Vad ska vi äta?

Vem ska fixa maten? Vad får den kosta, inte minst för miljön?

Jag tycker det är konstigt att man utan urskiljning kan progagera för ”vi ska äta mindre kött”. Det är inte köttet som är problemet, även om det kan vara problem med kött. Det finns så många nyanser.

Det borde vara mer självklart att vi äter mat från närområdet. I Norrbotten producerar vi älg-, ren- nöt-, gris och lammkött bland annat. Där kommer även mejeriprodukter in. Sen kan vi äta grönsaker och bär som odlas här; potatis, rotfrukter, bönor, allehanda bär med mera. Och rypsolja finnes för dem som inte kan eller vill äta mejeri. Basfödan ägg finns det numera en hel del av, och fisk likaså.

Om man sedan är vegan, vegetarian eller äter kött har mindre betydelse. Det skulle väl i princip gå att vara vegan och äta närproducerat i Norrbotten, även om det inte är lätt.

Hur har vi överlevt här uppe i norr, i detta karga klimat genom årtusenden? Jo, vi har överlevt av kött och fisk. Samt rotfrukter och spannmål – när det kom. Korn är väl det spannmål som gått bäst att odla här uppe.

Och på tal om korn och annan mat, det är inte så länge sedan det fanns ransonering av livsmedel. Andra världskriget förde med sig svårigheter med import, vilket gjorde att vi fick matbrist. Denna tid är inte så långt borta, vi medelålders hade våra föräldrar som var unga vuxna i beredskap och i ett samhälle som försökte anpassa sig. Min mamma administrerade ransoneringskuponger i Bränna, Överkalix – och farfar testade att odla vete i Grelsbyn.

Man ska komma ihåg att samhället på 1940-talet ändå var otroligt mycket mer självförsörjande än idag. I stort alla småbruk hade ett par tre kor som gav mat. Så sent som för ett par veckor sedan berättade en äldre släkting hur de med sina tre kor kunde byta bort sina ransoneringskuponger till dem som inte hade egen mjölk och eget smör. Vi glömmer så lätt.

Problem att få fram mat har kommit lite närmare idag, än för några år sedan. Vädret påverkar matproduktion lite varstans. Det var inte så länge sedan det var halvtomt i grönsakshyllan på affären för att det snöat i Sydeuropa en tidig vår. Det går snabbt om det inte lyckas med vädret och andra förutsättningar. Och i Sverige med så låg andel egen mat går det väldigt fort att vi blir i stort sett utan.

Det kommer nog inte längre att vara självklart att om apelsinerna är för dyra eller om det blivit missväxt i ett en del av världen, så kan man bara handla dem från en annan del.

Det är inte heller självklart att vi vare sig praktiskt eller etiskt ska kunna välja bland mat från hela världen hela tiden. Än går det bra. Därför att vi har ett bra klimat och bra odlingsförutsättningar i alltid någon del av världen någon period om året.

Ett problem är frakter, det är inte gratis att frakta mat från andra sidan jorden – det börjar kosta nu, även för miljön. Ett annan ingångsvinkel är att billig arbetskraft blir allt mer sällsynt. Det är så inom mången matproduktion, det åtgår mycket arbetskraft och det måste även finnas en företagare som tar en risk.

Om man ser till arbetskraft har det i Sverige varit brist på människor som producerar livsmedel i decennier, jag tänker exempelvis på bärplockarna. För varför plockar inte vi svenska bär och säljer till bärföretagen? Jo för att det är betydligt mindre svettig, myggigt eller kallt att tjäna mer pengar på en annan arbetsplats. Jag undrar hur länge utländska bärplockare kommer hit. Och jag har ingen siffra hur många som kommer från utlandet hit för att jobba inom jordbruk, men det kommer bland annat plockare av olika slag.

