugan skrev vi Smith på förmiddagen och Jones på eftermiddagen.

Jag har tänkt på henne mycket på sistone, inte minst sen jag läste en historia om en kompis som dött i ovanstående bok. Jag och AnnBritt sågs sällan de sista åren som sagt. Men vi träffades på hotellet i Överkalix när hon och familjen var och åt 50-årsmiddag vid påsken. Vi kramades och det var så roligt att ses, hon var en som alltid fanns där på samma plats fast vi inte setts på länge.

Sen ringde jag henne på försommaren när jag fått höra att hon blivit sjuk, men hon var optimistisk då i början på sommaren. Det var hon i slutet av sommaren också. Jag hörde av andra kompisar att hon blivit ännu sämre, så jag ringde henne i slutet oktober efter vi varit i Grekland. Hon trodde ännu att det skulle gå bra. Hon såg mina semesterbilder på Facebook och skrev; Åh vad härligt, nu vill jag bli frisk och åka ut och resa. En dryg månad efteråt dog hon. Min ”gamla sambo” som vi brukar skoja, var borta.

De som är ihågkomna finns kvar. Men det är rätt många nu för tiden att tänka på, de som sitter på andra sidan.

Nästan alla i vår föräldrageneration, grannar och en del kompisar sitter där uppe bland molnen. Det är nog det som mest hör till åldern, och samtidigt  gör det ju att en uppskattar livet mycket mer än när man var yngre. Det var en period när jag gick på mina barndomsgrannar i Grelsbyns begravningar. Men det är länge sen nu. För de är ju redan döda nästan allihopa i den generationen. Bland de sista var Tjer-Elsa som dog i 90-årsåldern, när jag kom in i kyrkan tänkte jag att ”var är gammal-grelsbyarna”? Tills jag kom på att det var ju jag och mina kompisar som är de gamla nu.

I veckan dog en bekant från ungdomsåren. Jag minns att jag träffade honom och ytterligare en kompis en kväll när det var hålligång på Brännaberget. De hade en flaska Star Gin vars innehåll de tyckte var så dåligt att de inte ville dricka det. Så jag förbarmade mig över det som var kvar i flaskan. Om man så säger, eh, nog har jag varit nyktrare i mina dagar. Nå jag kom mig hem med de jag kommit dit med, och inte mådde jag bra dagen efter. Det tog många år innan jag kunde känna den där tallbarrsmaken i gin.

När jag berättade det för min man nu i veckan, så kom jag att tänka på att det var så det var där jag umgicks, tjejer och killar var bra. Blev en tjej för full så var det inget mer med det. Ingen utnyttjade situationen. Och nu är J också i himlen, jag skulle tro att han kom ihåg den där ginflaskan resten av sina dagar.

Döden är mycket närvarande i vår medelålder, som sagt. Men ändå är nästan allt annat så mycket bättre. Tänk om man haft det här självförtroendet, drivet, förmågan att välja bort dåliga saker när man var 20 eller 30 år?

Om någon idag kom och frågade om jag vill ha en halvflaska gin skulle jag tacka nej 🙂 För livet har lärt mig att det finns det som är godare.

Så sammanfattning av boken Vi måste tala om 50 och av mitt medelålders liv:

Vojvoj vad det är roligt att vara kärring.

Lyssnar

Den senaste veckan har jag gjort en hel del sådant där man kan lyssna på poddar etc medan man jobbar. En podd var Skäringer & Mannheimer, mina favoriter. Det talade om lyckan efter att blivit sövd. Och jag kan bara hålla med.

Jag minns när min fårhusbyggare och jag talade om det medan vi byggde. Vi tyckte båda två att det var så himla skönt efter man varit sövd. Haha, kanske är det kreativa människor som har svårt att speeda ner som behöver starta om maskineriet ibland. Vi som är på helspänn och vi som vanligtvis vaknar av det där lilla klicket innan väckaren ringer. Den där sömnen man får som sövd är fantastisk. Tiden är bara borta. Man har inte sovit utan borta är timmen eller timmarna.

Det kan ju också vara så att man blir extra lycklig över att operationen är över, och att man trots allt har överlevt. Det är ju alltid en kick att ha överlevt.

Kanske är det lite som när vi var på basic safety-utbildningen, och hade flera dagar av rökdykning och hoppande i isvak från höga höjder. Då var det också så där roligt varje kväll – att man hade överlevt dagen.

En gång var vi så exhalterade att vi överlevt att vi höll på att äta ihjäl oss med popcorn innan middagen. Jag, Leif och en maskinist från södern åt på O’Learys i Gamla Stan. och vi fick in en stor popcornskål innan maten. Vi åt upp allt inom en minut. Då servitrisen tog upp beställning  på maten, gav hon oss en till skål eftersom den första var tom. Samma sak igen, allt var borta inom en minut. Sen fick vi inget mer fast vi frågade, haha. Vi var nog överlevare som var himla saltsugna av den svettiga rökdykningen.

Ja det är olika världar

Det är länge sedan jag tyckt något, eller egentligen gör jag det hela tiden, men försöker att inte bry mig om det som inte går att göra något åt. Men nu fick jag lite tid över också, här i gryningen.

En sak funderar jag över på morgon, kommunhuset ska nu stängas för besök igen. Eller det går naturligtvis att komma in där och besöka den kommunala servicen vi betalar för. Om man har avtalad tid, och så ska någon vidtalas att man är där och någon ska komma och hämta en vid dörren som låses upp. Ja i stort skapas det arbetstillfällen.

Jag förstår om det behövs restriktioner ibland, och att hot förekommer exempelvis på sociala. Där kan det vara befogat med låsning vilket det redan har varit i många år. Å andra sidan är det ju de som redan är inne som inte är helt igenom glada alla gånger.

