Min insändare….

…..om noll meter gång- och cykelvägar inom Överkalix kommun är visst i NSD idag. Jag spetsade till den ytterligare, jämfört med den jag lade här ett par inlägg bort, efter jag fått in fler vittnesmål om hur det är att vistas efter E10:an. Området utan en decimeter gångväg är en landyta lika stor som Blekinge och med all genomfarts- och tung trafik till Malmfälten och Nordnorge.

Bra av NSD, hoppas NK hänger på – jag har å andra sidan inte läst den medan jag varit borta.

Jag vet inte annars vad jag ska säga om länstidningarna. Hade det funnits folk som jobbat med bevakning av inlandet, hade man exempelvis inte behövt skriva insändare om sådant här. Båda tidningarna har dragit in på personal det senaste decenniet/decennierna, med sämre kvalitet följd men med enstaka undantag. Ex gillade jag det tjejen som jobbade på NK i Kalix förra året skrev. Josefin både ides åka hit och skrev redigt. Står det något i tidningen idag är det mest svammel eller pluttinutt.

Överhuvudtaget så utarmas länet, när det gäller media. Inte minst av inköpt material. Kollade NK på morgon, ögonen for över en test av falukorvar. Och patriot och gourmet som jag är, letade mina ögon direkt efter Jokkmokkskorven (prisbelönt och allt). Men se inte var den med. TT fakta = från södra Sverige, inget lokalt här inte.

Och folk köper färre lokaltidningar, med färre lokala nyheter. Nu ska DUO helg tas bort, och tidningarna ska göra egna helgsidor. Det kan bli bra, men förmodligen har de inte ens tänkt tanken att man kan anlita krönikörer från inlandet – rent utav sådana som har utbildning.

Mig alltså 😀

Haha, knallkorkat

Tydligen är det fiction, som ska skapa en fiiiin bild av länet i allmänhet och min hemkommun i synnerhet. Detta enligt NSD´s, ja, jag vet inte vad det är för slags inlägg egentligen – kanske en krönika.

Nä jag säger som min facebook-kompis; Inte befrämjar denna skrift mitt läsande av tidningen.

Men somliga kommentarer är i alla fall grymt roliga. Jag älskar denna om Ystad och Wallander. Och så får jag väl hålla med Nisse också; Inte befrämjar Alienfilmerna inflyttningen till andra planeter. Jag som just var på väg att dra till Mars, men när jag tänker på Alien…..nja. Fast nu ljuger jag, jag har inte ens sett Alien, så jag kan nog lugnt flytta ut i rymden. Det man inte vet…

Alltså NSD, är inte detta lite som Pravda under sovjettiden? Att vi ska visa en fin bild.

Jag funderar också på om det är förbehållet filmen, att endast visa en positiv bild av länet? Ska det endast göras reklamfilm i landsbygden – Typ bregottreklamen? Hur är det med litteraturen? Inte vet jag om Niemi och Pohjanen bara skrivit om det gulliga, glada, vackra och storslagna. Är det helt enkelt så att biobesökarna är mer korkade än bokläsarna, så de sväljer allt de ser på duken? Kan man stava sig igenom en bok av Pohjanen, kan det ju vara en slags garanti för att man har en viss IQ, och då kan man tänka själv: Att det kanske inte är sant allt som står här? Fast jag tror inte att filmälskare är mer korkade.

Denna passus i NSD säger nog mest om den som skrev den. Och den som anställde honom.

Och jag säger bara: Hahahaha.

Man baxnar

Upprörd så jag inte kan bokföra än på några minuter.

Jag undrar hur det kommer sig att äldre människor betraktas som livegna och mindre vetande 2009. I Maries artikel i NSD idag kan man läsa om paret som varit tillsammans i 61 år, men inte får bo tillsammans nu.

Jag trodde att fattigstugor (äldrevården) med tillhörande komandoror (Gällivare kommun, i det här fallet) bara finns i Astrid Lindgrens böcker idag. Om man betalar för ett boende är det som det så vackert heter, ens HEM. Då borde man få ta dit hela släkten om man vill. Farbrorn saknar sin fru, och vill att hon ska vara där. Hon vill också vara med honom.

Jag uppmanar någon som bor närmare hjälpa tanten att bära dit en tältsäng!

Dagens nyhet på Ekot handlar om skärpning av nyttjandet av personliga assistenter. Suck, även där. Det har redan innan funnits de som inte kan äta, sköta toabesök, ta tillvara på sig själv, kan försvinna ut och gå vilse – som redan tidigare nekats personlig assistent.