Maten på den internationella marknaden blir i framtiden sannolikt mer utsatt för konkurrens i och med att många länder får det bättre och bättre – som Sverige fått det de senaste hundra åren. Människor i utlandet får andra förutsättningar i och med att samhället urbaniserats, de ser möjligheterna att flytta till staden och få välbetalda och mindre fysiskt krävande jobb. De får alltså bra lön – och de konkurrerar därmed om maten med oss, de kommer att ha råd att betala för apelsinerna och avocadon. Så jag tror inte att det är långt borta att vi får börja betala betydligt mer för utrikes mat.

Är då vår svenska mat bättre än importerad mat? Ja den är många gånger godare bara av den orsaken att den är färsk. Den är även kontrollerad på ett helt annat sätt både när det gäller antibiotika och bekämpningsmedel. Sverige använder i stort sett minst antibiotika i världen, och de har länge varit förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte – vilket det faktiskt görs i andra länder. Så svensk djurvälfärd ligger på topp.

När det gäller bekämpningsmedel och antibiotika är det förstås kluvet, en del måste finnas om vi inte ska stå helt utan mat ibland. Däremot är det inte så många år sedan det kom larmrapporter om hur lantbruksarbetarna i Sydamerika dog av bekämpningsmedel på sojafälten. Det är ett exempel på att det kanske inte bara är att säga: ”Vi ska äta mindre kött”. Nej, vi kanske ska äta mindre soja från utlandet, både till svensk veganmat och svensk djurproduktion. Åtminstone soja som är producerad på ett mindre bra sätt.

Hur ska vi då kunna äta bättre mat, godare mat och mer hållbar mat ur klimatperspektiv?

Jag ser att svaret är närproducerat. Och då gäller det att stötta svenska matproduktion, vilket gemene man enklast gör genom att välja svenskt. Å andra sidan har vi brist på många matvaror i Sverige, den räcker helt enkelt inte till. Det ser jag inte minst på min egen försäljning av lammkött, fårkött och charkuterier.

Det som behövs är fler som producerar mat. Och på landsbygden där matproduktionen ligger är det många gånger brist på människor – även i Sverige beger sig många sedan hundra år till städerna för att tjäna pengar.

Men det finns många duktiga svenska bönder, som jobbar i ett allt mer effektivt jordbruk. Det man kämpar mot är matpriser kontra investeringar. Det är väldigt dyrt att driva jordbruk idag, även om maskiner är dyra så är det ett måste eftersom det arbetsmässigt inte fungerar att hacka för hand. Bränslepriser är en annan stor kostnad, det fördyrar maten när den ska vara lika för dem som nöjeskör och den som producerar mat – eller för den som nöjesåker till andra sidan jorden med flyg. Det borde vara skillnad i skatter på bränsle om den förbrukas i produktion, jobbresor och nöje. Alla hoppas vi på forskningen att det blir bättre för miljön när det gäller drivmedel.

Det som också är en förutsättning för matproduktion är företagande. Vi har kommit så långt från matproduktion i Sverige idag att det finns många som inte ser kopplingen mat – entreprenör. Många blir förvånade när man säger ”allt det som du stoppar i din mun kommer från en företagare”. Kan det vara sant, nä, och så ser man ur de börjar tänka. Jo det är så, vi har dåligt med kolchoser och statliga jordbruk i riket. Och för den delen även i utlandet.

För varje tugga vi tar, så finns det en företagare som tagit och tar en risk och som motstått frestelsen att flytta till stan för att jobba.

En annan sak som visar att vi kommit långt borta från det som är vår primära drivkraft av att inte svälta ihjäl, och det hörde man många gånger under sommartorkan 2018; ”det är besvärligt för bönderna”. Ja, det var det, och efterdyningarna kommer att hänga med i åratal. Men det var och är inte bara besvärligt för bönderna, det är besvärligt också för dig som äter. Oavsett om du är vegan eller allätare. För misslyckas odlingen svälter alla.

Så huruvida vi ska äta mindre kött är en väldigt liten fråga som jag ser det. Jag tycker att man ska äta lokalt med tanke på transporter, svensk livsmedelskontroll både när det gäller bekämpningsmedel och mediciner. Även när det gäller arbetstillfällen som i sin tur genererar skatter till kommuner, regioner och staten – och inte minst för att kvaliteten på maten många gånger är ett argument för svenskt/lokalt.

