Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

Jag lyssnar…..

…….på sommarens inspelningar, och det är så roligt. Förutom att jag får tillbaka lite sommar som jag inte hade tid med, så är det riktigt intressant.

Och vilka berättare det finns. Somliga skulle man bara kunna skriva rakt av vad de säger under en tvåtimmars inspelning. Nog går det bra att redigera också, men att folk kan hålla sig så till ämnet, det är jag inte van med. Inte heller om jag går till mig själv. Och att en del verkar ha den där tryggheten i att det som de berättar har ett värde – det är väl det som är grejen.

Landet i fokus

Jag har tog mig tid på morgon att se det första avsnittet av SVT’s dokumentär Resten av Sverige. Jag har ju hört en del om den, att den ska vara så bra. Eller så dålig.

Och jag tycker….ja att den är väl både och, en del bra och en del gnälligt. Bra att landsbygden kommer i fokus, det kan ge resten av Sverige som inte är landsbygden lite kunskap. För att inte tala om landsbygdsbornas kunskap om varandra. För vi är ju inte lika. Landsbygden är inte lika över Sverige, eller överallt i världen. Människorna är inte heller likadana.

För det första:

Landsbygden som helhet är det inget synd om, det är Landet med stort L som försörjer befolkningen, vilken mest bor i städer; småstäder som Luleå eller stora som Stockholm. Landet står för all export av råvaror såsom skog, skog och åter skog samt järnmalm, andra metaller, vattenkraft samt produktionen av MAT!

Hallå, alla i städerna äter väl, om än mest utländsk mat som producerats på landet i ett annat land. Så med andra ord är det relativt få människor i Norrbotten/Sverige/hela västvärlden som drar ett stort lass när det gäller försörjning av mat och råvaror – vilket i mångt och mycket betyder export. Och utan att vara det minsta nationalekonom så förmodar jag att export betyder pengar in till riket.

Ja, befolkningen på landsbygden har minskat, urbaniseringen har pågått länge – och över hela världen. Som jag ser det av dessa orsaker:

  • Rationaliseringar, färre personer hugger mer skog. Jordbruket likaså, en bonde på 50 kor istället för en bonde på tre kor, typ. En bonde brukar åkermarken i tre eller fem hela byar, jämfört med 20 bönder i en by förr. Böndernas antal borde öka, vi måste blir bättre på att skaffa oss vår egen mat.
  • Industrialiseringen. Ja, det bedrevs en politik framförallt på 1960-70-talen när arbetskraft behövdes i industrierna i Södertälje, Västerås, Skultuna med flera orten. Där var det synd att vi på landet inte var starkare – vi kunde ha startat fler fabriker/företag – men där lade tyvärr folket och med dem politikerna krokben på sig själva. AMS, Alla Måste Söderut. Men företag blev ändå kvar, det skulle bara varit fler – så hade färre dragit till Västerås.
  • Den urbana normen: Kanske är man mer lyckad i en stad, jo vars det finns mer pengar att tjäna där fler människor bor. Och är man kanske lyckligare om man har fler affärer att vandra i? Fler idrotter att utöva? Fler konstgallerier inpå knuten? Ja, det finns människor både i på landet och i staden som ber sina ungdomar flytta till staden, för att……..det är bättre.

Rationaliseringarna är väl bra, herregud vilket tur att inte folk behöver hugga skog för hand mer. Fy, vad de fick slita förr. Och åka långt ut i skogen, kanske med motorcykel på vintern. Och komma hem på helgen, som då var lördagkväll – till ett hus utan centralvärme och rinnande vatten. Tacka f-n att folk tyckte de nog skulle få det bra i Södertälje, i en varm lägenhet med rinnande vatten och tvättstuga. Och lön hela året. Och semester.

Märk väl att nu för tiden har vi både värme och rinnande vatten i Norrbottens inland – mycket längre än stadsborna i händelsen av katastrof. Vi har en massa mat inpå knuten också, abborrar i sjön och så vidare.

När det gäller industrier och företagande, för det är ju ett företag – en person eller flera som startar företag – och bygger en fabrik. Så är det så här; företagande har varit fult i decennier här innan, mer eller mindre och mer i vissa områden. Det verkar som den inställningen börjar försvinna nu, till och med Jante försvinner.

Men det var historien bakom. Jag kan väl lite hålla med Mikael Niemi i programmet, att det är lite av en moståndshandling att bo på landsbygden – man vill visa att det går. För en författare som Niemi borde det gå förträffligt; Han borde få mindre tid till resor och hämta och lämna ungar på dagis, billigare boende (genomsnittsförfattarna är nog inga höginkomsttagare) och tycker han att det är livat hemma så finns det alltid någon stuga eller skogskoja han kan sätta sig att skriva i – gratis.

Resten då, de som inte är författare – fast jag ska återkomma till kreativa näringar.

Ja det är ju faktiskt så att vi börja få lite ont om arbetskraft, i alla fall i Norrbottens inland där jag huserar. På grund av en för liten befolkning främst av yngre människor som reproducerar sig. Jag såg en skymt av Bodens kommunalråd Inge Andersson som sa något i den stilen i trailern till Resten av Sverige; att det finns inte en chans att vi ska lösa pensionsavgångar med barnafödande.

Nej, vi behöver redan nu importera arbetskraft, både ickeakademiska och akademiska jobb. Och än har inte den stora boomen med 50- och 60-talister gått i pension. Det finns inte nog många unga som kan ta över deras jobb – det tror jag i alla fall.

Så inflyttning är vad vi behöver. För säga vad man vill, våra naturresurser samt service runt ikring finns kvar.

Arbetslösheten är numer låg. Tror jag, har ingen egentlig statistik så jag gissar.

