Min man och….

…..svägerskan samt brorsan har tagit väl hand turisterna som bott i vår stuga de senaste tio dagarna. De har varit med tyskorna på utflykter med genuina saker som de gillat. Och annat folk i närheten har gett dem skjuts, bara så där.

Jag fick i alla fall vara med turisterna innan de åkte hem igen. Deras sista morgon i Överkalix slutade med att en älg stod och åt från en rönn precis vid deras köksfönster i en halvtimma. Jag hann också se den, och så tog jag denna bild nedan när den ena älgen stod och väntade in den andra. Och turisterna fotade, såklart, och jag fotade turisterna.

Kul var när älgarna sprang iväg på sjön, de liksom jagade varandra och busade, och sprang runt runt.

Favorit i repris

Förra årets insändare:

Det får vara nog nu, att vi på landsbygden inte prioriteras när det gäller infrastruktur. Med landsbygd menar jag i det här fallet Överkalix, en bygd som ligger mitt emellan kusten och malmfälten/fjällen/tornedalen. Och inte minst är det en bygd där i stort all trafik till Nordnorge passerar.

Det jag och många med mig vill är att gång- och cykelvägar måste byggas. Att E 10 är ”på gång” att i alla fall delvis byggas om för biltrafiken vet vi. Men det finns så mycket mer att göra.

Att vi inte har en enda gång- och cykelväg förutom några hundra meter i anslutning till centralorten Bränna är skandal. Det måste till statliga medel nu, helst igår, för utbyggnad. Kostnaden för att bygga per meter är inte högre i en glesbefolkad kommun än i en större. Våra liv är inte mindre värda även om vi inte är lika många fastboende.

Man kan inte räkna kostnad per person som bor efter vägen, de flesta som färdas på våra stora vägar är inte överkalixbor. Vi har inga vägtullar för förbipasserande trafik som åker till gruvorna eller för turister. De vill vi inte heller ha, vi vill att turister, andra besökare och inflyttare ska komma hit.

Det som nu får mig att ta upp detta gamla problem är att flera av mina vänner nyligen varit nära att sätta livet till. Samt att en nyinflyttad tog upp detta igår. Hon bor vid väg E 10 och har kommit på att det knappt ens är möjligt att vara ute och promenera sommartid. Det finns inte ens en vägren att tala om i hennes by. Där finns heller ingen annan väg.

En annan vän arbetar i rennäringen, och det är så nära så nära många gånger när de ska få bort djuren från vägen. Ytterligare en vän fick nyligen hoppa upp i plogkarmen för att inte sätta livet till, det var inne i en de större byarna med genomfartstrafik.

Själv har jag vandrat med barnvagn en sommarvardag för 20 år sedan, mot Nybyn (Pajala/Övertorneåvägen). En väg med knappt synbar vägren och tung trafik. Jag gjorde aldrig mer om det.

Tack vare att folk inklusive barnfamiljer undviker att åka ut utan bil är orsaken till att inte fler dör, statistik vi vill slippa. Fakta är att knappt någon vågar sig ut gående eller med cykel längs vägarna.

I Överkalix har vi mycket fler människor på sommarhalvåret; fritidsboende, hemvändare och turister. Att inte kunna gå eller cykla utmed våra älvar och till byarna är så dåligt. Vi vill såklart ha fler inflyttare i alla åldrar. Ett cykelnät vore en attraktion. Det skulle vara möjligt att färdas utan bil till skola, affär och jobb. Hur många gånger tror ni att barn i exempelvis Gyljen eller Nybyn cyklar till skola eller träning i Bränna under sin uppväxt?

Katarina Karlsson, Överkalix

Kultur utan gränser

Vi har haft det toppen i Ryssland, det är verkligen en upplevelse att åka dit. Färden bestod av tre flygresor i båda riktningarna, från Luleå till Stockholm-Moskva-Arkhangelsk. Att sitta på inrikes i Moskva på Sheremetyevo var exotiskt. Jag har varit en kartnörd sedan barndomen, och så att sitta där och lyssna till när de de ropade ut flygningarna var smått overkligt. Det är sådana där namn som man nästan bara trott existera i fantasin; Novo Sibirisk, Sankt Petersburg, Irkutsk, Vladivostok.