Jag tycker som sagt att det finns god orsak att äta det som är närmast. Sedan behöver man inte vara extremist, för det är sällan bra. Jag äter gott lokalproducerat kött, jag äter mycket lokala grönsaker av vilka jag odlar en hel del själv. Lammköttet producerar jag förstås också själv, och sedan köper jag nötkött, fläskkött och ren från lokala företagare. Plus att jag brukar få någon lite bit älgkött, vi jagar ju inte själva.

Vi odlar mycket av våra grönsaker själva, för att vi har mark och vi gillar god mat. Tid har vi inte speciellt mycket av däremot – vi är i stort sett aldrig lediga en hel dag, speciellt inte under sommarhalvåret. Det var igen dans på rosor denna heta sommar, att sköta köksträdgården mellan andra jobb. Inte minst var det merarbete just på grund av torkan – nya hagar skulle inhandlas och sättas upp och skogsbränderna avlöste varandra för mannen i huset. Däremellan försökte vi bärga skörden. Fördelen med värmen var att det blev mycket vaxbönor och brytbönor, vi hann få in mycket i frysen men inte allt.

Så ett tips, odla mer själva. Det blir så gott, och har man inte mark kan man hyra in sig i exempelvis kolonilotter. Många människor har tid och semester på sommaren, eller är åtminstone lediga ett par dagar i veckan och kanske jobbar max åtta timmar om dagen. Men det är klart, är man ledig då har man tid att resa, vilket är den sämsta komponenten för att lyckas med odling – man måste vara närvarande.

Ni som inte har egna djur, jagar eller har ett potatisland – köp av de lokala producenterna. Att ha lokalt kött och lokala grönsaker och bär är gott och bra för miljön. Eller ännu hellre, starta ett lantbruksföretag.

Vad jag själv borde bli bättre på är att dra upp mer fisk – eller ännu hellre köpa av dem som säljer lokalt eftersom tiden inte finns.

Förstår ni hur bra svensk mat är? Och fattar ni hur bra råvaror det finns här i Norrbotten. Här är vardagen många gånger som rena lyxkrogen med renstek, mandelpotatis, svamp och så lite hjortron och grädde till efterrätten.

Naturligtvis kan man köpa mat från utlandet, det kan ju vara bra som variation. Senast igår hade mannen köpt småtomater som vi gjorde mexikansk pico gallo av. Till detta marinerade och grillade vi lammhjärtan från egen gård. Men jag kan inte låta bli att fundera på, hur god hade inte salsan varit med egna tomater, och nu är det snart dags att beställa tomatfrön. Dock var koriandern från våra odlingar. Och vad jag måste ha från utlandet är exempelvis citron, lime, te och kaffe. Däremot kan man ju välja mer av lingon och färre avocado som tillbehör. Jag har mer och mer funderat på att öl är mer lokalproducerat än vin, så jag har svängt lite i den förbrukningen.

Min filosofi är att äta det som är gott och helst från närområdet, oavsett som det är grönsaker, kött eller fisk.  Hehe, jag tror jag räknar den nordnorska fisken till närområdet – och det är det ju om man jämför med fisk från Thailand.

Och det är klart att matproducenter i utlandet ska kunna tjäna sitt levebröd. För dem återstår att börja ta mer betalt av sina lokala konsumenter – och det kommer de  att göra.

Det blir så fel ibland, jag såg ett program där David Beckham besökte en by i ett fattig del av jordklotet. Han gjorde ett bra jobb med att visa världen hur olika förutsättningar vi har, även om han flög runt i flygplan. I en av byarna han var så odlade bönderna grönsaker som de sålde till oss i så kallade rika länder. Sen köpte de läsk och godis till barnen som fick dåliga tänder och ännu värre, näringsbrist. Så kan det gå.

