Drömtydning

Jag vet inte om jag har kvar min drömtydare Cathrine. Nu behövs du 😊

Jag drömde mest troligt på morgonkanten att min svägerska ringde och var i nöd, hon hade fallit någonstans och var skadad. Jag lovade att komma och undsätta henne. Det var bara det att jag glömde bort henne.

Sen drömde jag att jag hälsade på min kollega I i färjehytten på Boheden. Han hade besök av min förre man, som i sin tur hade ett par bebitvillingar som krälade omkring på golvet. Tror inte det var hans dock.

Sen den allra värsta drömmen på sistone. Jag höll på att provspela en roll i en film. Och det är det absolut sista jag skulle göra, att skådespela. Det var ungefär som min kompis som drömt att hon skulle sjunga för en stor publik, när hon kom på att hon inte brukar sjunga. Hon försökte få någon i doa-kören att ta över när hon kom på det.

Ja voj voj, det är inte så lätt att börja sova mer än 4-5 timmar bara så där. Det verkar som om det blir för länge 😂

Fortsättning om maten

Alltså nu har jag på förmiddagen talat med min snart 92-åriga släkting. Hennes mormor bodde i Rudjärv i väglöst land. Om man gör historien kort – hennes man dog, han var inte så gammal och hon blev ensam med 12 barn. Visserligen hade de äldsta börjat flytta ut.

Ena sonen stannade hemma och gifte sig, de fick fem barn. Hustrun dog när barnen var små, så Mormor/farmor tog hand om dessa fem barn och, så hon fostrade sammanlagt 17. Jisses, jag som är ganska less efter fyra.

Men vad som var grejen, var att hon bar exempelvis mjölsäckar till hemmet i Rudjärv. Jag vet inte om det var från Kalixälven, förmodligen, för till Lomträsk och Allsjärv var det också väglöst.

Barnen sa naturligtvis ”inte ska du behöva bära mjölet”. Men gumman sa: ”Jag vilar ju på vägen jag går tom” (fast på överkalixmål).

Fattar ni människor hur billig mat ni har nu för tiden? På tal om mitt inlägg i förrgår.

Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Vem kan man lita på

En historia i dagens tidning, om en man som häktades för våldtäkt och misshandel.

Det visade sig rätt snabbt att han var oskyldig, men förtalet på den lilla orten fortsatte. Mannen anmälde kvinnan, som visade sig ha psykiska problem, för falsk tillvitelse. Och han vann i HD.

Hur mycket ska man förstå folk som mår så dåligt att de hittar på?

Varför tror vissa på allt de hör? Även de mer friska?

Somliga tror rätt av på fall där det finns historia av psykiska problem, och därmed mycket väl kan vara solklara fall av projektion.

Man behöver ju inte ta ställning och tro någonting.

Vad gör dessa fall för de som verkligen blir utsatta för övergrepp och incest?

Det verkar ju i alla fall som att rättsväsendet börjar bli bättre för utsatta för sexövergrepp, inte minst i och med den nya samtyckeslagen.

Man hoppas också att rättsväsendet fungerar när det gäller falsk tillvitelse. Som i fallet i tidningen.

Alltså, bra råd när man ”hör vad som har hänt”:

  • Vem säger det – jo det spelar faktiskt en inte så liten roll. De som ”killgissar” konstant är mindre trovärdiga. Tyvärr.
  • Psykisk status på spridare, som historia av paranoia. Och nu påstår jag inte att alla med psykiska problem har vanföreställningar, långt ifrån. Men det spelar roll.
  • Vad har du och jag med saken att göra? Är det ett brott anmäler man det till polisen.

Vad ska vi äta?

Vem ska fixa maten? Vad får den kosta, inte minst för miljön?

Jag tycker det är konstigt att man utan urskiljning kan progagera för ”vi ska äta mindre kött”. Det är inte köttet som är problemet, även om det kan vara problem med kött. Det finns så många nyanser.

Det borde vara mer självklart att vi äter mat från närområdet. I Norrbotten producerar vi älg-, ren- nöt-, gris och lammkött bland annat. Där kommer även mejeriprodukter in. Sen kan vi äta grönsaker och bär som odlas här; potatis, rotfrukter, bönor, allehanda bär med mera. Och rypsolja finnes för dem som inte kan eller vill äta mejeri. Basfödan ägg finns det numera en hel del av, och fisk likaså.

Om man sedan är vegan, vegetarian eller äter kött har mindre betydelse. Det skulle väl i princip gå att vara vegan och äta närproducerat i Norrbotten, även om det inte är lätt.