Vad som gör mig upprörd är att, även när det gäller att få vård allmänt, ska bero på om hur väl man kan tala för sig själv. Eller att det ska bero på vilka anhöriga du har, som bevakar din rätt. De som inte kan det blir utan, det mesta.

Vilken tur i att kvinnan i Gällivare ser ut att kunna protestera. Men tänk om hon varit i sämre form? Och att de fortfarande ville vara tillsammans. Då hade ingen fått reda på hur det förhåller sig. Sedan hade de helt säkert tillbringat sina sista år åtskilda. För det här är deras sista år.

Nu igen….

……hände det sig att folk försvunnit, tre män 30-45 år var spårlöst borta. (förmodligen förhållandevis friska och starka eftersom de ger sig ut på långresa i fjällen).

Jag kommenterade häromdagen (25 maj) att polisen knappt ides söka efter två andra män som försvunnit, varav en hittades död häromdagen. Förmodligen var de mindre viktiga därför att de gått ut frivilligt, och därför att de var sjuka.

De tre nu aktuella männen hade enligt NSD bara avvikit från färdplanen, och därför kostat skattebetalarna uppåt 150000 kronor. De hittades välbehållna av fjällräddningen i en bastu. Besynnerligt vilket pådrag det blev, direkt; tre män, tillsammans, ej ensamna, det stod inget om att de skulle vara sjuka, som också gett sig av frivilligt – verkligen.

Man baxnar. Ja inte över att anhöriga var oroliga. Men varför är vissa mindre viktiga? Helikopter sökte faktiskt efter min bekante, men det tog länge efter att han försvunnit. Närstående anmälde honom försvunnen direkt, på goda grunder.

Dessutom har det nu i ett års tid gått rykten hos sådana som tror allt de hör, efter att någon hittat på, att han är hittad. Så sjukt. Jag förstår inte varför folk som inte har någon relation till en annan ens bryr sig om att skvallra. Det är faktiskt få gånger som jag tycker att denna kommun är en skithåla. Och det är vid sådana här tillfällen. Jag hörde också om en som var död, trodde någon eller så var det en annan från samma by. Men förstår ni. Vad ini helvete, ge fan i att prata om allvarliga saker om personer ni inte ens känner. Jag som känner människorna, för de är och var människor, tar väldigt illa vid mig.

Jag är inte uppväxt med skvaller, att man talar och spekulerar om folk man inte känner. Jag bryr mig om folk som jag har en relation till. Jag bryr mig om någon jag känner har gift sig, skilt sig, är gravid, ska flytta, har fått nytt jobb, är sjuk, har det besvärligt eller är glad. Och det är många, väldigt många. Så jag kan omöjligt se det som nödvändigt att hålla reda på folk jag inte känner, aldrig har träffat, aldrig har jobbat med eller inte är mina släktingar.

Jag vet att gränsdragningen kan vara svår till vilka som är bekanta, i en trakt där i alla fall jag känner människor i tusental. Men tre bra regler är att tänka:

Hur vet denna som ”vet” detta det?

Vem sa det?

Och angår det mig?

En toksliten klyscha till de som känner en oemotståndlig lust att tala om folk ni inte känner; Skaffa er ett liv!

Resonemanget spårade nu ur; från att ha handlat om polisens prioriteringar till rent skvaller. Men ska jag knyta ihop detta som som egentligen inte har med varandra att göra, jag är bra på att se samband…. Man kan som proffessionell inte höra på rykten, och utifrån det bedöma situationer. Är en människa försvunnen, så letar man oavsett vem det är.

Ett människoliv

Jag ser i NSD att anhöriga tycker att polisen inte tagit ett försvinnande förra sommaren på allvar. En man hittades död i Gällivare häromdagen. Han var flykting, och depressiv. Vare sig polis eller tidningar fann det nödvändigt att gå ut med bild och signalement, samt att leta ordentligt.

Tankarna går till min polare på 70+ som försvann för ett år sedan. Då var det likadant; Han brukar ju vara borta, sa polisen, för det hade de hört på byn…. Jag och de anhöriga fick ringa till tidningarna och tjata för att de skulle sätta ut en efterlysning. Polisen misstänkte inte brott, hur det nu kunde ha någon åsikt om det. Varje dag anhöriga ringde till polisen, lät det ungefär så här; Jaha, ja de visste vi inte att någon är försvunnen. Journalist frågade anhörig vad hon har för motiv att gå ut i pressen!….?

Vad jag kan förstå är det skillnad på folk och folk. Somliga letas efter direkt, av polis och med hjälp av pressen. En del är inte så viktiga, verkar det som. Position i samhället och sjukdomsbild, verkar vara viktiga faktorer för om du är värd att letas efter.

