Litterär miljö i natten

Jag blir alltid glad av besök på Nattfestivalen, själen får sig liksom en ny riktning. Just i dessa tiden jobbar jag en hel del med litteraturen, vi färdigställer bokprojektetet. Så det passade förträffligt att lyssna på några som lyckats i Norrbotten. Och det var himla skönt att komma bort från det mediala och socialmediala bruset.

Jag styrde alltså bilen till Korpilombolo igår, det var som vanligt vintervitt, mysigt och välkomnande. Mikael Niemi började, och han är kul att lyssna till. Han har varit med ett tag och det är intressant att ta del av hans erfarenhet. Rolig är han också. Så jag köpte hans roman Koka björn, som handlar om Laestadius. Den behövs nog, för jag är tämligen obildad på ämnet Laestadius. En av denne mans områden är blommor. Och det är precis en del av vad jag skriver om för tillfället, norrbottens flora.

Nästa författare var Peter Johansson som är kriminalreporter på Kuriren. Hans bok Rastplats 58 handlar om försvinnandet och mordet på en ung kvinna i Norrbotten för snart 10 år sedan. En dokumentär alltså, jag har lust att få veta lite mer än vad som stod i tidningsartiklarna. Det var ett mycket ovanligt fall, och på något sätt vill man försöka förstå vad som egentligen hände. Inte för att jag tror man får det svaret, det sa han Peter också. Det vet bara de två som var med. Den boken köpte jag också.

David Väyrynen är den jag visste minst om, eftersom jag inte följer med så mycket i branschen. Och det är sällan jag läser och köper poesi, liksom för de flesta andra. Men hans dikter i boken Marken var inte av denna världen, och David är så bra på att läsa och uppträda. Publiken både skrattade så de tjöt och applåderade, samtidigt som det blev riktigt tagna. En riktig underhållare alltså.

Han satte ord på mycket av det jag också går och tänker på:

Som allt det här norrbottniska, vår kultur, våra många språk. Jag och fotografen jag jobbar med i bokprojektet  var till tornedalen i förra veckan, och jag pratade just om det här med språket i bilen på väg hem. Jag älskar det här sättet, som speciellt lite äldre människor pratar på. Alltså de som från början hade finskan som modersmål, eller överkalixmål eller samiska. Att de har så underbar ordföljd och sätt att uttrycka sig på.

Min del när jag själv skriver ihop deras berättelser, är att ta deras ord och syntax som finns i deras svenska och göra det till ”vanlig” svenska. Men jag försöker att bevara en del av deras eget språk i ”säg” ”pratminus” – det som är direkta citat alltså.

Jag funderar nu på om jag tar bort för mycket av det egna språket när jag skriver. Det där ska jag se mer på. Å andra sidan ringde jag till den senast intervjuade häromdagen för att läsa upp hans livs historia. Det är klart att man är spänd på vad de ska säga. Det är kanske inte det lättaste att träffa någon en timma eller två och få ihop det bra, ett 80-årigt liv. När jag läst länge och väl, det var väl en 9000 tecken, sa han:

– Det där var bra.

Det är kul, men jag ska kolla lite mer – bland annat om jag skrivit för bra svenska. Jag har gjort en hel del djupintervjuer med folk genom åren, ja mindre också. Det är faktiskt aldrig någon som klagat, att jag skrivit fel eller missuppfattat sammanhangen. I hela boken om Ängeså sameby var det två siffror som jag hört fel, och som jag ändrade innan tryck.

Nå, i alla fall var det vansinnigt kul med författarkvällen igår. Och ja, det slutade med att jag köpte Väyrynens bok också. Haha, bara en sån sak, om du läser det här Väyrynen; datorn vill att ditt efternamn ska bli vägrenen 😀

I det moderna samhället kommer vi som synes att roas av helt andra saker än förr. För snart finns inte de tvåspråkiga mer. Jag tror på något sätt att vi som vuxit upp i en tvåspråkig miljö har något slags stilistiskt försprång. Överkalixmålet är en sådan trygghet i mig, jag vill inte ta bort för mycket av det. Som farsan, när han talade svenska, det var så färgat av modersmålet både i syntax och melodi. Han till och med sa till mig att man behövde visst inte ta bort accenten, sånt tyckte han var fjasigt (är det svenska? Nä, det är det inte, det finns bara fjant och fjantig i SAOL – jag tycker fjas låter bättre)

 

 

Att jag blir glad….

…. av alla glada, som tycker att programmet om överkalixmålet är toppen. Som idag när jag vandrade in i en guldsmedsaffär i Luleå, kom en människa och var lyrisk. Att 99,2 % är nöjda beror nog på det superproffsiga teamet från SVT, vårt unika språk, vackra natur och glada människor. Speciellt bra var solstrålen Håkan, som kan vara en klonad version av Fredrik Lindström, haha.

Sedan är ju inte programmets medverkande ett urval av de som pratar överkalixmål bäst i världen. För jag är inte ens bäst på det här i mitt eget hem. Och det finns många stockholmare som pratar det bättre än mig, överkalixare i exil. För jag har aldrig pratat språket till vardags, naturligt, aldrig.

