Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

– Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Asiaten, Hong kong och svininfluensa

Asiaten hette influensan som gick på 50-talet. Morsan berättade igår hur det var, själv var jag inte född.

Mina äldsta syskon var i tio-årsåldern, de fick asiaten i skolan. De låg sedan isolerade i salskammaren, för att inte inte smitta syskon nummer tre, som var i det närmaste nyfödd. Så det var alltså 1957. Det lyckades, den gången.

Men sedan fick min pappa influensan, då fick även bebisen det. Morsan väntade varje dag att hon också skulle bli sjuk. Hon var den enda som var frisk, så hon fick sköta hemmet och de andra. Hon hade inget körkort då, så hon fick ta sparken för att åka in till Bränna och handla. Av någon anledning blev hon inte sjuk. Morsan var rädd att den yngste skull få något men eftersom han var så liten. Men syster Alma hade lovat att det skulle gå bra. Bara hon tog ut honom till våren och sommaren… Så var det med Asiaten hos Käll.

Hong kong-influensan gick på 60-talet. Då var jag född. När jag var sex år blev jag riktigt sjuk. Jag minns faktiskt hur sjuk jag var, och att jag var sjuk länge. Det var tal om att ta mig till sjukstugan i Tallvik. Jag minns det som idag, hur jag satt invirad i ett täcke i en fåtölj. Och precis var i vardagsrummet fåtöljen stod. Mormor och pappa grälade om huruvida jag hade hongkong eller lunginflammation.

De var båda minst sagt viljestarka människor, både visste naturligvis hur det förhöll sig. Den gången drog mormor vinstlotten, det var lunginflammation. Men nu när jag sitter och läser landstingets info om svininfluensan, slår det mig; De kanske hade rätt båda två. Jag tillhör möjligen riskgruppen ”halvtaskiga lungor”, eftersom jag haft lunginflammation flera gånger. Jag kanske hade hongkong, och så fick jag lunginflammation som komplikation. Jag hade också vad de kallade ”vatten i lungsäcken”, jag minns hur ont det tog. Jag minns att jag sa åt mormor att jag trodde jag skulle dö. Jag fick åka och ta lungröntgen länge efteråt. På gamla sjukstugan. Jag minns så väl hur det luktade där.

Beträffande att ta vaccin nu, så vet jag inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag blir sjuk…men har ju halvtaskiga lungor. Jag får väl se, när vaccinet väl kommer.

Omodern inredning

Jag håller väl på att bli dement, eller i barndömen, som man säger här. Under morgonpromenaden tänkte jag på just barndomen.

Det här är i sommarstugan hos Käll, barndomshemmet i Grelsbyn, och jag sitter i pappas knä. Förr bodde folk i sina sommarstugor på samma gård under sommaren. Det jag hört var att de städade det stora huset då. Personligen minns jag inte att jag bott i sommarstugan.

Den här bilden är nog från 1963. Hör ni barn; inte 1863. På bonaden står det;

Mitt hem är vårsol i vintertid, mitt hem är hvila i arbetstid.

pappa-och-jag

Tapeterna är ju ganska moderna, nu, inte då. Det ser ut som om de var till åren komna också. Om vi har haft i alla fall ett litet släkttrauma, så var det detta att vi alltid hade så gammalt hus och gamla möbler när vi var barn. I det stora huset var det trots allt lite modernare inredning, men bara lite.

Brorsan som är sex år äldre var och hälsade på en klasskompis i Bränna, när han var liten, det var väl på 60-talet. Han var starkt konfunderad efteråt. Hos Roland som var lärarbarn hade de ett helt nytt hus. Man kan ju tänka sig, höjden av modernitet, 60-tal, rent, strikt och RAKT. Stefan minns efter 40 år hur han tänkt att vi nog var fattiga, som hade det så där gammalt.

För mina småbröder var det likadant, även om de växte upp på 80-talet. De grinade och ville ha vita spånskive-skrivbord som alla andra. Bra för mig, som då var vuxen, jag sitter än vid deras svartbetsade ekskrivbord, hehe.

Själv hade jag mitt rum tillsammans med mormor, när jag var liten. Det var ett draperi som delade av det. Skämmigt, bara det. I min klass hade också somliga nya flashiga hus. I rummet hängde en lampa i mässing och med fem armar, som var köpt hos Centrum-Elov i Bränna. Mina klasskompisar hade moderna rislampor, det var ju 70-tal bevars.

Jag tror inte att de har kvar rislamporna, men de kan ha köpt sig nya på IKEA. Men jag har kvar min taklampa! Efter att både Stefan och Ästigål Per-Erik sytt nya lampskärmar i början på 80-talet, och sedermera Pelle-Agnes på 90-talet, så är det nu läge att förnya dem igen. Det lutar åt originalfärgen, ljusgult. Om den är snygg vet jag inte, men den har en historia, min historia. Lampan skulle jag absolut ha med mig efter skilsmässan; För den var MIN. Gamla möbler som jag inte har växt upp med, eller någon i min släkt haft, rör mig egentligen inte i ryggen.

Av pappas tavlor fick jag bland annat en han målat själv som föreställer Kjergårdarna i Grelsbyn. Den hängde på väggen under barndomen. Ingen annan tycker kanske att den är speciell, men för mig är den det.

Sammanfattningen kan bli; I vår släkt är vi inte så trendiga när det gäller heminredning. Och alla ungarna får skämmas, det ingår i fostran. Dagsländorna är förgängliga. Jag kan slås av att nutidens hemmahos-reportage visar hem som är nästan identiska. Men så har det nog alltid varit. Utom hos oss där man fick för sig att spara, det andra brände upp.