Jag tänkte på Bert-Ove när vi letade och hittade björnspåret inatt. Det var vid den här årstiden han försvann. Han var väldigt intresserad av naturen. Inte var det underligt, det är så vackert här i trakten. Igår efter klockan 23 gick kom midnattssolen fram efter en regnig dag och det var så fint. En otrolig tid, allt sjuder av liv.

Jag funderade medan vi letade spåret; på hur många gånger kompisen vandrat efter Grundträskvägen. Och hur många björnspår han sett. Och jag tänkte återigen; Undrar var han är?

Vuxen

Reklamen i brevlådan, den gillar jag inte. Då jag bestämt själv har jag haft ”nej tack” i många år.

Men. Jag bläddrar ibland igenom reklamen innan jag slänger den. Mycket slänger jag innan någon sett den. Men så läste jag hastigt Kalix-bladet, och hittade en helsida med en text, som jag läste ordentligt. Den berörde mig verkligen, den handlar om ungas alkoholvanor. En tjej på medieprogrammet, Wiktoria Engman, har skrivit texten.

Idyllen krackelerar, heter den. Och att säga att den handlar om ungas alkoholvanor är egentligen inte sant. Den handlar som jag ser det om vuxnas tillkortakommanden som föräldrar. Föräldrars feghet, likgiltighet eller dumhet. Och möjligen det övriga samhällets brist på engagemang, speciellt när somliga föräldrar inte orkar, kan, vill eller har förmågan att förstå.

”På de flesta andra ställen har de poliser, de har Föräldrar på stan, de har människor som törs och vill ta ansvaret”, skriver Wikoria. Hon tycker inte att det räcker att växa upp i en kommun som är en vacker idyll till det yttre. Hon vill att föräldrar ska reagera och ta itu med sina barn som exempelvis super sig redlösa som 13-åringar.

Det är länge sedan jag jag blev så berörd av en text, sedan jag hörde så kloka ord av en 18-åring och sedan jag kände igen den egna kommunens tillkortakommanden så tydligt. Det finns många exempel på att det är just så här. Nackdelen med en liten kommun är kanske att man inte vill stöta sig, sticka ut eller helt enkelt våga. Ibland tycker man att det ”dåliga”, slappheten och likgiltigheten tar överhanden.

Just det där; att supa sig sig full innan man ens är 15. Man baxnar! Jag såg häromdagen en 15-åring röka, mest troligt med föräldrarnas goda minne. Bara det gör mig nästan galen. Vad säger man då; Här har du veckopengen Lillpelle, köp dig nu nå´cigaretter! Just det, man måste ju vara 18 för att köpa tobak. Köper föräldrarna ut cigaretter? Hur har de råd? Varför betalar man för att försämra hälsan, gräva hål i ekonomin och underminera rikets lagar inför barnet?

Att tjuvröka någon gång är dumt, speciellt idag när man vet hur farligt det är. Och att barn kanske inte gör som föräldrar och lagen föreskriver, så är det. Men när man som vuxen tycker att det är ok, att supa sig full eller röka som 14-åring, det är då det blir ett problem. Eller för den delen som 16-17-åring också.

I dagens NSD finns ett reportage om en ung kvinna från Norrbotten som dog av knark, jag tror det var som 24-åring. Då hade hon druckit och knarkat i tio år! Det hade börjat med att hon hittats redlöst berusad som 14-åring. För helvete, man är ju ett barn som 14-åring! Om inte föräldrarna klarar av att hålla barnet ifrån det livet, var är de andra vuxna då?

När äldste sonen slutade nian, ringde jag till några andra föräldrar. En hade köpt ut cider till sin son. Jag sa att det gör jag INTE. Jag såg två eller tre andra föräldrar ute, ungdomarna grillade korv. Det var jag som yngsta förälder som fick vara den töntigaste mamman. Men det kunde jag ta. Och barnet kunde ju inte rå för att han hade mig som förälder.

Men nog är det synd om de skötsamma barnen ibland. Det är svårt att som tönt, nörd och kanske 14, 15, 16 år, att stå emot ”tuffa gänget”. Speciellt dem som har stöd hemifrån när det gäller att inte följa allehanda åldersgränser. Och lagar.

Det finns som sagt laglydiga barn och vuxna. Men de gör inte så stort väsen av sig. Och å barnens vägnar förstår jag det, det är inte lätt att vara ”tönt”. När det gäller de vuxna, håller jag med Wiktoria Engman; Var är de? Tack, Wiktoria, 18 år, för en tänkvärd text, tack för att du vågar. Och framför allt tack för att du visar att det finns förståndiga tänkande unga.

Ibland blir man förvånad, reklambladen kan överraska.