Man baxnar

Upprörd så jag inte kan bokföra än på några minuter.

Jag undrar hur det kommer sig att äldre människor betraktas som livegna och mindre vetande 2009. I Maries artikel i NSD idag kan man läsa om paret som varit tillsammans i 61 år, men inte får bo tillsammans nu.

Jag trodde att fattigstugor (äldrevården) med tillhörande komandoror (Gällivare kommun, i det här fallet) bara finns i Astrid Lindgrens böcker idag. Om man betalar för ett boende är det som det så vackert heter, ens HEM. Då borde man få ta dit hela släkten om man vill. Farbrorn saknar sin fru, och vill att hon ska vara där. Hon vill också vara med honom.

Jag uppmanar någon som bor närmare hjälpa tanten att bära dit en tältsäng!

Dagens nyhet på Ekot handlar om skärpning av nyttjandet av personliga assistenter. Suck, även där. Det har redan innan funnits de som inte kan äta, sköta toabesök, ta tillvara på sig själv, kan försvinna ut och gå vilse – som redan tidigare nekats personlig assistent.

Vad som gör mig upprörd är att, även när det gäller att få vård allmänt, ska bero på om hur väl man kan tala för sig själv. Eller att det ska bero på vilka anhöriga du har, som bevakar din rätt. De som inte kan det blir utan, det mesta.

Vilken tur i att kvinnan i Gällivare ser ut att kunna protestera. Men tänk om hon varit i sämre form? Och att de fortfarande ville vara tillsammans. Då hade ingen fått reda på hur det förhåller sig. Sedan hade de helt säkert tillbringat sina sista år åtskilda. För det här är deras sista år.