Jag är ju en som inte gillat att flyga de senaste 30 åren, men på senare år har det nästa gått över helt. Men ryska inrikesflyget har jag gruvat mig för. Fast jag tyckte att resorna med Aeroflot gick bra, de flög både Stockholm – Moskva och Moskva – Arkhangelsk. Det sista planet till destinationen var visserligen mindre än de andra, men inte så litet att jag blev rädd bara därför.

Syftet med resan var kulturprojekt; Hantverksveckan var inbjudan för att representera Sverige i en förstudie till ett Kolarcticprojekt som handlar om kulturarvsbaserat entreprenörskap. Så vi, kommunalrådet Sarah och jag har träffat massor av engagerade och kunniga människor från bland annat Midt-Troms Museum i Norge, Arkhangelsk Museum of Local Lore, Maley Korely Open-Air museum och Kizhi State Open-Air Museum of History, Architecture and Ethnography med flera.

Det var en jättebra början till samarbete om kulturarv, entreprenörskap och hantverk över gränserna.

Oj vad det finns mycket att se i Ryssland. Vi har så mycket gemensamt när det gäller hantverk och konst. Och för all del basnäringen skog också. Kolla in allmogemålningen, den liknar så mycket den vi har i Överkalix och Tornedalen.

 

Landet i fokus

Jag har tog mig tid på morgon att se det första avsnittet av SVT’s dokumentär Resten av Sverige. Jag har ju hört en del om den, att den ska vara så bra. Eller så dålig.

Och jag tycker….ja att den är väl både och, en del bra och en del gnälligt. Bra att landsbygden kommer i fokus, det kan ge resten av Sverige som inte är landsbygden lite kunskap. För att inte tala om landsbygdsbornas kunskap om varandra. För vi är ju inte lika. Landsbygden är inte lika över Sverige, eller överallt i världen. Människorna är inte heller likadana.

För det första:

Landsbygden som helhet är det inget synd om, det är Landet med stort L som försörjer befolkningen, vilken mest bor i städer; småstäder som Luleå eller stora som Stockholm. Landet står för all export av råvaror såsom skog, skog och åter skog samt järnmalm, andra metaller, vattenkraft samt produktionen av MAT!

Hallå, alla i städerna äter väl, om än mest utländsk mat som producerats på landet i ett annat land. Så med andra ord är det relativt få människor i Norrbotten/Sverige/hela västvärlden som drar ett stort lass när det gäller försörjning av mat och råvaror – vilket i mångt och mycket betyder export. Och utan att vara det minsta nationalekonom så förmodar jag att export betyder pengar in till riket.

Ja, befolkningen på landsbygden har minskat, urbaniseringen har pågått länge – och över hela världen. Som jag ser det av dessa orsaker:

  • Rationaliseringar, färre personer hugger mer skog. Jordbruket likaså, en bonde på 50 kor istället för en bonde på tre kor, typ. En bonde brukar åkermarken i tre eller fem hela byar, jämfört med 20 bönder i en by förr. Böndernas antal borde öka, vi måste blir bättre på att skaffa oss vår egen mat.
  • Industrialiseringen. Ja, det bedrevs en politik framförallt på 1960-70-talen när arbetskraft behövdes i industrierna i Södertälje, Västerås, Skultuna med flera orten. Där var det synd att vi på landet inte var starkare – vi kunde ha startat fler fabriker/företag – men där lade tyvärr folket och med dem politikerna krokben på sig själva. AMS, Alla Måste Söderut. Men företag blev ändå kvar, det skulle bara varit fler – så hade färre dragit till Västerås.
  • Den urbana normen: Kanske är man mer lyckad i en stad, jo vars det finns mer pengar att tjäna där fler människor bor. Och är man kanske lyckligare om man har fler affärer att vandra i? Fler idrotter att utöva? Fler konstgallerier inpå knuten? Ja, det finns människor både i på landet och i staden som ber sina ungdomar flytta till staden, för att……..det är bättre.