Hur har vi överlevt här uppe i norr, i detta karga klimat genom årtusenden? Jo, vi har överlevt av kött och fisk. Samt rotfrukter och spannmål – när det kom. Korn är väl det spannmål som gått bäst att odla här uppe.

Och på tal om korn och annan mat, det är inte så länge sedan det fanns ransonering av livsmedel. Andra världskriget förde med sig svårigheter med import, vilket gjorde att vi fick matbrist. Denna tid är inte så långt borta, vi medelålders hade våra föräldrar som var unga vuxna i beredskap och i ett samhälle som försökte anpassa sig. Min mamma administrerade ransoneringskuponger i Bränna, Överkalix – och farfar testade att odla vete i Grelsbyn.

Man ska komma ihåg att samhället på 1940-talet ändå var otroligt mycket mer självförsörjande än idag. I stort alla småbruk hade ett par tre kor som gav mat. Så sent som för ett par veckor sedan berättade en äldre släkting hur de med sina tre kor kunde byta bort sina ransoneringskuponger till dem som inte hade egen mjölk och eget smör. Vi glömmer så lätt.

Problem att få fram mat har kommit lite närmare idag, än för några år sedan. Vädret påverkar matproduktion lite varstans. Det var inte så länge sedan det var halvtomt i grönsakshyllan på affären för att det snöat i Sydeuropa en tidig vår. Det går snabbt om det inte lyckas med vädret och andra förutsättningar. Och i Sverige med så låg andel egen mat går det väldigt fort att vi blir i stort sett utan.

Det kommer nog inte längre att vara självklart att om apelsinerna är för dyra eller om det blivit missväxt i ett en del av världen, så kan man bara handla dem från en annan del.

Det är inte heller självklart att vi vare sig praktiskt eller etiskt ska kunna välja bland mat från hela världen hela tiden. Än går det bra. Därför att vi har ett bra klimat och bra odlingsförutsättningar i alltid någon del av världen någon period om året.

Ett problem är frakter, det är inte gratis att frakta mat från andra sidan jorden – det börjar kosta nu, även för miljön. Ett annan ingångsvinkel är att billig arbetskraft blir allt mer sällsynt. Det är så inom mången matproduktion, det åtgår mycket arbetskraft och det måste även finnas en företagare som tar en risk.

Om man ser till arbetskraft har det i Sverige varit brist på människor som producerar livsmedel i decennier, jag tänker exempelvis på bärplockarna. För varför plockar inte vi svenska bär och säljer till bärföretagen? Jo för att det är betydligt mindre svettig, myggigt eller kallt att tjäna mer pengar på en annan arbetsplats. Jag undrar hur länge utländska bärplockare kommer hit. Och jag har ingen siffra hur många som kommer från utlandet hit för att jobba inom jordbruk, men det kommer bland annat plockare av olika slag.

Maten på den internationella marknaden blir i framtiden sannolikt mer utsatt för konkurrens i och med att många länder får det bättre och bättre – som Sverige fått det de senaste hundra åren. Människor i utlandet får andra förutsättningar i och med att samhället urbaniserats, de ser möjligheterna att flytta till staden och få välbetalda och mindre fysiskt krävande jobb. De får alltså bra lön – och de konkurrerar därmed om maten med oss, de kommer att ha råd att betala för apelsinerna och avocadon. Så jag tror inte att det är långt borta att vi får börja betala betydligt mer för utrikes mat.

Är då vår svenska mat bättre än importerad mat? Ja den är många gånger godare bara av den orsaken att den är färsk. Den är även kontrollerad på ett helt annat sätt både när det gäller antibiotika och bekämpningsmedel. Sverige använder i stort sett minst antibiotika i världen, och de har länge varit förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte – vilket det faktiskt görs i andra länder. Så svensk djurvälfärd ligger på topp.

När det gäller bekämpningsmedel och antibiotika är det förstås kluvet, en del måste finnas om vi inte ska stå helt utan mat ibland. Däremot är det inte så många år sedan det kom larmrapporter om hur lantbruksarbetarna i Sydamerika dog av bekämpningsmedel på sojafälten. Det är ett exempel på att det kanske inte bara är att säga: ”Vi ska äta mindre kött”. Nej, vi kanske ska äta mindre soja från utlandet, både till svensk veganmat och svensk djurproduktion. Åtminstone soja som är producerad på ett mindre bra sätt.

