Drömtydning

Jag vet inte om jag har kvar min drömtydare Cathrine. Nu behövs du 😊

Jag drömde mest troligt på morgonkanten att min svägerska ringde och var i nöd, hon hade fallit någonstans och var skadad. Jag lovade att komma och undsätta henne. Det var bara det att jag glömde bort henne.

Sen drömde jag att jag hälsade på min kollega I i färjehytten på Boheden. Han hade besök av min förre man, som i sin tur hade ett par bebitvillingar som krälade omkring på golvet. Tror inte det var hans dock.

Sen den allra värsta drömmen på sistone. Jag höll på att provspela en roll i en film. Och det är det absolut sista jag skulle göra, att skådespela. Det var ungefär som min kompis som drömt att hon skulle sjunga för en stor publik, när hon kom på att hon inte brukar sjunga. Hon försökte få någon i doa-kören att ta över när hon kom på det.

Ja voj voj, det är inte så lätt att börja sova mer än 4-5 timmar bara så där. Det verkar som om det blir för länge 😂

Lyssnar

Den senaste veckan har jag gjort en hel del sådant där man kan lyssna på poddar etc medan man jobbar. En podd var Skäringer & Mannheimer, mina favoriter. Det talade om lyckan efter att blivit sövd. Och jag kan bara hålla med.

Jag minns när min fårhusbyggare och jag talade om det medan vi byggde. Vi tyckte båda två att det var så himla skönt efter man varit sövd. Haha, kanske är det kreativa människor som har svårt att speeda ner som behöver starta om maskineriet ibland. Vi som är på helspänn och vi som vanligtvis vaknar av det där lilla klicket innan väckaren ringer. Den där sömnen man får som sövd är fantastisk. Tiden är bara borta. Man har inte sovit utan borta är timmen eller timmarna.

Det kan ju också vara så att man blir extra lycklig över att operationen är över, och att man trots allt har överlevt. Det är ju alltid en kick att ha överlevt.

Kanske är det lite som när vi var på basic safety-utbildningen, och hade flera dagar av rökdykning och hoppande i isvak från höga höjder. Då var det också så där roligt varje kväll – att man hade överlevt dagen.

En gång var vi så exhalterade att vi överlevt att vi höll på att äta ihjäl oss med popcorn innan middagen. Jag, Leif och en maskinist från södern åt på O’Learys i Gamla Stan. och vi fick in en stor popcornskål innan maten. Vi åt upp allt inom en minut. Då servitrisen tog upp beställning  på maten, gav hon oss en till skål eftersom den första var tom. Samma sak igen, allt var borta inom en minut. Sen fick vi inget mer fast vi frågade, haha. Vi var nog överlevare som var himla saltsugna av den svettiga rökdykningen.

Investeringar

Jag har både skrivit, bokfört och allmänt sett över ekonomin i början av veckan.

Ett av banklånen löste jag in, eftersom det bara var lite kvar. Bra eftersom jag ska ta ett nytt lån till traktor.

Jag fick sen för mig att kolla hur mycket jag har kvar av studielånet. Det är så enkelt nu för tiden, bara logga in i mobilen med bankID.

Och där blev jag överraskad, bara drygt 30 000 kr kvar.

Egentligen är det väl inget lån som är så bra investering. Ja inte för att traktor och fårhus ligger så långt efter.

Jag läste veckans NSD på morgonrasten, och där ser jag ju hur det kan se ut när man saknar bildning. Så jag är glad, över studieskulderna.

Nu måste jag försöka avprogrammera mig efter att ha skummat tidningen så inte språket blir förstört.

Jag får tänka på svampen jag plockat eller något liknande 😀

Haha, nu är jag lite som faster Torborg när hon sa att hon inte kunde måla farstubron, så konstnär som hon var.

– Därför att jag förstör penseldragen.

På tal om…

Något helt annat. Vi manglade lakan till uthyrningshuset igår på kvällen. Vi båda kom ihåg hur kul det var att leka under lakanen när vi var små.

Både jag och mannen är uppväxta med kvinnor som var födda i början på 1900-talet – mormor i mitt fall. De var rejäla och ordentliga.

Vi funderade:

– Visst gjorde de så här, knycklade ihop och drog, och de drog ordentligt.

– Jo och sen slog de ut lakanet på hela brädden, vilket vinddrag det blev. Det var det som var det roligaste med att sitta där under.

– Tur att inte mormor ser, hon hade nog tyckt att det här är slarvigt.

Vi håller väl på att bli dementa som kommer på sånt här, tillbaka till barndomen – bandöimen, som man säger i Överkalix.

Och så är vi lite ledsna över vad våra egna barn gått miste om. Men de blev ju rätt bra ändå 😀

Fler drömmar och lite verklighet

Alltså menar jag sådana där drömmar man har på natten. Jag drömde ju tidigare att jag hade ett barn jag glömt bort, en flicka på 4-5 år. Det var nu dags igen, i helgen drömde jag att hade ytterligare ett barn jag glömt. Den här gången var det en liten pojke på omkring två år. Ljushårig var han också, det var ju lite ovanligt eftersom de tre söner jag redan har är mörkhåriga.

Jaja, det är stressigt när man inte kommer ihåg alla ungar. Tur att någon uppenbarligen tagit hand om dem under tiden jag gjort annat, så de var vid liv.

Kanske håller jag på att bli dement. Jag kommer ihåg när pappa var gammal och dement. Det var ganska ofta han ansträngde sig för att komma ihåg alla sju barnen. Han räknade på fingrarna; Bo-Erik, Lena, Stefan, ja och så du – Katarina, Stina, Andreas och Pär.

Men så enkelt var det inte, för det mesta var det en han hade glömt så det blev bara sex. Men det var aldrig samma, utan olika ungar han glömde.

Jag kommer ihåg mina barn rätt bra än så länge. Men sanningen att säga är jag ganska dålig på att ha koll på dem – var de är och vad de gör. Det där gjorde jag bort när de var barn och tonåringar, då hade jag stenkoll. De har ju knappt ens varit i barnomsorg för att jag har haft hand om dem själv. (men så sitter jag också här och är fattig och efter i karriären, haha).

Men ibland gör jag en drive och ringer till dem. I helgen tog jag mig samman och ringde. Till Anton; Är du i Sverige. Nä, han var i Norge och jobbade. Jag ringde Hilda och frågade om hon hade några tentor nu, men det hade hon redan haft. Kalle var ledig i helgen och hälsade på några kompisar. Och Josef var jag faktiskt och hälsade på. Jag har ju egentligen inte kollat ordentligt sedan han flyttat klart till huset han hyr.

Här var de två största små. De var jämnt med när jag lagade mat. När jag var i kommunhuset i höst sa en av de anställda att Anton (han till vänster jobbade där tillfälligt då) var så duktig och lugn. Jag sa att hon får ta åt sig äran eftersom hon varit dagmamma åt de här två. 🙂 Och se Kalle, han är väldigt mycket större nu. I den nyproducerade lägenheten han nu bor i bestämde han att det skulle vara en lyxutrustning med spis och annan utrustning från Neff. Något barndomstrauma, hehe?