Roligt är det i alla fall, att nästan 100% av tittarna är jättenöjda, jag har aldrig hört folk vara så överlag eniga om en sak – i alla grupper, från alla platser och i alla åldrar.

Och för egen del har det fått en roligt vändning; efter att ha pratat och inte minst skrivit så mycket på bondska på Facebook kom jag på mig själv att tänka på överkalixmål i helgen. Där jag höll på att dra ris i vedskogen, passade det så fint att tänka på överkölis. Det var nog första gången det hände i livet.

Språket i P1 & spraaake ibi Överkölis

Är det någon som märkt att jag inte får något klokt gjort idag? Det blir så splittrat när jag springer runt för att hålla fyr i alla brasor.

Men här är en nyhet; Språket i P1 har en Facebook-grupp;

http://www.facebook.com/profile.php?ref=name&id=715689480#/pages/Spraket-i-P1/328492535511?ref=mf

Sedan kan man såklart gå in på deras hemsida i P1. Där finns bland annat diverse dialekt-, etymologiska och Svenska akademins lexikon.

Jag skrev ju i mitt tidigare inlägg idag, det om björnen, att jag varit på Vippa och trönskat. Det ordet finns inte i en enda av ordlistorna, vare sig den dialektala eller de andra. Så förmodligen betyder det att 99,99 % av svenskarna inte vet vad det betyder? Hm. Ja, man får lära sig något nytt varje dag.

Tur att man har Överkalixmålets ordlista:

Trönsk = diskutera, gräla, munhuggas.

Så där är det jämnt, vi tror att sådana där nyckelord vi strör omkring oss här i kommunen är svenska. Men icke.

Överkalixmål

Det var en historisk dag igår. Min blogg på överkalixmål var mer besökt än denna. Kul. Kanske var det insamlingen av skällsord som gav den plötsliga populäriteten. Men det var förstås många redan i söndags, innan insamllingen började.

Jag vill så gärna ha hjälp med min överkölisblogg, eftersom det är svårt att ha tid med den. Så jag tar tacksamt emot inlägg och kommentarer. Maila mig i så fall. Eller kommentera bara eljest (vilket språk är det?)

Kul, det där med statistik. Asiaten och svininfluensa är fortfarande mest sökta ord. Hehe, om jag nu inbillat mig att det är jag som person som är intressant…

Överkalixmål

Här i bygden finns en gammal fornnordisk dialekt. Det är dessvärre färre och färre som talar dialekt i det dagliga livet, och medelåldern bland dem är hög. I min barndoms Överkalix talade alla Överkalixmål. Dock var det precis som bland många andra språkgrupper; de vuxna pratade dialekt med varandra och svenska med barnen.

Det enda undantaget var om mormor blev riktigt irriterad, då sa hon med hög röst:

– Gär äot å gapa din e jer högt undi teke!

Jag var och tankade på OK igår, innan jag åkte till Luleå. Hälsade åt ett gäng glada farbröder som stod vid mackarna där jag parkerat. Medan jag tankade lyssnade jag förstrött, de talade om vädret och andra allmänna saker. Då slog det mig; De talade ju överkalixmål allihopa.

En del av mig är så van att jag inte märker något. Det är ju min barndoms språk.

Men att folk idag använder det som vardagsspråk är så ovanligt.

På kvällen igår hade jag bara så roligt. Jag hade skrivit på Facebook redan kvällen innan:

(Katarina Karlsson) skå at Läol amårja. Det betyder ska till Luleå imorgon. Jag drar till med lite överkalixmål ibland. Jag fick kommentarer, fler och fler. Jag och ett par kompisar började svamla, och det blev roligare och roligare. Det utmynnade i att jag ska på Grand Artic hotel här i Överkalix med en 89-årig mamma till en polare, för att titta på Joe Labero den 24/10, med mera.

Det konstiga är att om man översätter vårt samtal på FB är det inte speciellt roligt. Men det blev vansinnigt roligt på överkalixmål. Tyckte vi själva i alla fall…..

Jag funderar på att starta en blogg på överkalixmål.

På Facebook finns förresten en bra grupp som heter Vi som förstår ÖverkölismaLe oba Änsiktsbåoka.

Att se det roliga

Det håller ju på att dra ihop sig, när det gäller deklarationen.

Säger man så på svenska förresten? Jag har nyss suttit och skrivit på Facebooks grupp med Överkalixmål. Det för med sig att jag förutom att ändra själva orden, även är tvungen att ändra uttryckssätt och ordföljd. Så nu vet jag inte vad man säger och inte säger på svenska.

Men det börjar att dra ihop sig. När det gäller deklarationen.

Vid en närläsning av Skatteverkets broschyr Bokföring, bokslut och deklaration del 2, närmare bestämt i avsnittet om deklarationsanvisningar NE-blanketten, så började jag skratta:

Det finns faktiskt en alldeles egen ruta i deklarationsblanketten som handlar om underskott i aktiv konstnärlig eller litterär verksamhet. Ja inte är det något att skratta åt egentligen, att så många inte får ihop resultatet i sin konstnärliga och litterära verksamhet, att vi fått en egen ruta i blanketten.

Men sedan började jag skratta ännu mer därför att jag såg det roliga i att bli road av Skatteverkets deklarationsanvisning. Det är roligare att vara fattig och lättroad än fattig och bitter!