Vi behöver nog bättre ta fasta på det etiska när det gäller matproduktion. Och förstå att mat kostar pengar, det är många gånger väldigt arbetsintensivt och så är lönerna sällan som inom konsultbranschen i staden. Gör ett litet test med odling får ni se. Eller så kan ni testa att omvandla örter, sälgbuskar och gräs från utmarker till gott högvärdigt protein och fett – utan att använda ett får.

Det är inte hållbart att importera vare sig massor av kött eller grönsaker från utlandet. Det ska fraktas lång väg. Det är inte speciellt sansat att tycka att kött är dåligt, men sen flyger man till andra sidan jordklotet varje år – eller så äter man utländska grönsaker och bönor. Det är faktiskt ingen sanning att kött är dåligt. Man måste någonstans räkna näring per krona, per utsläpp, per fördel för det lokala samhället.

Sen kan väl alla äta vad de vill. Jag äter det som är gott och hållbart. Mat som består av bra råvaror och är vällagad – den är god. Det är lite som de som säger att de inte tycker om julmat. Nä, det tror jag, med massor av köpesmat, till och med färdigkokt skinka. Då skulle inte jag heller tycka om julmat.

Julmaten kommer av det gamla självhushållarsamhället, man slaktade på hösten, och tillagade köttet, inälvor, rubbet. Man hade lagt in sommarhalvårets fisk, därav all salt fisk vi äter till julen. Och så äter vi grönkål, för den fryser inte. Inte brysselkålen heller.

Jag frågade en som växt upp på 1930-talet om vad de åt när de ätit upp höstslakten.

-Ja då åt vi fisk, sa hon.

Bra tips, ät det som finns i närheten – just nu.

Hälsningar Katarina Karlsson, fårfarmare och journalist.

Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Ännu roligare

Jag har äntligen tid för mina skrivprojekt, så nu ska jag göra det – skriva!

Fast jag har ägnat den dyrbara förmiddagen till får, tv inklusive tv-stickning och sociala medier. Och medier över huvudtaget. Jag har kollat in nyheter om #metoo, och jag tycker att det blir bara bättre, som Helena Bergström sa nyss; nu står vi tillsammans, rent konkret alltså.

Jag är fascinerad över lavinen som satts igång. Nej, inte vill vi att våra döttrar, och söner för den delen växer upp i ett sånt här samhälle. Själv har jag varit i alla fall ganska förskonad från de riktiga ärkesvinen. Men det finns ju en del att berätta, som slemtorskarna som kommer till restaurang bara för att glo (på personalens bakdelar) – de som man väntar till de gått innan man går ut innan man torkar av borden. Och inte vet jag om de var något mycket bättre de fina slipsnissarna, som förutsatte att man var ointelligent bara för att man jobbade i restaurangbranschen.

Det är så mycket i det där att ha ett jobb, att försöka passa in, att få fortsätta – ja förstår att det är mycket av ett problem inom den kulturella sektorn inklusive media. Jag slutade egentligen innan jag började i tidningsbranschen. Jo, de var trevliga, de flesta. Men det var en konstig kultur á la rövslickeri (av oss som ska granska kritiskt och stå på de svagas sida) till och med på vår utbildning fick vi höra ”och ni får inte vara hemma med sjuka barn”. Jaha, sa vi väl ungefär, vi som hade barn. Jag tänkte väl att det inte angick mig, jag var väl aldrig hemma med sjuka barn.

Nå bland de första veckorna på praktiken fick ungarna som då gick i 1:an och 2:an vinterkräksjuka, de spydde ner hela sängarna inklusive täcken och madrasser. Så det var inte riktigt läge att lämna till barnvakt (och pappan jobbade i annan del av landet). Så jag var hemma ett par dagar, högst.

Då fick jag höra på nästa redaktion jag kom: Jag hörde att du varit hemma med sjuka barn…… Då hade förmodligen kärringen som jobbade på lokalredaktionen meddelat att så var fallet. Och det var tydligen viktig information.