Hur ska vi då kunna äta bättre mat, godare mat och mer hållbar mat ur klimatperspektiv?

Jag ser att svaret är närproducerat. Och då gäller det att stötta svenska matproduktion, vilket gemene man enklast gör genom att välja svenskt. Å andra sidan har vi brist på många matvaror i Sverige, den räcker helt enkelt inte till. Det ser jag inte minst på min egen försäljning av lammkött, fårkött och charkuterier.

Det som behövs är fler som producerar mat. Och på landsbygden där matproduktionen ligger är det många gånger brist på människor – även i Sverige beger sig många sedan hundra år till städerna för att tjäna pengar.

Men det finns många duktiga svenska bönder, som jobbar i ett allt mer effektivt jordbruk. Det man kämpar mot är matpriser kontra investeringar. Det är väldigt dyrt att driva jordbruk idag, även om maskiner är dyra så är det ett måste eftersom det arbetsmässigt inte fungerar att hacka för hand. Bränslepriser är en annan stor kostnad, det fördyrar maten när den ska vara lika för dem som nöjeskör och den som producerar mat – eller för den som nöjesåker till andra sidan jorden med flyg. Det borde vara skillnad i skatter på bränsle om den förbrukas i produktion, jobbresor och nöje. Alla hoppas vi på forskningen att det blir bättre för miljön när det gäller drivmedel.

Det som också är en förutsättning för matproduktion är företagande. Vi har kommit så långt från matproduktion i Sverige idag att det finns många som inte ser kopplingen mat – entreprenör. Många blir förvånade när man säger ”allt det som du stoppar i din mun kommer från en företagare”. Kan det vara sant, nä, och så ser man ur de börjar tänka. Jo det är så, vi har dåligt med kolchoser och statliga jordbruk i riket. Och för den delen även i utlandet.

För varje tugga vi tar, så finns det en företagare som tagit och tar en risk och som motstått frestelsen att flytta till stan för att jobba.

En annan sak som visar att vi kommit långt borta från det som är vår primära drivkraft av att inte svälta ihjäl, och det hörde man många gånger under sommartorkan 2018; ”det är besvärligt för bönderna”. Ja, det var det, och efterdyningarna kommer att hänga med i åratal. Men det var och är inte bara besvärligt för bönderna, det är besvärligt också för dig som äter. Oavsett om du är vegan eller allätare. För misslyckas odlingen svälter alla.

Så huruvida vi ska äta mindre kött är en väldigt liten fråga som jag ser det. Jag tycker att man ska äta lokalt med tanke på transporter, svensk livsmedelskontroll både när det gäller bekämpningsmedel och mediciner. Även när det gäller arbetstillfällen som i sin tur genererar skatter till kommuner, regioner och staten – och inte minst för att kvaliteten på maten många gånger är ett argument för svenskt/lokalt.

Jag tycker som sagt att det finns god orsak att äta det som är närmast. Sedan behöver man inte vara extremist, för det är sällan bra. Jag äter gott lokalproducerat kött, jag äter mycket lokala grönsaker av vilka jag odlar en hel del själv. Lammköttet producerar jag förstås också själv, och sedan köper jag nötkött, fläskkött och ren från lokala företagare. Plus att jag brukar få någon lite bit älgkött, vi jagar ju inte själva.

Vi odlar mycket av våra grönsaker själva, för att vi har mark och vi gillar god mat. Tid har vi inte speciellt mycket av däremot – vi är i stort sett aldrig lediga en hel dag, speciellt inte under sommarhalvåret. Det var igen dans på rosor denna heta sommar, att sköta köksträdgården mellan andra jobb. Inte minst var det merarbete just på grund av torkan – nya hagar skulle inhandlas och sättas upp och skogsbränderna avlöste varandra för mannen i huset. Däremellan försökte vi bärga skörden. Fördelen med värmen var att det blev mycket vaxbönor och brytbönor, vi hann få in mycket i frysen men inte allt.

Så ett tips, odla mer själva. Det blir så gott, och har man inte mark kan man hyra in sig i exempelvis kolonilotter. Många människor har tid och semester på sommaren, eller är åtminstone lediga ett par dagar i veckan och kanske jobbar max åtta timmar om dagen. Men det är klart, är man ledig då har man tid att resa, vilket är den sämsta komponenten för att lyckas med odling – man måste vara närvarande.

Ni som inte har egna djur, jagar eller har ett potatisland – köp av de lokala producenterna. Att ha lokalt kött och lokala grönsaker och bär är gott och bra för miljön. Eller ännu hellre, starta ett lantbruksföretag.

