Lamningen klar

DSC_7820.JPGDet var en bra lamning, vi hade en topp omkring 10 april när många lammade samtidigt. Den här sista veckan har varit lugn, och den sista tackan lammade igår på morgonen.

Jag kom ut i fårhuset kl 5, och där stod hon med två födda och nästan helt avslickade lamm. Maggan är en ungtacka på ett år, som är barn till supertackan Maggan nr 1. Hon i sin tur fick fyrlingar i förra helgen, för vilket år på raken vet jag inte. Unga Maggan verkar vara en precis lika bra supertacka. Det är hon på bilden ovan.

Vi har nu 78 lamm, plus 3 dödfödda och en som dog efter ett par dagar. Det blir en dödlighet på under 5%, vilket är suveränt bra för finullsfår som får så många lamm – de snittar nästan tre var.

Vid det där flowet för ett par veckor sen så var det lite mycket ett tag. Mannen är ju bra på att ta nattkollen, och ringer bara om det är något speciellt. Och nu ringde han, vid midnatt – jag hade sovit en dryg halvtimma. Det räddade mig. För jag sov bara en timma innan det var kväll nästa gång.

Denna natt hade en tacka lammat när Sture kom till fårhuset, och så stängde han in henne i box med lammet som man brukar. Det var bara det att han såg sen att den tackan hade ju inte lammat. Hon hade helt enkelt stulit lammet – de kan göra det om de snart ska samma själva. Senare samma dag fick hon ett enda jättelamm, årets största.

Det var då jag kom farande, bakjouren ryckte ut. Vi lokaliserade rätt tacka, och så blev det bra. Hon fick ett lamm till. Sen lammade flera till. Sture gick och lade sig, och jag gick in och åt vid fem på morgonen. När jag kom ut låg det ett dödfött lamm, ett nyfött lamm, och två tackor som stod och slickade samma lamm. Jag tror att jag redde ut vems det var, och sen fick de någon till. Sammanlagt två trillingfödslar. En ungtacka lammade även perfekt utan komplikationer.

Jag lade mig i herdekammaren på morgonkanten, och då hörde jag ett vrål, ovanligt för en som lammar. Då var det tackan som först blivit av med sitt lamm, som låg och födde ett tredje lamm fem timmar efter det första. Det ska ju egentligen vara omöjligt. Förklaringen kom sen, med efterbörden kom ett dödfött och delvis ruttnat lamm. Den hade mest troligt legat vägen för det fjärde lammet. Det lammet som legat och kämpat i fem timmar var jättepiggt. Men tackan orkade inte ens slicka av det, hon låg av förklarliga skäl helt utmattad. Hon orkade sen ställa sig, och lät den nya dia. Alltså hon är ju helt suverän, som ändå tog detta lamm till sig. Hon fick feber dagen efter, och det kan tackor få samma som människor. Men efter omständigheterna med ruttnat lamm i magen och infektionsrisk så fick hon antibiotika efter att jag konsulterat veterinär.

Det var ungefär den där natten. Så förutom massor av lamm, två dödfödda och det sedan länge döda. Sedan har vi bara haft en dödfödd trilling till.

Jag var bakjour, satt och fixade med boken, när jag blev utkallad en dag. Jag satt och svarade på mail i mobilen när jag säg att det inte verkade bra med ett andra lamm som en tacka höll på att föda. Jag skuttade in i lammboxen, och hann tänka att både tacka och lamm dör om jag inte fixar det här, ett ryggläge. Men det gick bra, problemet var att lamm nummer två var dött och den bakom ville förbi och ut.

En ny grej var att vi hade en tacka, en ettåring där inte mjölken rann till direkt. Lammen var pigga och diade råmjölk, men det räckte tydligen inte – för morgonen efter var båda två nästan livlösa. Vi fixade koråmjölk från Hedensbyn, jag sondade dem. Och de tog sig. Tackan var tapper och lät dem suga och suga – och till slut började lammen växa in i sitt skinn.Ett enda lamm har varit medtaget efter födseln, det var efter ett komplicerat felläge. Det lammet sondade jag och då tog det sig upp och började att äta själv.