Det här med oro, och ha ångest över saker som kan hända behöver jag ingen kurs i – jag vet allt. Jag är en som oroar mig. Med fyra barn som nu alla är vuxna är man orolig även om de är precis vuxna – och jag försöker intala mig att det är mer ordning på dem alla enskilt jämfört med mig.

Alltså mina barn jobbar och har jobbat: två stycken i kriminalvården, både på häkte där man aldrig vet vem man träffar och på en av landets hårdaste anstalter. Många år av livstidsdömda, hot, utryckningar i insatsstyrka och med intagna med riktigt svåra problem – de låstes inte in utan orsak. Det kommer någon gång då och då på (riks!)nyheterna om överfall. Och då ringer jag för att höra hur barnet har det. En av gångerna fick jag ett meddelande tillbaka av sambon till ett av barnen; Jag ser att du ringt och förstår om du är orolig – men jag har talat med K och han är ok. Ett av barnen som jobbade på anstalten vägde dessutom ungefär hälften av dem hen vårdade.

Andra barn har tillbringat sitt arbetsliv uppe på höga tak, på byggnadsställningar, i djupa brunnar, i tunnlar under vattendrag och i kloaksystem med stora råttor. Två av barnen färdas i jobbet runt riket på hårt trafikerade vägar, europavägen här i länet med snörök och tung trafik. De flyger i alla väder, de åker lastbil och de åker personbil i jobbet. Ett par av barnen har jobbat flera år i service på restaurang och bensinstation, och där vet man aldrig vem som kommer – annat än att det är kunder, de som man får sin lön av. På ett av ställena bar de konstant larm på sig på grund av historia med ett antal rån. Man ska ha säkerhet på arbetsplatser, en som är relevant för just den platsen. Men man får aldrig glömma de som genererar ens lön; de som är intagna i kriminalvård, kunder som handlar, kommunmedborgare, folk, företag och samhälle som vill ha saker byggda.

Ett av barnen jobbade ett halvår på kommunhuset i Överkalix. Eh, jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända. Puh, ett halvår där jag inte behövde oroa mig för en fjärdedel av ungarna under vardagarna. Det var två kilometer till jobbet och han satt på en plats där han har mycket med kommuninvånarna att göra. Alla var kanske inte glada över beslut. Eller så var de det. För det där barnet är osedvanligt trevligt och kan ta de flesta på ett bra sätt.

Det enda jag var lite orolig över för hans del, och på det jobbet, var att han skulle springa omkull någon i korridoren. Eller bli uttråkad av någon anledning. Men det dör man inte så fort av. Han slutade i alla fall efter sitt halvår.

Han var förbi och låg på vår kökssoffa i förra helgen. En av hans funderingar var:

– Fatta hur skönt det är att jobba i privat sektor!

Kanske, och det här är delvis min tolkning, för att man får springa fort, göra jobbet bra och få uppskattning. Och göra det som går fortast, kostar minst och kan skita i upphandlingar.

Det blev bra

Det blev en så intressant och trevlig helg som jag hoppats på. Vifast Björklund var en inspiratör till många, mig också. Det är många som har berättat om honom under dessa dagar, olika men ändå liknade saker. Det som alla är överens om är hur han såg, gjorde intryck på och uppmuntrade de han kom i kontakt med. Och många imponerades av kunskapen som han besatt, vetgirigheten och han genuina vilja och dela med sig likväl av det han lärt sig som av glödkaka och te.

Av oss som var barn och ungdomar när han var igång med sitt hantverk, dansen och sin musik är alla överens – vi blev upplyfta av att han trodde på oss.

Hur bra han kunde ta barn och gamla fick vi lyssna till idag på gamla inspelningar. Hans besök i en klass, jag tror det var på Gyljen, var som en dröm. Han och de två kompisarna från Norrlåtar, Hasse Sandin och Mikael Segerström som då var ungdomar, i det närmaste trollband barnen.

Jag funderar nu på om jag ska lära mig blockflöjten ordentligt, i brist på spilopipa 😊

Annars har jag hunnit jobba lite i helgen, under de få timmar jag inte varit med Vifastgänget. Nya datorn igångsatt (men det tog ett par dagar av små stunder), fåren utfodrade, korv och lammkött sålt.

I can hear the sound….

….of writing on the wall.

Ronnie James Dio har sjungit i mitt huvud i flera dagar; At the end of a dream, if you know where I mean, when the mist just start to clear.

Det var när vi var på Bishops, och jag just satt och prisade den stora gitarristen Ritchie Blackmore när Long Live Rock and Roll dök upp i högtalarna. Och jag utbrast; Men här är ju Ritchie! Och så säger karln vid bordet bredvid: Och Ronnie James Dio sjunger.

Jag har aldrig gillat refrängen i låten speciellt, och har nog aldrig lyssnat på texten egentligen – vilken jag upptäckte att jag ändå kunde utantill. Undrar om jag ens kunde engelska när den här kom i mitten av 70-talet? In a different time, when the words didn’t rhyme….

Sen kom vi hem…

…från semestern.

Jag vet inte om det var stressen att stiga upp 4.45 och åka med extratur med bohedsfärjan för att ta mig till Rödupp. I alla fall så drömde jag under natten en massa saker, de här typiska att jag är ute i sista minuten.

Jag var på väg på ett jobb, de behövde folk på Tallviksgården. Haha, ja det är tungt på nätterna när man inte vet var man ska och jobba på morgonen. Och när man är så himla kompetent och kan massor av jobb.

Inatt när jag var på väg till Tallviksgården, vet jag inte om jag kom längre än att jag hittade igen mina gamla Birkenstock.