Vad jag själv borde bli bättre på är att dra upp mer fisk – eller ännu hellre köpa av dem som säljer lokalt eftersom tiden inte finns.

Förstår ni hur bra svensk mat är? Och fattar ni hur bra råvaror det finns här i Norrbotten. Här är vardagen många gånger som rena lyxkrogen med renstek, mandelpotatis, svamp och så lite hjortron och grädde till efterrätten.

Naturligtvis kan man köpa mat från utlandet, det kan ju vara bra som variation. Senast igår hade mannen köpt småtomater som vi gjorde mexikansk pico gallo av. Till detta marinerade och grillade vi lammhjärtan från egen gård. Men jag kan inte låta bli att fundera på, hur god hade inte salsan varit med egna tomater, och nu är det snart dags att beställa tomatfrön. Dock var koriandern från våra odlingar. Och vad jag måste ha från utlandet är exempelvis citron, lime, te och kaffe. Däremot kan man ju välja mer av lingon och färre avocado som tillbehör. Jag har mer och mer funderat på att öl är mer lokalproducerat än vin, så jag har svängt lite i den förbrukningen.

Min filosofi är att äta det som är gott och helst från närområdet, oavsett som det är grönsaker, kött eller fisk.  Hehe, jag tror jag räknar den nordnorska fisken till närområdet – och det är det ju om man jämför med fisk från Thailand.

Och det är klart att matproducenter i utlandet ska kunna tjäna sitt levebröd. För dem återstår att börja ta mer betalt av sina lokala konsumenter – och det kommer de  att göra.

Det blir så fel ibland, jag såg ett program där David Beckham besökte en by i ett fattig del av jordklotet. Han gjorde ett bra jobb med att visa världen hur olika förutsättningar vi har, även om han flög runt i flygplan. I en av byarna han var så odlade bönderna grönsaker som de sålde till oss i så kallade rika länder. Sen köpte de läsk och godis till barnen som fick dåliga tänder och ännu värre, näringsbrist. Så kan det gå.

Vi behöver nog bättre ta fasta på det etiska när det gäller matproduktion. Och förstå att mat kostar pengar, det är många gånger väldigt arbetsintensivt och så är lönerna sällan som inom konsultbranschen i staden. Gör ett litet test med odling får ni se. Eller så kan ni testa att omvandla örter, sälgbuskar och gräs från utmarker till gott högvärdigt protein och fett – utan att använda ett får.

Det är inte hållbart att importera vare sig massor av kött eller grönsaker från utlandet. Det ska fraktas lång väg. Det är inte speciellt sansat att tycka att kött är dåligt, men sen flyger man till andra sidan jordklotet varje år – eller så äter man utländska grönsaker och bönor. Det är faktiskt ingen sanning att kött är dåligt. Man måste någonstans räkna näring per krona, per utsläpp, per fördel för det lokala samhället.

Sen kan väl alla äta vad de vill. Jag äter det som är gott och hållbart. Mat som består av bra råvaror och är vällagad – den är god. Det är lite som de som säger att de inte tycker om julmat. Nä, det tror jag, med massor av köpesmat, till och med färdigkokt skinka. Då skulle inte jag heller tycka om julmat.

Julmaten kommer av det gamla självhushållarsamhället, man slaktade på hösten, och tillagade köttet, inälvor, rubbet. Man hade lagt in sommarhalvårets fisk, därav all salt fisk vi äter till julen. Och så äter vi grönkål, för den fryser inte. Inte brysselkålen heller.

Jag frågade en som växt upp på 1930-talet om vad de åt när de ätit upp höstslakten.

-Ja då åt vi fisk, sa hon.

Bra tips, ät det som finns i närheten – just nu.

Hälsningar Katarina Karlsson, fårfarmare och journalist.

Fårfesten i Kil

Vi i #finullochfargnorrbotten planerar nu det nya året och Fårfesten i Kil i synnerhet – den 1-3 mars åker vi till Värmland. Ann-Britt och jag åkte till Annelie i fredags för att diskutera resan, praktiska saker som resväg, monter och försäljning.

Vår medhjälpare Karin Hees var med på mötet på distans – hon missade dock Annelies väldigt goda mat.

På mötet hade vi dock deltagande av Drängfacket, Bernte och Sture.

Vi känner oss på gång, och ser verkligen fram emot att träffa får- och garnkollegor från riket och utlandet, samt kunder och arrangörer. Välkomna till Värmland i mars!