Blogg, Twitter, Facebook

Just nu tänker jag på om jag ska börja twittra. Det lockar på ett sätt, men ändå inte. Det skulle vara kul att skriva små kufiska meddelanden.

Bloggen är bra om man vill skriva något långt. Jag gillar min blogg. Att jag kan skriva om djupt allvarliga saker, eller bara rent svammel – Hur långt eller kort jag vill.

Facebook kan vara lite kul. Man har onekligen mer kontakt i form av kommentarer och dylikt. På bloggen är det väldigt få kommentarer i proportion till hur många som läser. Hade varit kul med lite mer, faktiskt.

Twitter lockar, det gör det. Men det känns som om jag inte har tid i att sätta mig in själva förfarandet.

Med Facebook var det samma sak. Jag avböjde länge alla inbjudningar. Men en fredagkväll väntade jag ett viktigt mejl och gick och kollade på datorn. Det var ju som sagt fredagkväll, och jag hade druckit ett par vinglas. Så jag har sedan dess skyllt på ett tappat omdöme, när jag accepterade en inbjudan från Fb. Men det är faktiskt lite kul, att ha en viss kontakt med dem som jag knappast skulle ha tid med annars. Som ungdomsvänner, släktingar, långt bort boende.

En gång när jag var allmänt rastlös skrev jag i min Fb:

Jag har grälat hela dygnet med min man, bitit arbetskamraterna, börjat röka samt shoppat ett litet bord på IKEA och ett gulligt marsvin – bara för att bli lycklig. Nä, jag skojade bara, det är precis tvärtom….

Det var i alla fall en som uppskattade min sjuka humor…. Det var som en slags sammanfattning av hela Facebook.

Och jag ids väldigt sällan skaffa nya ”vänner”. Jag väntar till de vill ha mig.

Twitter? Ja. Jag gillar ju det korta och koncisa. Men jag har absolut inget behov av att ständigt berätta var jag gör och var jag är – Så pass paranoid är jag. Men att kasta ut sjuka påståenden – Varför inte? Snabba tankar är min specialitet. Om allt är så klokt vet jag inte.

Men allt sådant här tar tid. Även om man är snabb och ägnar no time åt eftertanke och planering. Så är det.


När sladdens dragits ur

Så heter en artikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan. Den handlar inte om ett strömavbrott, som man kanske kan tro. Utan det handlar om den analoga och digitala döden. En sammanfattning:

När vi dör på riktigt finns det företag som hjälper till med den digitala kvarlåtenskapen. Exempelvis; hur blir det med mejlen, facebook-kontot, bloggen.

Ja vad säger man. Jag blir full i skratt, jag vet inte om man ska skämta så hårt om döden. Men å andra sidan är det ganska naturligt. Att dö.

Affärsidén är briljant trots den makabra affärsplanen. Fick de Starta eget månn tro?

Kanske blir det så att en automatisk uppdatering kommer på Facebook:

Nisse Hult Dog idag kl 10.02

Sedan kommer alla kondoleanserna. De anhöriga som har Facebook får läsa kommentarerna, och de som vägrar Fb får man väl i vanlig ordning ringa eller gå med blommor till.

Ja, bara en liten påminnelse om vår dödlighet. Veckans groda var nog vänsterpartisten från riksdagen som försvarade samboendes rätt till arv (på tal om författare som dör och lämnar kvar en massa miljoner). Hon sa: – Om man dör så…..

Det är det enda vi vet. Det finns inga om.

Men ibland kan man i alla fall styra lite över tidpunkten, det finns statistik på att vi trots allt fått det bättre. Även detta från samma artikel i Sydsvenskan:

I oktobernumret av tidskriften Wired konstateras i en helt liten artikel att mer än hälften, 55 procent, av alla dödsfall i västvärlden i dag i åldersgruppen 15 till 64 kan härledas till egna dåliga beslut. Du valde att röka. Du valde att inte sätta på dig säkerhetsbältet. Den siffran var bara 5 procent för hundra år sedan, om man får tro Ralph Keeney, forskaren som ligger bakom studien.

Men idag lever vi, det gillar jag.

Överkalixmål

Här i bygden finns en gammal fornnordisk dialekt. Det är dessvärre färre och färre som talar dialekt i det dagliga livet, och medelåldern bland dem är hög. I min barndoms Överkalix talade alla Överkalixmål. Dock var det precis som bland många andra språkgrupper; de vuxna pratade dialekt med varandra och svenska med barnen.

Det enda undantaget var om mormor blev riktigt irriterad, då sa hon med hög röst:

– Gär äot å gapa din e jer högt undi teke!

Jag var och tankade på OK igår, innan jag åkte till Luleå. Hälsade åt ett gäng glada farbröder som stod vid mackarna där jag parkerat. Medan jag tankade lyssnade jag förstrött, de talade om vädret och andra allmänna saker. Då slog det mig; De talade ju överkalixmål allihopa.

En del av mig är så van att jag inte märker något. Det är ju min barndoms språk.

Men att folk idag använder det som vardagsspråk är så ovanligt.

På kvällen igår hade jag bara så roligt. Jag hade skrivit på Facebook redan kvällen innan:

(Katarina Karlsson) skå at Läol amårja. Det betyder ska till Luleå imorgon. Jag drar till med lite överkalixmål ibland. Jag fick kommentarer, fler och fler. Jag och ett par kompisar började svamla, och det blev roligare och roligare. Det utmynnade i att jag ska på Grand Artic hotel här i Överkalix med en 89-årig mamma till en polare, för att titta på Joe Labero den 24/10, med mera.

Det konstiga är att om man översätter vårt samtal på FB är det inte speciellt roligt. Men det blev vansinnigt roligt på överkalixmål. Tyckte vi själva i alla fall…..

Jag funderar på att starta en blogg på överkalixmål.

På Facebook finns förresten en bra grupp som heter Vi som förstår ÖverkölismaLe oba Änsiktsbåoka.