Hur vet ni det?

Det tycker DN´s ledarskribent Hanne Köller att man ska fråga, om alla nu lever som de lär efter att ha lärt den nationella läxan – Efter Bjästa-fallet.

Hon har alltså kommit fram till samma slutledning som mig. Det har jag sagt många gånger till en vän. Denne är ingen tonåring, men det hörs i alla fall hur snacket gått utefter vilka han talat med. Somliga har ju mer av en domedagssyn på omvärlden. Jag brukar då säga; Men fråga ”Hur vet du det?”

Flugornas Herre – lär vi oss något?

Tittade på Debatt igår som handlade om Uppdrag gransknings reportage om den dömde våldtäktsmannen i Bjästa. Inslaget på Svt play, som jag länkade till igår, är det mest tittade på genom tiderna.

Det här med rykten har upptagit en del tid de senaste dygnen. På en liten ort blir det mer reellt. Men på nätet går det explosivt snabbt. Ungdomar är förstås oerfarna, naiva och kanske lite mer benägna att se allt i svart och vitt. Det är ju det som är att vara ung, oerfaren – man lär sig, ingen föds som en färdig Dalai Lama.

Men vad som fascinerar mig är de vuxnas resonemang. Det verkar som om vi inte lär oss ett skit trots allt. När det kommer till rykten; de som inte berör direkt den närmaste familjen utan lite mer i periferin – de verkar trigga igång det sämsta hos människan. Det som händer är;

  • Ja, något händer – kan vara en våldtäkt, ett annat brott, en skilsmässa, politisk händelse, lokal angelägenhet – som en syltfabrik som inte blir byggd eller en hund som bet en annan hund.
  • Då inträffar sedan ett scenario när man ska ta parti, för den ene eller den andra – den eller den gruppen.
  • Sedan ska syndabockar utses.

Och det här händer som sagt lite ute i periferin. Vi har inte full koll på vad som hänt. Vi har inte alla fakta på bordet.

– Varför ägnar vi då energi till att ta parti i en konflikt vi inte vet speciellt mycket om? Och varför måste vi utse syndabockar?

Jo, jag skulle förstå om vi gjorde det här en gång, exempelvis som oerfarna tonåringar – sedan lärde vi oss att livet inte var så enkelt. Men det gör vi ju uppenbarligen inte. Vi lär oss ingenting. Eller gör vi det?

Jag kommer att tänka på Flugornas herre en förträfflig bok som jag har läst både på litteraturvetenskapen och på socialpsykologin. Den handlar om barn, men det kunde lika gärna vara vuxna. Läs den. Och tänk.

Förmodligen har allt det här med överlevnaden att göra. Det är bäst för oss att ta parti för den starkaste stenåldersmannen, den som skriker högst. För då är vi trygga. Vi måste välja snabbt, innan den starke stenåldersmannen med sin starka grupp ger sig på oss. Något sådant kanske?

Månaden civilkuragepris går till den modiga tjejen i Bjästa, som nästan ensam stod upp för brottsoffret.