Jag kan ännu känna mig orättvist anklagad, jag har i hela mitt liv varit hemma med sjuka barn (4 stycken) de dagar man kan räkna på ena handens fingrar, eventuellt två händer. Det är nästan som om jag blir mer och mer arg ju längre tiden går.

Så miljön av jönseri gjorde att jag inte ides tävla med de andra om jobb. Jag bodde på fel plats också. På den tiden fanns det ju folk på lokalredaktionerna som täckte upp – så det fanns inte så stort behov av frilansare heller. Men måste säga att jag gillade de flesta som jobbade, de var bra.

Jag blev en alien och karriären har varit krokig, men ungarna fick vara hemma när det var små och när det var sjuka. Däremot fick de vara länge på fritids – till personalens förtret. Den yngre av dem lämnade jag ensam på skolan där första dagen i ettan. Det har jag ännu dåligt samvete över, hemskt mycket. Jag hade kunnat få både en utbildning och vara utan dåligt samvete om det inte varit för den där skitkulturen i branschen. Men jag är glad över utbildningen, den sitter som berget. Jag vet att jag kan.

Det är annat i mediebranschen idag, nu dräneras tidningsredaktioner på utbildat folk, åtminstone på landsbygden. Man skulle kunna ha Kliché-Kjelle att skriva något, bara det är något, spelar roll vad det är.

Förövrigt har morgonens kulturdos bestått av just titt på Kliché-Kjelle, och efter det en hel del författarinspiration. Kultur är det som gör oss till människor, också ett Helena Bergström-citat.

Det är så skönt att bli äldre, man blir säker och vet vad man klarar av. Och tyvärr är det så än idag att man måste vara bättre och bevisa det om man är kvinna. Som sagt, de här divorna i kultur och mediebranschen – tänk om en kvinna beter sig illa och skriker bög och hora åt arbetskamraterna, hur länge skulle det ta innan hon fick sparken?

Sen tycker jag inte att folk inte får vara hetlevrade, alla behöver ju inte vara kolugna. Men där ska jämlikhet råda. Som kvinna förväntas man inte höja rösten, det är faktiskt skillnad. Men ser jag tillbaka på yrkeslivet så här långt, vid 54 års ålder, så har jag mest varit för snäll. Försökt att anpassa mig, medla, sänka min nivå så det ska passa in. Varför då, kan jag tänka nu.

Mitt yrkesliv i dag är mångfacetterat, kreativt, slitigt och roligt. Fick jag önska mig några förbättringar så vore det större lönsamhet och fler arbetskamrater. Jag tycker om folk, det blir för det mesta så mycket roligare att göra saker tillsammans.

Så här lagom till den lugna säsongen har mannen tagit pension, just nu är han ute och skottar snö med traktorn. Det fick jag göra igår när han var på en turné neråt kusten, men jag kör gärna traktor. Men. Det tar tid sånt där. Vi ser fram emot, att tunga saker som vi måste vara två för att göra, kan vi nu göra på dagtid en vardag. Vi måste inte göra allt sånt på kvällar och helger. Rent utav kanske vi kan vara ledig någon gång.

I eftermiddag blir det lite med mitt fastighetskötarjobb. Och en av årets höjdpunkter närmar sig, aldrig hade man trott att man skulle bli så glad av torra strån av spannmål. Min leverantör i Jakobstad, Finland, ringde nyss och meddelade att halmtransporten kommer imorgon, med en estländsk chaufför. Vi får försöka hitta något språk där. Livet på gården känns ändå lättare, nu har jag en statsanställd pensionär som kan göra småsaker – det passar bra att delegera ut kommunikationen till gåben – med han som ska lasta av lastbilen.

Få se, var det inte jag som hade tid att skriva nu. Blommor, sommar och myrhö står det i dagens bokstäver.

Lenins drängar pysslade också

Riktigt bra av Anders Alm – om manipulering av bilder. Läs här:

Bilden ljuger visst.