Ett annat lamm hittade vi kraftigt nedkylt där i början när det var jättekallt på natten. Vi satte in det i herdekammaren i en frigolitlåda med värmelampa under, tempen var bara 32-33, så nära död man kan vara. Men lammet tog sig, vi sondade när det tinat upp lite – och sen fick den gå tillbaka till tackan – som var helt suverän och såg direkt att det där var hennes lamm och tog emot den.

Alla andra lamm superpigga, och tackorna med – hittills. Vi börjar ha riktigt bra avelsmaterial nu, i stort sett bara supertackor. Hon som repade sig från det ruttnade lammet och lät sina lamm äta fast hon var så sjuk – hon hade jag egentligen funderat på att ta bort för att hon har lite svårt humör. Men nu vet jag inte om jag kan när hon klarade det där.

Sen blir man ju mer rutinerad med åren, jag har då på riktigt räddat livet på 4-5 stycken i år.

Lammen efter nye baggen Love är fantastiskt vita och fina. Det ska bli verkligen roligt att mönstra dem.

Jag har hållit på att göra en massa idag, mest skrivjobb men även utfodring av fåren medan jag skrivit detta inlägg. Jag ska bara……innan jag ska ta kväll. 13 timmar jobb räcker, man börjar inte orka så mycket mer.

Kvällens plan är att börja med en ny tröja av det rönnbärsfärgade finullsgarnet. Få se hur det ska gå, Karin i Skåne ska också börja med en. Så hon blir mitt stöd. #woolandhoneysweater

 

 

Ny diagnos

Jag måste erkänna att jag feldiagnostiserat mig själv. Jag har inte fått artros i mitt friska knä. Jag började googla efter att det värkt skitmycket både dag och natt.

Kollade diverse ortoped- och kiropraktiksidor, och kom på att jag faktiskt hade ont på framsidan av knät. Det var nog en ordentlig inflammation, som värkte ut i hela knät. För det hjälpte med Pronaxen, Voltarenkräm och en olja för inflammationer som jag har. Borta!

Inflammation på framsidan av knät får man av att stå på huk, bland annat. Haha, det gör jag hela tiden, håller lamm som ska lära sig mjölkbaren med mera. Alltså, jag vet ju egentligen att gammelfolk inte ska stå på huk – inte bra för knäna.

Jaja, det var skönt att bli healed av sig själv så lätt.

Det andra knät, tja, det är rätt bra – fast det är utan ett korsband, opererad menisk samt hade väldigt dåligt brosk när någon tittade in där senast, för en 15 år sedan.

Behandling på det är förebyggande – träna, sitt och ligg inte med krokigt ben och framförallt, kliv inte fel. Spring inte bakom någon som helst boll, uhu, snyft!

Häromkvällen såg jag ett par minuter volleyboll på tv-sporten. Jag satt och gungade med i soffan. Alltså, allt det där sitter i muskelminnet – när man backar från nät, när man kastar sig, hur det känns att slå det där perfekta passet ut på kanten.

Hade jag haft det där korsbandet hade jag gjort allt detta på riktigt.

Två kvar

Tackor att lamma, alltså.

En lammade inatt, därav min sänkta själ idag. Jag gav upp efter kl 01, och överlämnade åt nattugglan. En onödigt utdragen lamning, dessutom på natten.

Jag sov även dåligt, mitt högra knä har värkt mycket på senare tid. Det är ju lite av en ny upplevelse, jag har lärt mig att hantera det vänstra som värkt i precis 20 år.

Jag har vetat exakt hur jag ska lägga mig när det började att värka på nätterna. Men tydligen är artros efter korsbands- och meniskskada inte samma som ålderdomsartros(?)

Och vänder jag mig hit gör ena axeln ont, eller den andra om jag vänder mig, eller knät eller höften.

Sannerligen behövs ingen ångest för att sova dåligt, det räcker med en kropp, hehe.

