Det är synd om människan…

…eller en seriös betraktelse över avsaknaden av storspovar i huvudstaden.

Det är synd om människor som inte hör storspoven. De i Fjollträsket och andra stackare. Jag och kusinen har nyss beklagat Andreas på Facebook. Jag tycker att han kan ta sina kompisar och flytta hit. Vadå, här kan man väl också klättra i berg och jobba vid datorn.

Sonen den äldre, Anton, har solat i Tantolunden i helgen. Och tappat börsen från shorts-fickan.

-Den var borta direkt, det var väl någon som behövde den…

Jag blev orolig och frågade om han spärrat kortet, och såklart har han koll på läget.

– Jo, det var klart efter fem minuter, jag hade ju företagskortet också, med obegränsad kredit.

Men, vadå, sitta i Tantolunden. Nog låter det ut lite ”knapsu”. Han hade ju kunnat vara här på Djupträsket och pimpla, och inte hade någon tagit börsen direkt den fallit ur fickan. Ja, utom jag förstås, jag funderar på om jag ska byta bana och bli kriminell. Moähähä. Obegränsad kredit, för en fattig kulturarbetare. Det ni.

Och även om jag är fattig, så har jag storspovar som flyger omkring huvudet så fort jag går ut. Jag ska bara fundera på hur de kan hjälpa till med försörjningen.

Nä, kom nu hem från Fjollträsket allihopa. Vi kan väl göra industri av storspoven? Marknadsföra oss ute i Europa; Listen to the curlew.

Men nog är det synd om människor som sitter i parker. Är det inte lite som när man sätter ut en hund i hundhagen?

Om man både vill sitta ute och klättra, kan man göra en Two-in-one; klättra i Torborgs björk.

img_1521

Storspoven

Äntligen! Jag låg i sängen klockan sju, och då hörde jag storspoven! Årets höjdpunkt. Lyssna på spoven här!

Storspoven är på något sätt fåglarnas fågel. Den är min favorit.

Vårfågeln

Snartsommarfågeln

Barmarksfågeln

Den här tiden; de första bara fläckarna, våren, den första värmen, spoven och islossning hör ihop. Min absoluta favoritårstid.