Rationaliseringarna är väl bra, herregud vilket tur att inte folk behöver hugga skog för hand mer. Fy, vad de fick slita förr. Och åka långt ut i skogen, kanske med motorcykel på vintern. Och komma hem på helgen, som då var lördagkväll – till ett hus utan centralvärme och rinnande vatten. Tacka f-n att folk tyckte de nog skulle få det bra i Södertälje, i en varm lägenhet med rinnande vatten och tvättstuga. Och lön hela året. Och semester.

Märk väl att nu för tiden har vi både värme och rinnande vatten i Norrbottens inland – mycket längre än stadsborna i händelsen av katastrof. Vi har en massa mat inpå knuten också, abborrar i sjön och så vidare.

När det gäller industrier och företagande, för det är ju ett företag – en person eller flera som startar företag – och bygger en fabrik. Så är det så här; företagande har varit fult i decennier här innan, mer eller mindre och mer i vissa områden. Det verkar som den inställningen börjar försvinna nu, till och med Jante försvinner.

Men det var historien bakom. Jag kan väl lite hålla med Mikael Niemi i programmet, att det är lite av en moståndshandling att bo på landsbygden – man vill visa att det går. För en författare som Niemi borde det gå förträffligt; Han borde få mindre tid till resor och hämta och lämna ungar på dagis, billigare boende (genomsnittsförfattarna är nog inga höginkomsttagare) och tycker han att det är livat hemma så finns det alltid någon stuga eller skogskoja han kan sätta sig att skriva i – gratis.

Resten då, de som inte är författare – fast jag ska återkomma till kreativa näringar.

Ja det är ju faktiskt så att vi börja få lite ont om arbetskraft, i alla fall i Norrbottens inland där jag huserar. På grund av en för liten befolkning främst av yngre människor som reproducerar sig. Jag såg en skymt av Bodens kommunalråd Inge Andersson som sa något i den stilen i trailern till Resten av Sverige; att det finns inte en chans att vi ska lösa pensionsavgångar med barnafödande.

Nej, vi behöver redan nu importera arbetskraft, både ickeakademiska och akademiska jobb. Och än har inte den stora boomen med 50- och 60-talister gått i pension. Det finns inte nog många unga som kan ta över deras jobb – det tror jag i alla fall.

Så inflyttning är vad vi behöver. För säga vad man vill, våra naturresurser samt service runt ikring finns kvar.

Arbetslösheten är numer låg. Tror jag, har ingen egentlig statistik så jag gissar.

Själv har jag två jobb; skrivande och fårgård. Uppbyggnadsfasen börjar nu vara till ända, så nu börjar jag kunna ta ut mer lön. En parantes, eller ett exempel på egenfixade jobb, egentligen finns jobben inte, hehe.

En glimt av livet på landet; i gryningen här på måndagsmorgon, så vandrade jag i min egenskap av fårfarmare till marken på granngården för att leta rätt på en av våra tre skottskärror och en saltsten (vi flyttade hem bagglammen, från den hagen precis när det blev mörkt igår, ingen brist på jobb på söndagkvällen heller). Och på granngården stod en lastbil, och där fanns en av ortens expanderande företagare för att påbörja ett mindre byggjobb. Med sig hade han ett par unga byggjobbare, varav jag vet att en är 20 år.

Jag blir så glad när de unga har jobb, denna unga kille har förmodligen jobbat varje dag sedan han gått ut byggprogrammet för ett och ett halvt år sedan. Så har även min egenuppfödda byggjobbare gjort. Det är Överkalix idag, även om byggbranschen svänger rejält, inte minst med årstid, så finns det många gånger jobb för unga. Inte tror jag att det är i Överkalix som har det största problemet med ungdomsarbetslöshet, det skulle vara kul att jämföra hur det ser ut i storstädarna, procentuellt.

