Fårfesten i Kil

Vi i #finullochfargnorrbotten planerar nu det nya året och Fårfesten i Kil i synnerhet – den 1-3 mars åker vi till Värmland. Ann-Britt och jag åkte till Annelie i fredags för att diskutera resan, praktiska saker som resväg, monter och försäljning.

Vår medhjälpare Karin Hees var med på mötet på distans – hon missade dock Annelies väldigt goda mat.

På mötet hade vi dock deltagande av Drängfacket, Bernte och Sture.

Vi känner oss på gång, och ser verkligen fram emot att träffa får- och garnkollegor från riket och utlandet, samt kunder och arrangörer. Välkomna till Värmland i mars!

Ja visst gör det ont

Karin Boyes dikt ligger i tiden, eller årstiden. Våren. Just denna är väl den mest citerade, så det kanske är därför jag gillar den sista versen mest, jag är less på de första. Eller så är det för att det är den som får droppen att äntligen våga falla, att inte rädas det nya.

Jag tänkte på det här att våga igår. På kvällen samlades vi, ett gäng företagare. Ett jäkla positivt gäng, som alla håller på att expandera inom sin respektive bransch. I den församlingen fanns inte en som såg det eländiga; fattig kommun, glesbygd, avfolkning. Det var bara möjligheter och idéer för hela slanten. Så roligt.

När det gällar att satsa framåt, kan man utöka stegvis. Eller så kan man ta ett jättekliv. Båda sätten kan vara bra, huvudsaken är att det går framåt. Vi behöver fler som vågar; utveckla kommunen och att skapa arbetstillfällen.

Våga släpp taget, våga falla; det är inte så farligt.

Så här är sista versen; och vips så har jag blandat in poesin i företagsutvecklingen…

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen