Det blev bra till slut

Tack alla för fåråret! Livdjursköpare, bondekollegor, fårfestkollegor, köttkunder, garn- och skinnköpare, familj, markägare med flera. Alla köttlådor är nu levererade och djuren står installade.

Vi hade en fantastisk lammsäsong med 70 levande födda varav alla var pigga och friska. Inte ett enda lamm blev sjukt, dog eller råkade ut för någon olycka. Det är nästan osannolikt. Mycket beror på friska sunda djur och bra utfodring – vi hade helt perfekt foder innan och efter lamning, tack Henrikssons.

Vintersäsongen tar nu vid, snart nya betäckningsgrupper, det ska bli intressant med nye baggen Love från Koby.

Och snart börjar julförsäljningen, vi har mjuka vegetabilgarvade finullsskinn, lika mjukt garn och snart har vi rökta lammstekar och bogar samt korv.

Mer kunskap

Fårtema i ett par dagar; kurs med Barbro Nord och Hushållningssällskapet i Skellefteå igår. En så proffsig kvinna, vad hon inte vet om får och mönstring!

Vi verkar ha dragit en vinstlott, för Barbro ska komma hit och mönstra våra får här i Norrbotten i augusti. Det är nödvändigt att sätta sig in detta med avel, bra att få riktig kunskap och inte bara på känn.

Rasen vi har, svenskt finullsfår, är en gammal lantras och den räknas även som hotad husdjursras.

Bland rasen största fördelar är att de är friska djur, de har en fantastisk ull, mjuka, täta och varma skinn, får många lamm och köttet är gott. Det senaste är förstås subjektivt, men förutom att jag tycker det själv är det det många kunde som säger att det är ett ovanligt gott kött.

Ullen är outstanding av svenska raser när det gäller mjukhet, bara merinokorsningen jämtlandsfår som mäta sig med finullen. Och att få ull är inte så bara, det är det fåret används till som nyttodjur genom årtusenden. Som det här inslaget förtäljer:No Wool No Vikings Så bara en sådan sak, förutom att den hjälpt människan med kläder; hur hade vikingarna tagit sig någonstans om man inte vävt segel av spunnen ull?

Nå, allt det här har betydelse för aveln, om vi inte avlar på sunda och bra får så försvinner kanske någon av de unika egenskaperna. Finullsfåren är verkligen nyttodjur i och med att man tillvaratar hela djuret – plus att de håller landskapet öppet – och så har man någon att tala med.

Lantras = rejält

Kläder, mat, värme om hävdad mark. Det är viktigt att rikta in aveln så det blir en balans mellan allt och att alla delar tas med. Här ska inte avlas bara på utseende även om det förstås är viktigt att fåret är rastypiskt. I finullsaveln är det inget sådant där att man ska avla på nosar som knappt går att andas igenom, som vissa hundraser, eller bara få ett skinn som ser fint ut att hänga över en fåtölj.

Det ska vara riktiga saker, nytta för nyttodjuret – så det blir bra med mönstring på riktigt. Med andra ord är vi så glada att Barbro kommer uppåt. Här är hon på fårfesten med fansen, fårfarmare och skinnberedarna flockas omkring henne.

Input

Jag läste igenom gårdagens inlägg, och tänker att det var så många fler vi träffade i Kil; som Marita som är den första tagit in Svartnosfåren i Sverige – hoppas det går bra för henne. Ganska kul att träffa folk från nätet ”Jaha, är du deeen Marita”.

En annan vi bara haft kontakt med mail och mobil är Lena Persson på Ullforum, dit vi skickat våra finullsanalyser. Så kul med folk som värnar om den svenska ullen. På besök kom också Claudia Dillman, Fåravelsförbundets ullansvariga.

Inte minst var det kul att vi träffade nya kompisar, Anita och Ulla från Uppsala som var och sålde. De kom med oss på middagen, så det blev årets ”ja, vi ska ut och äta, häng med oss”. De är de som är med på bild när nedan. Det är som roligt att veta att det finns fler som är mångsysslare, som håller på med får, hantverk och bokstäver av något slag.

Hade jag tid skulle jag skriva mer om kursen i Basic safety och ADR, och deltagarna. Vi var 5-6 trevliga från Färjerederiet och resten av de 19 sjömännen var maskinister, matroser, kaptener med mera som mest jobbar på de sju haven; på typ Siljabåtarna, tankbåtar, stora kryssare med mera – de var stationerade i Aten, Malaysia och andra platser än Boheden och Rödupp.

Ny avstamp

Det bär iväg till Fårfesten i Kil i eftermiddag. Och det blir sen utbildning i Stockholm.

Jag har bokfört ett sista varv innan resan, det kan bli besvärligt att komma ikapp annars. Jag hoppas nu på pengar in, och det ska det väl bli. Även om jag inte fått mitt nya garn än, så har jag skinn med att sälja – inte minst fina ”syskinn” – finull och ju i särklass varmast (partsinlaga). Och skinn säljer jag på hemmaplan också. De vegetabilgarvade lammskinnen är poppis hos de som vill ha present till baby, mjuka gosiga skinn som inte innehåller krom. För så är det, de allra flesta skinn innehåller krom.

Utbildningen i Stockholm blir liksom mycket fysisk, så jag hoppas hålla mig frisk så här i influensatider. Jag är i rätt bra form. Sen blir det en hel del teori också, men det är ju inte lika krävande.

På tal om pengar ut så har jag förutom storräkning till Lantmännen för kraftfoder och skinnberedningen även betalat högst privata nöjen detta månadsslut. Februari är studielånmånad. Och det är alltid roligt när man betalat, jag känner mig nöjd.

Förr om åren har det varit knivigt ibland, de nya studielånen betalas ju oavsett om man har jobb och hur stora inkomster man har. Så nog har jag många gånger haft tillfälle att begrunda om det varit värt det. Och jag har kommit fram till:

Det har varit så himla mycket värt det. Jag hade inte velat byta bort kunskapen på något vis. Och i stort sett alla studier gjorde jag som fyrbarnsmor och låginkomstagare, dessutom som en som vägrat sätta ett- och tvååringar, ja treåringar också, på dagis.

Men jag jobbar gärna till jag är 90 år, det har varit så värt att inte bara samla pengar till pensionskuvertet. Och det är roligt att jobba.