Själv har jag två jobb; skrivande och fårgård. Uppbyggnadsfasen börjar nu vara till ända, så nu börjar jag kunna ta ut mer lön. En parantes, eller ett exempel på egenfixade jobb, egentligen finns jobben inte, hehe.

En glimt av livet på landet; i gryningen här på måndagsmorgon, så vandrade jag i min egenskap av fårfarmare till marken på granngården för att leta rätt på en av våra tre skottskärror och en saltsten (vi flyttade hem bagglammen, från den hagen precis när det blev mörkt igår, ingen brist på jobb på söndagkvällen heller). Och på granngården stod en lastbil, och där fanns en av ortens expanderande företagare för att påbörja ett mindre byggjobb. Med sig hade han ett par unga byggjobbare, varav jag vet att en är 20 år.

Jag blir så glad när de unga har jobb, denna unga kille har förmodligen jobbat varje dag sedan han gått ut byggprogrammet för ett och ett halvt år sedan. Så har även min egenuppfödda byggjobbare gjort. Det är Överkalix idag, även om byggbranschen svänger rejält, inte minst med årstid, så finns det många gånger jobb för unga. Inte tror jag att det är i Överkalix som har det största problemet med ungdomsarbetslöshet, det skulle vara kul att jämföra hur det ser ut i storstädarna, procentuellt.

Av mina fyra barn har alla fixat jobb efter studierna, hittills. Men de rör på sig, inget är konstant. En jobbade heltid året efter gymnasiet här i bygden och började sedan studera. Det gjorde en annan också. Två började att att jobba direkt efter universitet, en innan han avslutat utbildningen. En flyttade till Överkalix efter 10 år i Stockholm och Göteborg. Men jobbar över hela Sverige. En till bor i Överkalix och jobbar här – eller som nu, några veckor i Gällivare. En bor i Norrtälje, och har där bott i ett antal år, kanske snart tio. Men nog finns här jobb, om han och sambon vill bo här.

Den urbana normen då, att man är mer lyckad alternativt lyckligare i en stor stad – eller både och.

Nja, kanske börjar den myten försvinna. Klart att somliga är lyckligare i städer, men det är nog ingen norm mer. Varför skulle det vara en norm, att man automatiskt blir lyckligare för att det bor folk ovanpå en eller under, att tomten är 500 kvadratmeter, eller att man färdas i en dryg timma till jobbet, och det går många på gatan, att min 30-kvadrat lägenhet är värd två miljoner? Eller för att du kan kan välja på hundra fritidsaktiviteter för dina barn? Hur långt bort då, om man räknar på så många, skulle jag vilja veta. Nej jag kan inte välja balett eller konståkning eller judo till mina barn här just nu. Men jag kan välja karate istället för dessa, just för att vi (för tillfället?) har inflyttade med den kompetensen.

Sanningen att säga att här på landsbygden finns så mycket att göra, och man känner typ tvåtusen personer att det inte finns en chans att man hinner med allt och alla.

Vi bor i stort sett i ett semesterparadis dessutom. När vi kommer från jobbet kan vi ta ett par steg ut till vår båt, våra hästar, till biografen, grannen, skogen, skidspåret och så vidare. Allt är nära – i alla fall om du bor nära ett samhälle. Naturen med mera är nära hur långt från samhällen du än bor. Vi har hyfsad internetuppkoppling – som naturligtvis ska bli bättre. Här i byn där jag bor, med 40 invånare (gissar bara) så har vi fiberkabel nästa år.

Jag tror också att man umgås mer på landet. Men det kanske är en lantismyt. Jag har ju haft en period när jag jobbat mycket på senare år, så jag umgås mest med de som har tid att hälsa på mig här på gården.

Vad jag kan hålla med om i programmet, är att det förväntas så mycket av folk på landsbygden. Jag tror det var statsvetaren och en till som sa att man förväntas ta hand om service, affär etc. Jo, det är nog sant, vi förväntas att betala mer skatt och göra mer själva. Men vi är ju tuffingar, som bor här, glöm att vi är gnällspikar.

Och glöm inte att staden inte klarar sig mer än någon dag utan landsbygden. För vad jag vet äter hela den talrika stadsbefolkningen, och producerar nada i den vägen.

Vi har i alla tider fött upp stadsarbetare här på landsbygden, bra avel har vi haft – utan den skulle staden vara ingenting. För staden har länge importerat arbetskraft och gör så alltjämt.

Vi på landet har det bra, men vi vill gärna ha inflyttade, nya företag, nya influenser. Vi vet att vi är bra, om man bara ser till somrarna så ökar vår kommunen sin befolkning med det dubbla eller tredubbla. Jag som själv varit engagerad i kulturturism i ett antal år vet hur uppskattad vår bygd, miljön och kulturen är. Många fler vill bo här – och där finns det hur mycket som helst att göra när det gäller att synliggöra oss.

Nu väljer jag några randombilder från bloggens mediebibliotek, från mitt semesterparadis = där jag bor och verkar. Så här har jag det direkt efter jobbet utan att planera en semester – det är bara att kliva ut.

Välkomna till Överkalix.

Skrivarstuga för författare….

….vore faktiskt ett angenämt användningsområde för vårt hus. Lugnt tyst, på landet och nästan ingen trafik. Det enda som egentligen stör är den fina utsikten – Kanske blir det lite svårt att sitta inne. Fast någon gång är det ju dåligt väder också.

Faktiskt så bar jag igår en bok av Nuala O´Faolain till huset igår. Men det lär nog ta till i oktober innan jag har tid att läsa den. Gillar henne mycket, läste My Dream of You på kursen i irländsk litteratur. Det är den jag nu tänker läsa om. Sedan har jag läst den biografiska Are You Somebody? på svenska, minns ej om den har en svensk titel.

Jag har tagit några fler bra böcker till huset: