Vasikkavuoma på Bok & Bild

Jag och Gunnar Svedenbäck finns på Bok & Bild i Kulturens hus Luleå nästa fredag och lördag; 25 och 26 oktober. Vi berättar om och säljer vår bok Vasikkavuoma. Välkomna!
Vill ni veta mer om boken klicka här!

©photobysvedenback – en av Gunnar Svedenbäcks bilder förställer slåtterblomman. Det var den som i gamla tider visade när det var dags att börja med slåttern.

slåtterblomma

Slåtterblomman

Hjalmar Lundbohm i bokform

Jag har läst boken om Hjalmar Lundbohms liv och gärning under helgerna. Den är verkligen att rekommendera, jag blev nästa lite kär i Hjalmar. Curt Persson heter författaren som tagit fram en gedigen bild av företagsledaren och kulturpersonligheten Lundbohm.

Bokens hela titel är Hjalmar Lundbohm, ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat, läs mer här i länken.

Det är verkligen fascinerande att staden Kiruna bara är drygt hundra år gammal. Fast jag nästan alltid vetat när staden grundades har jag ändå inte förstått på ett annat plan. Det är så imponerande att Lundbohm styrde upp gruvan, samhället och uppmuntrade en massa kultur samtidigt. Han var i grunden geolog och jobbade åt SGU, därifrån han var tjänstledig de första åren.

Jag får intrycket att det var kulturen han brann för, och nästan att han satte igång gruvan lite på sidan om. Men det kan ju vara en önskedröm av mig.

Den sociala personen Hjalmar drog sina konstnärskompisar inklusive prins Eugen till den från början väldigt glesbefolkade platsen i norr. Samtidigt som hans arkitektkompisar ritade hela staden med stor hänsyn till naturen och klimatet. Han fixade även igång skolan och köpte skolbänkar samt stöttade arbetarnas föreningar. Puh. Jag trodde att jag håller på med saker inom en massa vitt skilda områden – så nu fick jag lite självinsikt.

På tal om staden, och hur det blivit i Kiruna. Lundbohm och hans medhjälpare förutsåg inte nuvarande problem med gruvbrytning och stadsflytt – där har jag ingen koll. Men visst gjorde de gamla att gediget arbete, och det verkade som om LKAB hade ett finger med överallt, både i föreningar, skola och kyrka.

Och vilken bild- och konstsamling i boken. Det är svårt att förstå att inte folk frös ihjäl i de första vintrarna primitiva skjulen. Jag tycker att bland det mest intressanta är beskrivningen av människorna, både de som befolkat trakten innan; lantalaiset och samer – men även Lundbohms vänner som kom söderifrån.

Sedan är det ju förstås obehagligt med rasbiologen Lundborg och hans gelikar. Det verkar som han understöddes av Lundbohm, men samtidigt var det så tiden var. Folk tyckte väl till en början att det inte var någon speciellt dålig forskning. Danskan Emelie Demant verkade i alla fall ha satt rasbiologen på plats.

Jag lyssnade på Curt Persson, och författaren Åsa Larsson, i Kalix i höstas och fick då höra hur nedsättande det kunde talas om tornedalingarna. Det är nog många gånger som det är med oss norrbottningar vare sig vi är samer, tornedalingar eller överkalixbor. Visst är vi exotiska, och vi har egna språk – det är ju pittoreskt – men samtidigt blir man ibland mer eller mindre spegjord på grund av språk och accent.

I alla fall är jag mycket tacksam att Persson delgett oss denna mer populärvetenskapliga version av sin doktorsavhandling om Hjalmar Lundbohm. Det här är ett mastodontverk till Norrbottens historia – när den är som bäst.

Från Wikipedia:

En mecenat är en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst, litteratur eller andra kulturyttringar. Ordet mecenat härleds till den romerska statsmannen Maecenas, som var en frikostig gynnare av författare och konstnärer.

En mecenat uppmärksammades ofta av den han var välgörare åt, till exempel genom att en konstnär som han stödde tog med mecenaten som statist i stora målningar. Detta kan jämföras med våra dagars sponsorer, som ofta får sitt varumärke exponerat i den stödda verksamheten.

Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Där kärlek är

Så heter Havremagasinets utställning om norrbottnisk folkkonst. Utställningen pågår till 24 september, så passa på att titta på den. En del av pappa Tores tavlor är med. Så ock många av hans bekanta och de han handlade slöjd av; Levi Eriksson i Flakaberg, Julia Nylund och hennes döttrar i Markusvinsa med flera.

Jag och Sture var och kollade på utställningen igår, har varit på väg sedan den öppnade i juni – men bättre sent än aldrig. Vi hade bra guidning av Vivan Engholm, och så hade vi så tur att en av konstnärerna; Patrik Johansson gick med. Jag bara älskar hans målning med laestadiankvinnornas färd över Kaitumälven med båtfärjan från bönhuset i Killingi. Den finns i bildgalleriet här nedan.

Havremagasinet är för övrigt ett imponerande hus. Det har varit just i ett havremagasin, havre till militärens hästar lagrades där under den första delen av 1900-talet. Den sista hästen som användes under militärövningar åt havre därifrån 1963. Havren som blev kvar såldes till andra hästägare och ridskolor.

Tänk, vad världen förändrats. Nu är den imponerande byggnaden i sex våningar länskonsthall. Och personalen får fortfarande sopa havre som fortfarande dyker upp i huset.

Vad vi funderade på när vi kom hem är hur föryngringen av folkkonstnärer och hantverkare ser ut. Vad gör unga människor idag? Jag har en känsla av att originaliteten på något sett får stå tillbaka idag, folk är mer main stream. Man lägger ofantlig energi på att inreda sina hem, fixa med sitt utseende, shoppa på nätet och då oftast på ett sätt som liknar varandras och som de fått tips om i medier och så vidare. Gör folk ett hantverk, liknar det ofta mer eller mindre andras.

Det var så roligt att se utställningen, inte minst återbruket av material – det som kommer från en tid när det var nödvändigt därför att folk inte hade råd att köpa nytt. En av konstnärerna målade till och med på plastskynken. Andra målade och målar på begagnade pannåer eller så slöjdade man med sådan man hittat.

Finns mångsysslarna idag? Eller sitter man vid skärmen eller sitter man och boar in sig i sina trendiga hem? Jag vill ju tro att att det finns en återväxt av folkkonstnärer.

Själv blev jag mycket inspirerad av utställningen. Ja är ju en sådan som gillar att göra allt möjligt, och har alltid gjort. Jag är ibland lite avundsjuk på de som gör en sak, och så blir de bra på detta. Istället för att göra hundra saker.

Sen jag var liten har jag jag täljt med kniv, målat akvarell, tecknat, stickat, virkat kläder till lyckotrollen, skrivit fritt, allmogemålat, snickrat med mera. Jag har gillat att skapa, men är ju också uppväxt i den miljön. Som inte de kreativa sysselsättningarna varit nog har jag alltid gillat naturen och varit ute mycket – och har extremt mycket tid på älven till exempel, jag har också utövat ett antal sporter, läst, är mycket intresserad av matlagning och har lyssnat mycket på musik – kan faktiskt spela lite gitarr och jag kan läsa noter. Under ett par decennier gillade jag mycket att vara ute i svängen också. Nuförtiden nöjer jag mig med att vara hemma och äta.

I alla fall blev jag inspirerad av utställningen, inte för att den är bristvara – men det här blev jag glad av.

Mitt eget kreativa, det jag utövar för tillfället är väl mitt skrivande (för lite under sommarhalvåret på grund av arbete i långt mer än heltid), stickning – och så vävningen som hägrar nu när hösten kommer.

Här kommer i alla fall lite bilder från utställningen. Åk dit och titta. Gör något eget, något kreativt, något originellt. Eller förundras över norrbottens tusenkostnärer och vår kultur.

Jag lyssnar…..

…….på sommarens inspelningar, och det är så roligt. Förutom att jag får tillbaka lite sommar som jag inte hade tid med, så är det riktigt intressant.

Och vilka berättare det finns. Somliga skulle man bara kunna skriva rakt av vad de säger under en tvåtimmars inspelning. Nog går det bra att redigera också, men att folk kan hålla sig så till ämnet, det är jag inte van med. Inte heller om jag går till mig själv. Och att en del verkar ha den där tryggheten i att det som de berättar har ett värde – det är väl det som är grejen.