På morgon vid halv sju hade en till tacka lammat, och stod i fårhuset med trillingar. Så det blev lite mer fixande med nya fålla etc förutom utfodring, halmning och vattenbärande.

Jag har nu tillbringat mitten av dagens med korrektur, layout osv – utan stora delar av hjärnan, den som slog av inatt.

Å andra sidan slår den väl på efter att jag fått sova nästa gång. Det är en sådan här dag jag skulle behövt bli sövd en halvtimme 😊

Paris

Notre-Dame var mitt besöksmål nummer ett i Paris. På något sätt är det den första bilden som gör att jag mest kommer ihåg den där wow-känslan när hon dök upp vid vår vandring. Åh vad jag tyckte om Paris, den där första och enda gången hittills jag varit där.

Vi kom dit bara två veckor efter terrordåden 2015. Så Place de la republique var också en plats att besöka. Jag kan aldrig glömma den kompakta tystnaden vid monumentet där folk lade blommor och satte upp bilder. Massor av folk och helt tyst i en stor stad. Väldigt vackert. Det finns bilder här längre ner i flödet.

Varför jag fick en så positiv bild av Paris och parisarna var kanske att de ännu var skakade, och kände en sammanhållning. De var nog glada att turister ändå ville komma till staden. Exempelvis kommer jag med värme ihåg lastbilschauffören som höll på att dra en pallbjörn av bakgavellyften, på gatan där vi gick förbi. – Pardon, sa han. Alltså han ursäktade sig att han var i vägen, fast det ju var självklart att det var vi som var lediga som kunde ta några steg åt sidan.

Tips

…..och städning av skrivbordet på datorn. Då hittade jag dessa råd, jag tycker de är bra. Visserligen leder jag mest mig själv till vardags, ja med några undantag.

Frida Lundhs 10 principer för ett cirkulärt ledarskap:

1. Avsätt tid för reflektion 

2. Var nyfiken 

3. Ge dig själv tid för återhämtning 

4. Lyssna och kommunicera 

5. Få saker att hända 

6. Inkludera och samarbeta 

7. Lär dig hantera motstånd 

8. Slå vakt om arbetsron 

9. Hitta din plats 

10. Var modig

Jag tycker jag kan en del av detta, men…..

Jag börjar bli bra på att hitta in plats, det har väl varit si och så med det – jag har trott att jag kan göra allt som är roligt och massor som andra tycker jag ska göra – oftast för att de inte ids själva.

Men det där att lära sig att hantera motstånd, det kan jag bli bättre på. Eller så letar jag en enkel utväg, jag lägger ner vad det nu kan vara .

Jag fick höra att jag är envis, jag skulle säga om mig själv – inte det minsta. Så fort något är besvärligt så gör jag något annat. Det händer att jag skulle behöva vara mer envis. Fast  att vara envis tycker jag för det mesta är destruktivt.

I alla fall är jag bättre än tidigare på att hantera motstånd. Jag hörde Linda Skugge på tv, en i mina ögon lyckad karriärkvinna. Hon sa att hon får massor av ”nej” på varje ”ja”. Oj då, jag trodde att andra bara lyckades på första försöket hela tiden. Där har jag en del att lära.

Å andra ska man väl inte hantera motstånd alla dagar. Jag tror en hel del på min strategi att lägga ner vissa saker om motståndet blir för hårt. Som litteraturvetare har man ju lärt sig att inte slåss så mycket mot väderkvarnarna, hehe.

Att kommunicera, inkludera och samarbeta är naturligtvis bra, och det har jag gjort mycket i mina dagar. Dock kan det vara en nackdel att få ihop saker och folk för bra. Då tror folk att man är undfallande, och så ska det pikas om det. Så vad gör jag då, jo lägger ner och drar iväg. Det ska inte vara på mig all kommunikation och samarbete beror på. De som har något att klaga på, kan göra det själva, haha.

Jag är förresten bra på att vara nyfiken, reflektera (det gör jag nu i korrekturpausen), återhämta mig och slå vakt om arbetsron.

Den enda som verkligen stör mig i arbetsron är jag själv.