Demokrati

Ja få se hur det går i riksdagsvalet. Det verkar vara en del ställningskrig. Jag tittade på DNs livesändning igår, när alliansen hade presskonferens, där de tydligt valde att de vill tala med S istället för SD.

Och denna sändning på Facebook är det värsta jag sett när det gäller hatiska kommentarer. Det är SD-väljarna som gräver ur sig sin frustration över att ingen faktisk vill regera med deras hjälp.

Och Löfven nappade inte. Han vill inte att alliansen ska ha mer att säga till om än han själv. Och så pekar han på att V och S tillsammans är större än alliansen. Men han vill inte regera med V. Eller SD. S vill styra själv.

Och här i kommunen blev det så, S har egen majoritet. På sätt och vis är det bra att det finns en majoritet, för de senaste året har det inte funnits någon, sen M hoppade av alliansen har det varit en del av att rösta emot för att vara emot. Och M räknade med att bli vågmästare och få makt i årets val. Men tji fick de. För inte kommer sossarna nu att planera något med dem.

En annan fördel med S-styre är att vi nu slipper domedagsrubriker i länspressen. Före valet har NSD haft en repris-serie med, som jag subjektivt ser det, med påhittade skandaler.

Det slipper vi nu. För allt svammel som skrivs drabbar oss som faktiskt försöker utveckla våra företag och det drabbar kommunmedborgarna i förlängningen.

Sen använder S fulspel. Och rent förtal. De anklagar ickedömda som brottslingar. I flera fall faktiskt. Den enda chansen folk kan försvara sig mot sånt är att de blir polisanmälda och sedan frikända eller dömda. Eller att de själva anmäler för förtal. Fortsättning följer. PS. Min kritik mot S gäller inte alla där. Tror jag 😊DS.

Fattar ni hur skönt det är att ha slutat med politik? 😊

Analys av media

Jag håller med Sven även om jag inte ska rösta på V. Denna annons är en tragikomiskt analys av dagens länsmedia. Som i sin tur har rubriker som värsta kvällstidning. Och så är det idag, är något på lågvattennivå i NSD så står samma text i Kuriren.

Kvaliteten på media skulle jag kunna skriva länge om, det handlar om mycket mer än Överkalix. Jag har sedan länge sagt upp tidningarna på grund av detta, men jag ser ju ibland en tidning med rubriker som exempelvis ”dödsarrest” (!?) och man som i rubriken anklagades för att ha sprutat ketchup på sin partner (när han egentligen är anklagad för mordförsök).

Jag hinner inte skriva mer. Men jag försöker mig i det dagliga livet på ett rätt omfattande jobb med att göra Överkalix attraktivt – inom kultur, hantverk och som landsbygdsföretagare. Jag har även ett serviceyrke som befälhavare på färjan. Vi som jobbar för andra än oss själva vill ha hit fler människor, både fast boende och besökare. Varje gång det skrivs rent svammel så dras omdömet om bygden ner.

Och jag vet vad en kritisk granskning, pressetik etc är, jag är utbildad journalist med mera.

Men som sagt, media idag befolkas till allt för stor del av outbildade och eller folk som inte riktigt har spetskompetens.

En klarsynt och oberoende press är vårt främsta demokrativerktyg. Men.

Allt detta klicksökande späder på politikerförakt, och ger en puff till de nya antidemokratiska strömningarna. Och snart har vi nästa lågkonjunktur på väg dessutom, och då vet vi ju vad som kan hända.

PS. jag tänker rösta på ett parti som står upp för företagare, allas lika värde, mångfald, gröna näringar. D.S

Skriver

I mitt skrivande just nu, kommer jag in på Estonia. Där blev hon kvar hon som jag fokuserar på just nu. Jag hade så gärna velat träffa henne.

Sen hittade jag också igen Kerstin (brorsans ”styvsvärmor”) och hennes mor i listan över saknade. Det är ofattbart att ännu efter så många år – förstå hur många som följde med i djupet den där septembernatten 1994 – 852 personer.

På utbildningen Basic safety, såg vi film om förlisningen. Jag och många sjömän satt där med tårar i ögonen. Det är så gripande än idag. Estonia är en av orsakerna till att det numer är krav på grundläggande säkerhetsutbildning för allt sjöfolk över hela världen.

