Nu igen….

……hände det sig att folk försvunnit, tre män 30-45 år var spårlöst borta. (förmodligen förhållandevis friska och starka eftersom de ger sig ut på långresa i fjällen).

Jag kommenterade häromdagen (25 maj) att polisen knappt ides söka efter två andra män som försvunnit, varav en hittades död häromdagen. Förmodligen var de mindre viktiga därför att de gått ut frivilligt, och därför att de var sjuka.

De tre nu aktuella männen hade enligt NSD bara avvikit från färdplanen, och därför kostat skattebetalarna uppåt 150000 kronor. De hittades välbehållna av fjällräddningen i en bastu. Besynnerligt vilket pådrag det blev, direkt; tre män, tillsammans, ej ensamna, det stod inget om att de skulle vara sjuka, som också gett sig av frivilligt – verkligen.

Man baxnar. Ja inte över att anhöriga var oroliga. Men varför är vissa mindre viktiga? Helikopter sökte faktiskt efter min bekante, men det tog länge efter att han försvunnit. Närstående anmälde honom försvunnen direkt, på goda grunder.

Dessutom har det nu i ett års tid gått rykten hos sådana som tror allt de hör, efter att någon hittat på, att han är hittad. Så sjukt. Jag förstår inte varför folk som inte har någon relation till en annan ens bryr sig om att skvallra. Det är faktiskt få gånger som jag tycker att denna kommun är en skithåla. Och det är vid sådana här tillfällen. Jag hörde också om en som var död, trodde någon eller så var det en annan från samma by. Men förstår ni. Vad ini helvete, ge fan i att prata om allvarliga saker om personer ni inte ens känner. Jag som känner människorna, för de är och var människor, tar väldigt illa vid mig.

Jag är inte uppväxt med skvaller, att man talar och spekulerar om folk man inte känner. Jag bryr mig om folk som jag har en relation till. Jag bryr mig om någon jag känner har gift sig, skilt sig, är gravid, ska flytta, har fått nytt jobb, är sjuk, har det besvärligt eller är glad. Och det är många, väldigt många. Så jag kan omöjligt se det som nödvändigt att hålla reda på folk jag inte känner, aldrig har träffat, aldrig har jobbat med eller inte är mina släktingar.

Jag vet att gränsdragningen kan vara svår till vilka som är bekanta, i en trakt där i alla fall jag känner människor i tusental. Men tre bra regler är att tänka:

Hur vet denna som ”vet” detta det?

Vem sa det?

Och angår det mig?

En toksliten klyscha till de som känner en oemotståndlig lust att tala om folk ni inte känner; Skaffa er ett liv!

Resonemanget spårade nu ur; från att ha handlat om polisens prioriteringar till rent skvaller. Men ska jag knyta ihop detta som som egentligen inte har med varandra att göra, jag är bra på att se samband…. Man kan som proffessionell inte höra på rykten, och utifrån det bedöma situationer. Är en människa försvunnen, så letar man oavsett vem det är.