Av mina fyra barn har alla fixat jobb efter studierna, hittills. Men de rör på sig, inget är konstant. En jobbade heltid året efter gymnasiet här i bygden och började sedan studera. Det gjorde en annan också. Två började att att jobba direkt efter universitet, en innan han avslutat utbildningen. En flyttade till Överkalix efter 10 år i Stockholm och Göteborg. Men jobbar över hela Sverige. En till bor i Överkalix och jobbar här – eller som nu, några veckor i Gällivare. En bor i Norrtälje, och har där bott i ett antal år, kanske snart tio. Men nog finns här jobb, om han och sambon vill bo här.

Den urbana normen då, att man är mer lyckad alternativt lyckligare i en stor stad – eller både och.

Nja, kanske börjar den myten försvinna. Klart att somliga är lyckligare i städer, men det är nog ingen norm mer. Varför skulle det vara en norm, att man automatiskt blir lyckligare för att det bor folk ovanpå en eller under, att tomten är 500 kvadratmeter, eller att man färdas i en dryg timma till jobbet, och det går många på gatan, att min 30-kvadrat lägenhet är värd två miljoner? Eller för att du kan kan välja på hundra fritidsaktiviteter för dina barn? Hur långt bort då, om man räknar på så många, skulle jag vilja veta. Nej jag kan inte välja balett eller konståkning eller judo till mina barn här just nu. Men jag kan välja karate istället för dessa, just för att vi (för tillfället?) har inflyttade med den kompetensen.

Sanningen att säga att här på landsbygden finns så mycket att göra, och man känner typ tvåtusen personer att det inte finns en chans att man hinner med allt och alla.

Vi bor i stort sett i ett semesterparadis dessutom. När vi kommer från jobbet kan vi ta ett par steg ut till vår båt, våra hästar, till biografen, grannen, skogen, skidspåret och så vidare. Allt är nära – i alla fall om du bor nära ett samhälle. Naturen med mera är nära hur långt från samhällen du än bor. Vi har hyfsad internetuppkoppling – som naturligtvis ska bli bättre. Här i byn där jag bor, med 40 invånare (gissar bara) så har vi fiberkabel nästa år.

Jag tror också att man umgås mer på landet. Men det kanske är en lantismyt. Jag har ju haft en period när jag jobbat mycket på senare år, så jag umgås mest med de som har tid att hälsa på mig här på gården.

Vad jag kan hålla med om i programmet, är att det förväntas så mycket av folk på landsbygden. Jag tror det var statsvetaren och en till som sa att man förväntas ta hand om service, affär etc. Jo, det är nog sant, vi förväntas att betala mer skatt och göra mer själva. Men vi är ju tuffingar, som bor här, glöm att vi är gnällspikar.

Och glöm inte att staden inte klarar sig mer än någon dag utan landsbygden. För vad jag vet äter hela den talrika stadsbefolkningen, och producerar nada i den vägen.

Vi har i alla tider fött upp stadsarbetare här på landsbygden, bra avel har vi haft – utan den skulle staden vara ingenting. För staden har länge importerat arbetskraft och gör så alltjämt.

Vi på landet har det bra, men vi vill gärna ha inflyttade, nya företag, nya influenser. Vi vet att vi är bra, om man bara ser till somrarna så ökar vår kommunen sin befolkning med det dubbla eller tredubbla. Jag som själv varit engagerad i kulturturism i ett antal år vet hur uppskattad vår bygd, miljön och kulturen är. Många fler vill bo här – och där finns det hur mycket som helst att göra när det gäller att synliggöra oss.

Nu väljer jag några randombilder från bloggens mediebibliotek, från mitt semesterparadis = där jag bor och verkar. Så här har jag det direkt efter jobbet utan att planera en semester – det är bara att kliva ut.

Välkomna till Överkalix.