Filmerna som heter Livlinan som brast finns på Youtube, där inte bara olyckan utan även Estlands historia kommer in.

Och att någon ens överlevde i stormen, vågorna och mörkret är ett under. En som stannar kvar i minnet från filmerna var den estländske maskinisten som till slut kröp ut genom skorstenen. Det var först när fartyget i stort sett låg ner, han stannade i det längsta och inväntade order från bryggan.

Jag kommer även ihåg kaptenen, när han berättade att de hade blackout och slagsida,  och de kunde alltså inte meddela position till de andra färjorna i närheten. Att de ändå hade närvaro att börja med räkna positionen manuellt utifrån kurs och fart är imponerande. Det var det sista de gjorde, och det räddade förmodligen en hel del liv.

Ja, nu ska jag börja skriva det jag egentligen skulle skriva. Estonia dök bara upp en stund.

….as silence as a painted ship upon a painted ocean…..

Lena igen

Jag hittade en text som jag skrev när min syster Lena dog för sex år sedan. Den var väldigt förtvivlad och arg, bra i sak men jag återger den inte.

Tänka sig att en människa kan komma fyra gånger på en vecka till akuten i Sunderbyn utan att få hjälp. Jag förstår det inte bättre idag.

Hade jag haft ett annat liv hade jag engagerat mig i sjukvården.

Här har Lena tagit in ett lamm för att visa kusinerna och lillebror Stefan till höger.

Ja se gåbar

Som många sagt före mig: Man trakasserar kvinnor i åratal, det verkar inte måttligt heller, även om man ska vara försiktig att döma de odömda.

Och så avgår kvinna som försöker ta itu med problemet. Jag förstår om hon tycker att det finns annat att lägga energi på än att jobba i den motvinden.

Heja Sara Danius, kompent kvinna som jag på sätt och vis känt sedan hon var spädbarn, genom Anna Wahlgrens Barnaboken.

Jag stod i fårhuset igår på morgonen när tusentals kvinnor tog på sig knytblusar. Och jag har ingen, den hade inte matchat övrig klädsel heller.

Jag såg mig om efter alternativ till knytblusen, och funderade på ett jättegrovt spännband vi har när vi lyfter in halmbalar med traktorn. Men insåg att jag nog skulle se ut självmordsbenägen om jag virade det omkring halsen. Vilket vore synd, nu när jag är gladare och livskraftigare än någonsin.

Så jag tog på mig ull-buffen som symbolisk knytblus. Så go Sara go! Från en litteraturvetare till en annan:

Ny avstamp

Det bär iväg till Fårfesten i Kil i eftermiddag. Och det blir sen utbildning i Stockholm.

Jag har bokfört ett sista varv innan resan, det kan bli besvärligt att komma ikapp annars. Jag hoppas nu på pengar in, och det ska det väl bli. Även om jag inte fått mitt nya garn än, så har jag skinn med att sälja – inte minst fina ”syskinn” – finull och ju i särklass varmast (partsinlaga). Och skinn säljer jag på hemmaplan också. De vegetabilgarvade lammskinnen är poppis hos de som vill ha present till baby, mjuka gosiga skinn som inte innehåller krom. För så är det, de allra flesta skinn innehåller krom.

Utbildningen i Stockholm blir liksom mycket fysisk, så jag hoppas hålla mig frisk så här i influensatider. Jag är i rätt bra form. Sen blir det en hel del teori också, men det är ju inte lika krävande.

På tal om pengar ut så har jag förutom storräkning till Lantmännen för kraftfoder och skinnberedningen även betalat högst privata nöjen detta månadsslut. Februari är studielånmånad. Och det är alltid roligt när man betalat, jag känner mig nöjd.

Förr om åren har det varit knivigt ibland, de nya studielånen betalas ju oavsett om man har jobb och hur stora inkomster man har. Så nog har jag många gånger haft tillfälle att begrunda om det varit värt det. Och jag har kommit fram till:

Det har varit så himla mycket värt det. Jag hade inte velat byta bort kunskapen på något vis. Och i stort sett alla studier gjorde jag som fyrbarnsmor och låginkomstagare, dessutom som en som vägrat sätta ett- och tvååringar, ja treåringar också, på dagis.

Men jag jobbar gärna till jag är 90 år, det har varit så värt att inte bara samla pengar till pensionskuvertet. Och det är roligt att jobba.