Totalitära stater förr och rasister nu har använt och använder bilden för att befästa sin verklighet. Befriande med seriösa krönikor i tidningen, och att de fortfarande har en del utbildat folk som frilansar (som min gamle fotolärare på journalistlinjen, Anders)

Jag funderar varje månad varför jag betalar för Norrbottens kuriren, jag tycker att både kvalitén och omfånget i tidningen minskar, liksom NSD gör. Samtidigt som jag tar mig mindre och mindre tid att läsa den. Det blir en ond cirkel. Jag har alltid trott att jag var den sista som ens skulle tänka tanken att inte kasta mig över tidningen direkt på morgon. Men nu ligger ofta hela veckans tidningar oöppnade.

Men idag blev det en sån här dag när det var värt att läsa gårdagstidningen. Hehe…..Who want yesterdays paper….

Långfrukost idag på lördag, en paus och till och med tidningen – även om jag fick gårdagens på min lott. Vi har redan varit ut till fåren, fodrat, halmat, vattnat och avlivat ett lamm. Resten av dagen blir det fårklippning, så länge det går med med befintliga skär – de nya var restnoterade, och så ska jag in i bikupan när vackervädret äntligen har kommit.

Får vi för lite att göra finns ett antal kubik med ved att klyva.

Omanipulerat, som den här bilden.

Kassa in och ut

Määäh, försökte ringa människa/människor på Jordbruksverket igår. Till slut säger den som svarar att han ska be någon av ansvariga ringa upp. Och ingen ringde. Mest irriterande meddelanden, värre än att ingen ringer upp är: ”X är på möte och åter kommer 9.40.” Så ringer man en kvart efter det. ”X är på möte och återkommer 12.55”. Och så ringer man 13.02. ”X är på möte och återkommer kl. 17”. Och så ringde jag på morgon. ”X är på semester och återkommer på fredag” ”Vill du bli kopplade till receptionist?” Ja! Och se där efter att jag berättat vad jag hade för ärenden än en gång, så fick jag tala med en människa som varken var på möte eller semester.

Och när hon fått mitt kundnummer kunde hon svara på två sekunder. Bara så ni vet det, jag har ett åtagande om hotade husdjursraser enligt de nya reglerna från 2016. Det trodde jag också, men de som var hit i höstas från Länsstyrelsen sa att jag inte hade det. Men då var det inte handlagt…….Nu har jag till och med fått pengar för det, så här ett år efteråt.

Och nu vet jag i vilken ruta jag ska kryssa och inte. Jag menar, man kan ju hamna i fängelse för mindre. Överväger dock om det skulle vara bra, mycket sticktid blir det.

Det är rätt skrämmande vilket tjorv det varit med EU-stöden, ett års eftersläpning. Får en löneanställd lönen en dag efter den ska utbetalas håller de på gnälla ihjäl sig. Och då håller de ändå inte på med några miljoninvesteringar för att kunna jobba – som bönder gör. Jisses vad synd om de som verkligen har mycket pengar att få. Jag är ju bara en deltidsbonde.

Men jag är glad, jag fick lite penningar i fredags, så nu kan jag betala ett par räkningar 🙂

Mitt i allt är de bara på kontot, det brukar vara svårt att veta vad det är för pengar. Men nu råkades jag logga in på mobilappen, och till och med där gick det att trycka på bankgiroinbetalningar och det stod att det är ersättningar för hotade husdjursraser och djurvälfärdsersättningar.

Jag behöver väl inte säga att jag betalat merkostnaderna för att få de här ersättningarna i olika omgångar mellan 6 och 15 månader sen. Håhåjaja, tur det är en solid person som ligger ute med pengarna, skämt åsido.

Å andra sidan går det bättre och bättre för mig, nu är det länge sen jag fått låna pengar av man eller något barn för löpande utgifter.

Min litterära verksamhet är dessvärre – eller egentligen dessbättre – mest sådana där grejor som inte kommer att ge pengar på länge. Men nu hoppas jag på lite fasta pengar som kommer in under tiden jag väntar på likvider för sådant jag gjort för länge sen. Det vore nåt det.

Jag har just suttit och skrivit på ett långt projekt, och det blir väldigt bra.