Passion för gamla hus

Detta är ett ihopplock av några av husen i Norsjö- och Jörntrakten. Jag ser Sara Lidmans karaktärer sträva efter det moderna – i början av förra seklet, när jag tittar på dessa byggnader.

Det är en annan tid nu. Det byggs inte längre järnvägar, stationer, järnvägshotell, småbruk och kvarnar. Folk gör annat. Och på något sätt har inlandsborna tiden framför sig. Fast det är är mest någon entusiast, optimist som mig eller inflyttad mellaneurope som tror på det. Och det räcker ju, att någon gör det.

Här kunde Didrik ha bott.

De har tänkt till för att göra husen fina.

Kanske var det här en kvarn. Ett litet vattendrag rinner bakom.

Var det här Didriks dröm? Stationen i Jörn.

Vi gissar att detta hus varit järnvägshotell.

Sommarpratarna

Vad bra de var igår, Sommarpratarna i SVT. Favoriter denna gång var Mustafa Can och Mia Skäringer. Se programmet här, det rekommenderar jag. Det var värt att betala TV-licensen även denna gång, även om jag fick låna för att få ihop kronorna.

När jag tittat på programmet tänkte jag på Sara Lidman, som en gång sa att hon förstod människor i alla världens byar bättre – än de som bor i städerna. Oavsett vilket land de kom ifrån. Ungefär så är det för mig när Mustafa Can pratar. Han berättar saker för svenskar, om svenskar, som de inte visste själva.

Både Mustafas och Mias historia om sina familjer gör att man känner igen sig själv, även om man naturligtvis inte har precis likadana erfarenheter. Jag tänker då främst på farmor som också förlorade många av sina barn. Jo, det var inte så länge sedan detta var vardag också i Sverige.

Och kärlek, vad är det. Jag håller med; det är nog de där små sakerna. Att man klär på sig (för nu är det -12°c) och ska tömma askhinken – Och så har någon har redan gjort det.