Skriver

I mitt skrivande just nu, kommer jag in på Estonia. Där blev hon kvar hon som jag fokuserar på just nu. Jag hade så gärna velat träffa henne.

Sen hittade jag också igen Kerstin (brorsans ”styvsvärmor”) och hennes mor i listan över saknade. Det är ofattbart att ännu efter så många år – förstå hur många som följde med i djupet den där septembernatten 1994 – 852 personer.

På utbildningen Basic safety, såg vi film om förlisningen. Jag och många sjömän satt där med tårar i ögonen. Det är så gripande än idag. Estonia är en av orsakerna till att det numer är krav på grundläggande säkerhetsutbildning för allt sjöfolk över hela världen.

Filmerna som heter Livlinan som brast finns på Youtube, där inte bara olyckan utan även Estlands historia kommer in.

Och att någon ens överlevde i stormen, vågorna och mörkret är ett under. En som stannar kvar i minnet från filmerna var den estländske maskinisten som till slut kröp ut genom skorstenen. Det var först när fartyget i stort sett låg ner, han stannade i det längsta och inväntade order från bryggan.

Jag kommer även ihåg kaptenen, när han berättade att de hade blackout och slagsida,  och de kunde alltså inte meddela position till de andra färjorna i närheten. Att de ändå hade närvaro att börja med räkna positionen manuellt utifrån kurs och fart är imponerande. Det var det sista de gjorde, och det räddade förmodligen en hel del liv.

Ja, nu ska jag börja skriva det jag egentligen skulle skriva. Estonia dök bara upp en stund.

….as silence as a painted ship upon a painted ocean…..

Lena igen

Jag hittade en text som jag skrev när min syster Lena dog för sex år sedan. Den var väldigt förtvivlad och arg, bra i sak men jag återger den inte.

Tänka sig att en människa kan komma fyra gånger på en vecka till akuten i Sunderbyn utan att få hjälp. Jag förstår det inte bättre idag.

Hade jag haft ett annat liv hade jag engagerat mig i sjukvården.

Här har Lena tagit in ett lamm för att visa kusinerna och lillebror Stefan till höger.

Ja se gåbar

Som många sagt före mig: Man trakasserar kvinnor i åratal, det verkar inte måttligt heller, även om man ska vara försiktig att döma de odömda.

Och så avgår kvinna som försöker ta itu med problemet. Jag förstår om hon tycker att det finns annat att lägga energi på än att jobba i den motvinden.

Heja Sara Danius, kompent kvinna som jag på sätt och vis känt sedan hon var spädbarn, genom Anna Wahlgrens Barnaboken.

Jag stod i fårhuset igår på morgonen när tusentals kvinnor tog på sig knytblusar. Och jag har ingen, den hade inte matchat övrig klädsel heller.

Jag såg mig om efter alternativ till knytblusen, och funderade på ett jättegrovt spännband vi har när vi lyfter in halmbalar med traktorn. Men insåg att jag nog skulle se ut självmordsbenägen om jag virade det omkring halsen. Vilket vore synd, nu när jag är gladare och livskraftigare än någonsin.

Så jag tog på mig ull-buffen som symbolisk knytblus. Så go Sara go! Från en litteraturvetare till en annan:

Ny avstamp

Det bär iväg till Fårfesten i Kil i eftermiddag. Och det blir sen utbildning i Stockholm.

Jag har bokfört ett sista varv innan resan, det kan bli besvärligt att komma ikapp annars. Jag hoppas nu på pengar in, och det ska det väl bli. Även om jag inte fått mitt nya garn än, så har jag skinn med att sälja – inte minst fina ”syskinn” – finull och ju i särklass varmast (partsinlaga). Och skinn säljer jag på hemmaplan också. De vegetabilgarvade lammskinnen är poppis hos de som vill ha present till baby, mjuka gosiga skinn som inte innehåller krom. För så är det, de allra flesta skinn innehåller krom.

Utbildningen i Stockholm blir liksom mycket fysisk, så jag hoppas hålla mig frisk så här i influensatider. Jag är i rätt bra form. Sen blir det en hel del teori också, men det är ju inte lika krävande.

På tal om pengar ut så har jag förutom storräkning till Lantmännen för kraftfoder och skinnberedningen även betalat högst privata nöjen detta månadsslut. Februari är studielånmånad. Och det är alltid roligt när man betalat, jag känner mig nöjd.

Förr om åren har det varit knivigt ibland, de nya studielånen betalas ju oavsett om man har jobb och hur stora inkomster man har. Så nog har jag många gånger haft tillfälle att begrunda om det varit värt det. Och jag har kommit fram till:

Det har varit så himla mycket värt det. Jag hade inte velat byta bort kunskapen på något vis. Och i stort sett alla studier gjorde jag som fyrbarnsmor och låginkomstagare, dessutom som en som vägrat sätta ett- och tvååringar, ja treåringar också, på dagis.

Men jag jobbar gärna till jag är 90 år, det har varit så värt att inte bara samla pengar till pensionskuvertet. Och det är roligt att jobba.

Perspektiv

Jag säg några minuter igår på tv om ryska journalister, och då uppskattar man vår yttrandefrihet etc. Så jag tänkte att det är ju lite onödigt att jag irriterar mig så på våra tidningar, hur de har skittexter med folk utan utbildning som använder klyschor i var och varannan mening, börjar meningarna med tidsadverbial är oallmänbildade i största allmänhet.

Det kan ju vara ett I-landsproblem. Eller så är det inte så – det är ännu värre, jisses, om man i Sverige sen århundraden har sådana möjligheter, varför sabbar man då bort allt? Jo för att man inte får ihop ekonomin. Men i Sverige av alla ställen borde det väl gå ihop. Det finns platser som har det mycket värre.

Jag tänker mer och mer på att jag verkligen borde skapa min egen plattform med  egen journalistik. Helt eget, inte som frilans och sälja åt andra medier. Mot betalning och sälja direkt till kunder, på något sätt. Det finns en marknad med folk som vill läsa vettiga grejor.

Varför har jag inte flera parallella liv, dygnet har för få timmar.

Favorit i repris

Förra årets insändare:

Det får vara nog nu, att vi på landsbygden inte prioriteras när det gäller infrastruktur. Med landsbygd menar jag i det här fallet Överkalix, en bygd som ligger mitt emellan kusten och malmfälten/fjällen/tornedalen. Och inte minst är det en bygd där i stort all trafik till Nordnorge passerar.

Det jag och många med mig vill är att gång- och cykelvägar måste byggas. Att E 10 är ”på gång” att i alla fall delvis byggas om för biltrafiken vet vi. Men det finns så mycket mer att göra.

Att vi inte har en enda gång- och cykelväg förutom några hundra meter i anslutning till centralorten Bränna är skandal. Det måste till statliga medel nu, helst igår, för utbyggnad. Kostnaden för att bygga per meter är inte högre i en glesbefolkad kommun än i en större. Våra liv är inte mindre värda även om vi inte är lika många fastboende.

Man kan inte räkna kostnad per person som bor efter vägen, de flesta som färdas på våra stora vägar är inte överkalixbor. Vi har inga vägtullar för förbipasserande trafik som åker till gruvorna eller för turister. De vill vi inte heller ha, vi vill att turister, andra besökare och inflyttare ska komma hit.

Det som nu får mig att ta upp detta gamla problem är att flera av mina vänner nyligen varit nära att sätta livet till. Samt att en nyinflyttad tog upp detta igår. Hon bor vid väg E 10 och har kommit på att det knappt ens är möjligt att vara ute och promenera sommartid. Det finns inte ens en vägren att tala om i hennes by. Där finns heller ingen annan väg.

En annan vän arbetar i rennäringen, och det är så nära så nära många gånger när de ska få bort djuren från vägen. Ytterligare en vän fick nyligen hoppa upp i plogkarmen för att inte sätta livet till, det var inne i en de större byarna med genomfartstrafik.

Själv har jag vandrat med barnvagn en sommarvardag för 20 år sedan, mot Nybyn (Pajala/Övertorneåvägen). En väg med knappt synbar vägren och tung trafik. Jag gjorde aldrig mer om det.

Tack vare att folk inklusive barnfamiljer undviker att åka ut utan bil är orsaken till att inte fler dör, statistik vi vill slippa. Fakta är att knappt någon vågar sig ut gående eller med cykel längs vägarna.

I Överkalix har vi mycket fler människor på sommarhalvåret; fritidsboende, hemvändare och turister. Att inte kunna gå eller cykla utmed våra älvar och till byarna är så dåligt. Vi vill såklart ha fler inflyttare i alla åldrar. Ett cykelnät vore en attraktion. Det skulle vara möjligt att färdas utan bil till skola, affär och jobb. Hur många gånger tror ni att barn i exempelvis Gyljen eller Nybyn cyklar till skola eller träning i Bränna under sin uppväxt?

Katarina Karlsson, Överkalix

Överkalixmål

Avsnittet om överkalixmålet från Svenska dialektmysterier är forfarande lika bra. Det har ju gått några år, tror det spelades in 2011 och visades 2012. Ett grymt bra program, Överkalix är som aPårTa, speciellt och vackert. Och jo jag har vetat hela livet att palt heter ”kämsen”, men Håkan av gammal vana tror jag – det är som inbyggt att man ska försvenska för att folk ska förstå – tyckte att jag skulle ta det modernare ordet.

Sen blir jag lite låg också, språket försvinner mer och mer för varje dag. Många av de gamla som var med finns inte mer. I slutscenen finns min fd bil, Peugeoten, Malins Volvo och mammas Toyota. Då hade de precis slutat köra bil. Det gamla torget ser man också.

Jag funderade ett tag på vilket år det sändes, men då kom jag ju ihåg att det var i april 2012. Det var sista gången jag talade med min syster Lena. Hon ringde efter programmet och var jätteglad. Hon var ju mycket sjuk, hade knappt någon luft att andas. Men glad var hon över programmet.

Så det här fina programmet får mig också att gråta en skvätt.